Jag gick ned 99 kilo men blir inte lycklig – varför?

För tre år sedan gjorde han en gastric bypass och gick ned 99 kilo – halva sin vikt. Han förlorade sin kärlek till mat och fick en ny identitet men blev han frisk? Blev han en annan? Alexander Mahmoud – fotograf och skribent som nominerats till Stora Journalistpriset – frågar sig ”Varför är jag inte glad?”.

Mamma torkar bort svetten från pannan, andas djupt. ”Man måste jobba, man måste jobba”, säger hon. Hon har på sig min gamla, svarta t-shirt. 9XL. Ögonen är trötta, fläckarna köttfärssås. Hon dricker upp kaffet, nyper mig i kinden.

– Jag är så glad att du är här och hälsar på, min lilla smala Alex. Jag är så stolt, du blir finare för varje gång.

När hon säger det får hon tårar i ögonen. Jag vill fråga, men gör det inte. Det är så mycket jag inte vågar, som att fråga: ”Älskar du mig mer nu mamma, när jag är smal?”.

*

Fem år tidigare, läkaren ser sluten ut. Jag går till vårdcentralen för att kolla om jag har en infektion, men är redo för det andra. Alltid redo för det andra. Jag får inte riktigt plats i stolar som har handtag, som denna. Sitter jämte läkaren, försöker se snäll ut, ler mycket. Kanske han inte ser att det här är det mest obekväma som finns. Han tittar på mig, suckar med hela ansiktet.

– Du är inte sjuk, du är överviktig. Du måste gå ner i vikt. Du måste! Du är 22 år men ditt hjärta tillhör någon som är 50. Du kommer att dö.

*

Mamma ringer tidigt, råkar väcka mig. Hon vaknade också precis, hade drömt att jag gick mot henne, att det var jätteljust och att jag hade kostym på mig. Att jag var smal. Nu gråter hon för att det bara var en dröm, för att hon kanske kommer att dö utan att få se sin son i en välsittande kostym.

*

Mamma skriker från bottenvåningen att jag är fin ändå, att hon ändå inte har råd. Jag ska på bal och ta studenten men har inga kläder. Jag har aldrig bett om något från mamma, efter skilsmässan måste hon jobba hårdare för att betala räkningarna, men studenten är min dag.

Jag ropar från ovanvåningen:

– Jag har aldrig varit smal, du har det! Då kan du dö lycklig. Snälla, vi måste till Malmö. Varför kan jag inte ha en normal mamma som alla andra och …

Avbryter mig själv för sent. Mamma börjar gråta, jag rusar ner. När vi bråkar brukar hon säga att hon alltid gör sitt bästa för oss barn.

Den här gången är hon bara tyst.

Vi kör mot Malmö, det finns inga kostymer som passar i Växjö. Mamma är tyst, jag skamsen, hela vägen. Vi provar många kostymer, hittar en med för långa ärmar och fula axelvaddar, men den sitter bra runt magen. Bättre än mina svarta mjukisbyxor och en svart t-shirt i 9 XL. Mamma hivar upp kontanter, 4 499 kronor.

*

Jag ser glad ut, tror jag. Ofta. Är bra på att se glad ut, men är lika bra på att sedan gå hem och gråta. Har på några månader gått upp från 180 till 200 kilo och orkar snart inte mer. När någon säger till mig att ”Du måste gå ner i vikt” eller ”Du måste tänka på framtiden” eller ”Du kommer att dö” vill jag bara svara att ”Då får jag väl dö då”.

Jag önskar jag var som fettaktivisterna. Avundas dem deras stolthet, pondus, driv. När jag mår som bäst tänker jag att jag är nålsticket i alla smalas ögon, att jag är rörlig, jobbar hårt, jobbar mycket, klagar inte.

Att jag är bra på jobbet, att jag är mer än bara en kropp, att syftet är större än så, storhetsvansinnet som tar över varje dag. Men så åker jag hem på kvällen, ligger där i sängen, kramar en kudde och undrar om fettaktivisterna också kramar en kudde eller om de alltid har stoltheten, pondusen, drivet.

*

Går och lägger mig. Tänker att i morgon är dagen då jag lyckas gå ner i vikt. Kollar på mamma, hon sitter vid sängkanten och tänker samma sak. Vaknar på morgonen och inser att jag inte orkar lyckas just denna dag. Och så upprepas det.

Frågar mamma hur jag kan må bättre. Hon svarar att ”Du måste älska dig själv och sedan älska någon annan”. Säger att jag inte älskar mig själv. Hon tystnar.

Vi provar något nytt, går med i ett viktminskningsprogram som paketeras som ”livsförändrande” med ”positivt tänkande”, men också med ett intag av 500 kalorier per dag i soppform i smakerna choklad, karamell eller sparris, styrketräning och yoga.

Jag klarar två dagar, sedan McDonalds. Abonnemangsavgiften på 849 kronor per månad varar längre.

*

Maten känns som min stora kärlek, min sorg, drivkraft, skuld och skam. Alla känslor, kan äta dem alla. Kan man ha en sådan här relation till en annan människa som jag har till mat? Alla pengar går till mat. Uppe i 12 000 kronor per månad som mest. Tjänar inte 12 000 per månad.

Försöker att träffa så få människor som möjligt. Blir allt större och fattar det bara när jag träffar andra för de blir tysta, chockade. Jag har ingen våg hemma, jag har ingen spegel.

Slutar att åka tunnelbana, börjar äta i bilen eller hemma. Undviker att träffa mina bästa kompisar. Min före detta chef som kommer till Stockholm vill ses, men varje gång hittar jag ursäkter.

När jag handlar på Ica gör jag det snabbt. Önskar att jag kunde sprida ut inköpen men jag orkar bara gå till en butik efter jobbet. Det är pinsamt, ett par chipspåsar, några flaskor läsk. Felparkerar för att jag inte orkar gå. Skjutsar en känd författare under en plåtning, han säger att jag är orädd för att jag felparkerar.

*

Är att vara tjock en identitet? Är det elakt att skriva ordet tjock? Börjar gilla att det är en identitet. Jag är den som inte andra är. Drömmer att tjocka en dag ska skildras lika sexigt som rökare på film.

*

Ett debattprogram ringer och väcker mig. Frågar om jag vill vara med i deras panel i nästa sändning, som ska handla om ”samhällsproblemet fetma”. Jag säger att jag inte är en fettaktivist, bättre att fråga någon annan. De säger att det inte spelar någon roll. Vi pratar i telefon fyra gånger innan jag till slut tackar nej, men går dit ändå för att ingå i publiken.

I panelen en Biggest Loser-vinnare som gått ner 80 kilo, en vinnare som är den som fick mig att tacka nej. Han är perfekt, ler stort.

Berättar om sina nya företag som hjälper människor att gå ner i vikt. Jag står och lyssnar, är lika tjock som Vinnaren var innan Vinnaren fick delta i paneler, innan Vinnaren blev rik på att få folk att gå ner i vikt.

Vinnaren får frågan:

– Har du börjat göra nya saker?

– Ja, en helt ny värld öppnar sig. Man kan gå på stan utan att svettas. Man kan gå uppför trappor, sitta på en bio, prata här utan att bli andfådd! Springa, må bra, träna, le och tycka om sig själv.

Alla i publiken är smala utom jag. Deras ögon söker mig, börjar syna hur jag står, kollar om jag är andfådd, om jag verkar tycka om mig själv. En blick mot mitt hår, har han orkat tvätta det? En blick mot min mage, är han liggbar?

Vill bara skrika:

– Jag mår bra!

Men jag skriker inte, i stället går jag snabbt men försiktigt ut, sätter mig på en trottoarkant, gråter. Har inte Vinnaren varit jag en gång?

*

Det har gått några år sedan läkaren sa att mitt hjärta är 50 år. Är väl 54 nu då. Orkar inte mer. En person lyckas övertala mig. Hon säger att jag kommer att dö om jag inte gör något. Det är första gången jag lyssnar.

Ställer mig i kö för gastric bypass.

*

Vaknar. Operationskläder i vitt och blått. Är ensam. Känns konstigt i magen. Är inte hungrig, försöker gå på toa men orkar inte. Kirurgen säger att ”nu kommer allt att bli bra”. Äter en sked sjukhusyoghurt. Klarar inte mer, det tar stopp. Vad fan har hänt?

Åker hem efter en dag. Dricker vatten, det gör ont. Blir mätt med strupen. Sippar mjölk, smakar illa. Luktar på mat, luktar död. Min stora kärlek har dött.

Kollar på tv. Sitter med nio hål utspridda över magen och funderar på om jag har gjort fel.

Tre dagar senare, åker taxi till Villa Manilla för att jag har blivit nominerad till Stora Journalistpriset. Alla är finklädda. Jag har mjukisbyxor och svart t-shirt. Jag är nålsticket. Går upp på scenen, alla applåderar, de livesänder, blir omtyckt, alla vill ha mig, alla tittar på mig.

Åker hem. Vet inte vad jag känner.

Gillar uppmärksamheten trots att uppmärksamheten är så förknippad med hat. Gör som jag brukar, kör bil och äter.

Handlar på McDonalds, läkaren sa ”Tugga bara mycket”. Jag tuggar sönder hamburgaren, men den smakar inte som den brukar, blir arg, tuggar mindre och så fastnar den.

Kan inte andas.

Står och spyr i tio minuter tills asfalten är brun av burgare och röd av blod. Kan inte trösta mig med mat längre. Hur ska jag orka då?

*

Mamma svettas i köket. Lagar pyttipanna.

– De sa på tv att spansk värme ska komma men nästa vecka blir det regn, säger hon.

– Hur mår du?

– Ibland har jag bara lust att sjukskriva mig. Jag känner mig trött. Fast i dag har jag till och med gnällt på jobbet, det kändes bra.

Mamma jobbar som dagiskock. När jag gick i skolan bredvid brukade jag klättra över staketet, såg henne genom det lilla fönstret, vinkade och fick en köttbulle. Sa att det ”inte var bra mat i skolan så jag äter här i stället”, fast jag åt på båda ställena.

Mamma har stadigt gått upp i vikt sedan jag föddes, 1990. Jag säger att jag ska göra ett reportage.

– Om vad?

– Min gastric bypass.

– Oj.

– Vadå?

– När du gjorde den tänkte jag ”Äntligen!” först, den kanske skulle rädda livet på dig. Du är ju ung. Men sedan tänkte jag att du aldrig kommer att kunna äta normalt igen.

– Åt jag normalt innan?

Mamma ser förvirrad ut. Vrider sig från mig, mot pyttipannan.

– Kan inte du sluta med dina frågor.

*

Har gått ner 98 kilo.

Är det en identitet eller en sjukdom? Om det är en sjukdom, är jag botad? Om det är en identitet, är den borta? Varför gjorde jag operationen?

Börjar titta mig själv i spegeln mer, börjar tycka att jag är tjock först nu. När jag vägde 200 kilo och skulle gå ut slängde jag kläder över sängen… nä, skojar… de låg redan på sängen för jag orkade aldrig hänga upp dem.

Jag provade allt, grät men visste att det ändå skulle bli samma kläder. Nu provar jag länge, vet inte vad som är snyggt.

Hatade kläder, hatade att tvätta dem. Orkade inte gå mellan tvättstugan och lägenheten. Brukade lägga mig på golvet i torkrummet under tio svarta t-shirts och lukta på sköljmedel tills de torkade.

Har köpt så många plagg i olika storlekar, som motivation. Det funkade aldrig, den gröna skjortan hängde bara där som en påminnelse om att jag var svag. Nu känns det som en revolution att ha på mig en grön skjorta.

*

Anmäler mig till Midnattsloppet. Senast jag sprang var på skolgympan 2006, sextio meter, men tänker att jag är van att bära på mycket så det borde vara enkelt att springa 10 kilometer.

Blir sjuk. Tar med mig vatten, alvedon, nässpray. Försöker ha tilllräckligt mycket självdistans för att göra uppvärmningsyoga. Sätter på mig en orange t-shirt.

Har inte tränat alls för det här.

Efter 500 meter tar det emot. Blodsmak. Fortsätter att springa, jogga eller gå runt Södermalm.

När jag är halvvägs börjar arrangörerna packa ihop. Applåderna avtar. Tror inte att jag orkar mer. Framför mig, en man som joggar sakta. Springer om honom, vänder mig, frågar om han vill ha hjälp. ”Ska vi springa ihop?” Han tittar upp mot mig, andfådd.

Det är Vinnaren. Biggest Loser-Vinnaren. Han säger ”Nej, spring du, det är lugnt, jag kommer”.

Jag är helt stum, bara rusar iväg allt vad jag orkar. Skrattar, gråter, skriker. Jag är Vinnaren!

*

Mamma går igenom direktreklamen. Har på sig en t-shirt med snirkligt tryck: Look GOOD and Feel FINE.

Hon har gått ner tio kilo på tre månader. Visar sina kostscheman, som alltid fint hopvikta, och som vanligt har hon fått dem av någon hon verkligen litar på, en läkare, en coach, en inspiratör. Alla säger: ”Om du följer detta kommer du att bli lycklig.”

– Du blir inte lycklig om du går ner i vikt mamma, säger jag.

– Men jag kanske kan vakna lättare.

– Varför gör du inte gastric bypass som jag? Den var gratis.

– Jag vill inte göra en operation har jag sagt.

– Varför inte?

– För att du blev så olycklig efter den.

*

Äter på Max med brorsan. Han säger att jag tvingar honom äta mer nu när jag är smal. Jag blir mätt efter ett bett, men försöker trycka i mig mer. Är ändå med brorsan ju; vi har varit med om allt, mått dåligt ihop, ätit ihop.

Rostade nutellamackor med hushållsost, lösgodiset vi snattade, familjepizzan som kostade 99 kronor om vi tog den som take away så vi satte oss på kullen. Vi var tio år och drömde att vi ägde världen.

Sedan flyttade jag till Stockholm.

– Du är så frånvarande nu. Vi snackar aldrig längre, när du var stor gjorde vi det, säger brorsan.

– Var det jobbigt att jag var tjock?

– Du pratade inte direkt om det. Jag älskade att äta med dig, det gjorde dig glad. Jag försökte få dig att gå ner i vikt ibland men ville inte vara tjatig, jag mådde dåligt för jag tänkte hela tiden att du kommer att dö före mig och undrade om det var något jag kunde göra.

– När var det som värst?

– När jag var tvungen att åka till Stockholm för att städa din lägenhet. Det var det grisigaste jag sett. Du orkade ingenting.

– Hur är det nu då?

– Nu är du mer ledsen.

Orkar inte äta mer än halva hamburgaren. Brorsan köper en till dubbel.

*

Alla minnen blir tydligare.

Jag var barn när jag såg en stor man äta hamburgare, tänkte att jag aldrig skulle bli som han … men sedan satt jag där och var större än honom. Och nya barn skrattade…

En gång var jag tvungen att flyga för ett jobb men fick inte plats i det lilla nödutgångssätet. En tysk gubbe i stolen bredvid skrattade, hela planet började skratta och jag vågade inte säga något.

Stod bara där och grät medan de skrattade.

Mamma och jag blev utskällda på Ullareds parkering av någon som tyckte vi var för tjocka. Mamma skrek att ”Jag är vem fan jag vill!”. Jag gömde mig bakom henne och önskade att jag var som hon.
Men.

Alla som älskade mig, eller inte brydde sig alls, som min chef som berättade att jag skulle flyga helikopter på ett jobb. Jag blev rädd, frågade om helikoptern orkade ha med mig men min chef bara skrattade och sa att ”Nu får du gå och jobba”. De orden levde jag på i två år, allt jävla hat bara försvann för att hon inte brydde sig ett dugg om hur jag såg ut eller vem jag var så länge jag jobbade hårt och jobbade bra.

*

Mamma går igenom räkningarna på bordet. Hon visar en video på Stina Wollter som gör filmer där hon dansar.

– Åh, hon är så enkel och stolt över sin kropp. Du vet inte hur mycket hon har förändrat mig, jag skulle vilja vara sådan men kan inte.

Vågar inte ställa några frågor. Mamma nyper mig i kinden, säger att hon är stolt över att jag orkar så mycket, att jag är modig.

Kör tillbaka mot Stockholm. Ringer mamma när jag ser över Vättern.

– Mamma, varför blev jag tjock?

– Jag vet inte.

– Men försök.

Hon tänker länge. Säger ”Bra fråga!” fyra gånger.

– Jag har dåligt samvete. Det kanske är mitt fel. Jag försöker att vara en bra mamma.

Hon kom till Sverige som sextonåring från Slovenien. Nådde Småland, tänkte att ”Det här är djungeln, bara tallträd överallt”. Började på SFI, de skrattade åt hennes uttal, hon kunde inte säga Sju sjuka sjömän. Hon tog städjobb, fyra olika. Städade på Ica, hos en Mercedes-handlare och på två skolor. Mornar och nätter och eftermiddagar.

– Mamma, kommer du ihåg när vi bråkade och jag alltid sa att du en gång hade varit smal och därför kunde dö lycklig?

– Det gjorde ont i hjärtat men du föddes som en klump, du kom till världen tjock!

Vi skrattar. Kollar på gamla bilder: jag med en baguette, jag sittande på en helstekt gris, jag med en tårta i ansiktet.

– Mamma, varför blev jag tjock?

– Jag kanske jobbade för mycket.

Jag försöker vara hård. Frågar många gånger. Till slut bryter hon ihop.

– Men Alex, varför? Det blev inte som jag trodde. Jag jobbade hela tiden, varje dag i 25 år.

Hennes röst blir mörk, skakig.

– Jag skulle varit hemma, gjort frukost till er, inte bara jobbat för andra jävla folk. Och inte blev jag rik heller, förlorade allt gång på gång.

– Mamma … gråt inte.

– Vi köpte mat för havandeskapspengarna när jobbet gick dåligt. Det kanske var mitt fel? Nu är du smal och jag trodde att jag skulle bli glad, men nu är du elak och ledsen och kan inte njuta av mat.

*

Det gör ont att jag fick mamma att bryta ihop men vi kommer närmare varandra. Tror jag. Hon berättar om ett nytt kostschema – ägg, avokado och potatis den här gången.

Bättre än det hon hade förra gången: tre påsar pulver tillsammans med abonnemangs-, uppläggnings-, och uppsägningsavgift. Hon säger:

– Man blir arg. Men jag vet inte vad det heter. Det heter väl nånting … depression? Nej. Ångest kanske?

Jag försöker fatta vad som gör ont. Familjen säger att jag är mer ledsen nu, bekanta säger att jag verkar gladare.
Jo. Glad för att ingen kollar på mig längre. Åker tunnelbana igen. Förr förberedde jag mig för att varje människa jag mötte skulle bli äcklad, men det börjar sakta försvinna.

Ledsen för att jag var övertygad om att livet skulle levas så.

– Kollar folk på dig, mamma?

– Det känns som om alla observerar mig, ibland undviker jag människor. Men jag har precis slutat att bry mig. Tänk om jag bara lever 10 år till, varför ska jag skämmas?

Kommer ihåg första gången jag åt med mamma efter operationen. Det var julafton. Varje år försöker hon återförena familjen, fira den perfekta julen. Hela middagen satt hon och tittade på mig som försiktigt åt en potatis .

*

–Mamma, du vet att jag älskar dig och jag vet att det är jobbigt för dig att vara med i en sådan här text.

– Ja, det hoppas jag. För jag älskar dig. Jag älskade dig innan också. Jag var bara orolig för att du skulle dö och att folk skulle säga att det var mitt fel.

Vi sitter tysta ett tag i telefonen. Jag hör att mamma reser sig, går mot altanen.

– Efter semestern ska jag sluta röka, säger hon. Då kommer jag att må jättebra!