”Jag gråter som jag inte gjort sedan jag var liten”

Efter 20 år återvänder Nina Hemmingsson till Trondheim, staden där hon en gång födde ett barn. Men staden är obegriplig och hon själv framstår som ett slags spöke. Hon ser spår i gräset efter huset där hon en gång bodde och plötsligt brister allt.

Det började i Trondheim, när det fortfarande fanns förfallna hus där som man kunde hyra för några hundralappar. I fyra år gick jag på Trondheims Konstakademi och ungefär samtidigt som vi hade vår avgångsutställning födde jag ett barn. När jag några månader senare kom hem till Sverige var jag på en plats jag inte hade räknat med, ensamstående med ett spädbarn. Under de tjugo år som gått sedan dess har jag jobbat som serietecknare och konstnär, gift mig, fått ytterligare två barn och skilt mig. Så fort det går att säga.

Tidigare den här sommaren tog barnet jag fick under konstakademitiden studenten och en tid före det träffade jag mitt livs kärlek. Nu var det mesta liksom läkt. Ändå var det som att alla ensamma år inte gick ur kroppen.

När vi pratade om vart vi skulle resa var det inte jag som föreslog Trondheim, det var min pojkvän. Han visste att jag inte hade varit där sedan jag flyttade därifrån, och han var nyfiken, han sa att han såg staden som en pusselbit av min person och jag tyckte om att han sa så.

En weekendresa på sommaren, en roadtrip, det lät vuxet och liksom normalt. Trots att jag varit lite rädd för vilka minnen som kunde väckas när jag kom dit, så hade det varit mitt hem, och det kommer jag känna, föreställde jag mig. Jag kommer minnas den jag var, och jag ska inte ha några problem med att släppa in honom i mitt förflutna, även i det som är lite sorgligt, utan bara vara glad över att äntligen få besök. Jag tänkte på vilka kläder jag skulle ha, och jag såg hur jag såg ut när jag gick i regnet för i min fantasi skulle det regna när vi var där, ett romantiskt regn som gjorde trottoarerna svarta och blanka. Jag skulle vara den världsvana. Jag skulle visa honom Konstakademien, museerna och caféerna och förstås Nidarosdomen.

Jag hade berättat om Nidarosdomen för honom, den står mitt på torget, berättade jag. Granne med Sparebanken och Rema 1000, hade jag sagt, och tillagt att det är så coolt med en så gammal och ståtlig kyrka mitt i allt det där själlösa och oceremoniella.

Nu är vi alltså här och solen skiner och jag ser inte bra ut i så starkt ljus och jag hittar inga av mina platser. Hela kvarter är rivna och återuppbyggda med nya hus och jag blir stående som en hattifnatt och liksom rycker med händerna, och min pojkvän blir den som vänder sig till ett förbipasserande par. De är unga, kanske trettio år och de har blåjeans båda två och liknande jackor och mannen skjuter en barnvagn framför sig.

– Vet ni om det legat ett gammalt brunt trähus här någonstans, säger min pojkvän. Med ett utedass.

– Nei, det vet jeg ikke noe om, säger mannen medan han tittar på sin fru. Blicken är menande, som att frågan är märklig. Jag tittar på deras ansikten och på deras praktiska jackor och tänker att ni kan gå hem till ert hus som säkert existerar fortfarande, och de säger inget mer utan går vidare ner för backen.

När vi letat en stund till utan att jag kunnat räkna ut var huset låg, går vi vidare till Konstakademien. Själva akademien är inhyst i nya lokaler men de gamla står kvar i hamnen, gamla vackra industribyggnader i rött tegel, och det är dem jag vill visa.

Jag tittar mig omkring bland byggnaderna som nu är något slags köpcentrum som heter Solsiden tydligen. Min pojkvän frågar var jag hade min ateljé. Jag pekar vagt åt ett håll som jag tror stämmer men jag kan inte lokalisera mig bland butikslokaler och uteserveringar. Alla öldrickare är yngre än jag. Själv åldras jag för varje minut, jag åldras och blir tjock och trött, och jag tänker på att jag fött ett barn här. Det är inte klokt att man kan föda ett barn på en så obegriplig plats.

Jag säger att det kanske inte finns så mycket mer att se här, och föreslår att vi går vidare till Nidarosdomen. Vi tar en kaffe på vägen, på Café Dromedar, och jag berättar ett minne därifrån som jag tror är sant. Jag berättar också om hur dåliga norrmän är på att brygga kaffe, jag säger det samtidigt som jag känner att kaffet är det godaste jag druckit på mycket länge.

När vi kommer fram till torget, där kyrkan ska stå mitt i kommersen, den okonventionella placeringen som jag liksom skrutit om, finns den inte där. Den gamla gotiska stenkatedralen, närmare tusen år gammal beroende på hur man räknar, är borta.

Jag vet förstås att en stad inte kan möblera om sig själv, det är mig det är fel på och jag skäms.

Vad dum jag var som tänkte att jag hade mandat att visa den här staden, som inte är något annat än platsen där den stora ensamheten började ta form och den formas förresten fortfarande i mig och runt mig. Tänk att jag trodde att jag skulle komma hem, när jag i själva bara blivit ett slags spöke.

Det visar sig att Nidarosdomen ligger femhundra meter från torget. Det spelar ingen roll att jag så tydligt minns hur jag gått direkt från butiken in i kyrkan, det är inte så det är. Vad pratar vi om när vi går längs med Munkegata, bort mot kyrkans verkliga plats? Kanske försöker vi reda ut något om hur minnet fungerar. Ja, jag tror att det är det vi gör. En minnesforskare vi hört uttala sig i en dokumentär om Palmemordet, påstod att den enda säkra slutsats man kan dra av vittnesmålen, är att förövaren var en man. Ja, jag tror att det är det här vi pratar om, det är nog min pojkvän som tar upp det, kanske i ett försök att trösta henne som precis felplacerat en hel katedral.

Väl inne i kyrkan blir jag lättad över att det är kallare här än ute. Min pojkvän, som är bättre än jag på ritualer och manifestationer, föreslår att vi ska tända ett ljus för mitt äldsta barn och vi gör det. Vi tänder ett ljus och säger hans namn och så står vi en stund och tittar på lågan. Jag vill gråta men jag gör inte det.

Sedan ansluter vi till den ström av människor som går ut ur kyrkan. Lika många rör sig i motsatt riktning. En av dem sticker ut, en kvinna i min ålder som jag tittar lite extra på eftersom hennes kläder är så fina. En röd klänning med vit krage och vita knappar ner till den plisserade kjoldelen och svarta klackskor med rem över vristen. De flesta andra har shorts och bekväma sandaler. Hon ser ut som jag hade velat se ut på den här resan men inte lyckats med. Hon möter min blick och när hon gör det så är det som att hennes ansikte ljusnar, i förvåning och uppriktig glädje. Det är inte förrän hon kramar mig som jag förstår vem hon är.

– Ingunn!

– Nina, svarar hon. Vad gör du här?

Hon skjuter mig lite ifrån sig och vi skrattar, jag presenterar min pojkvän och förklarar att vi är bara ska stanna ett par dagar.

Ingunn och jag och träffades på en fest under mitt sista år här och hon blev min enda vän utanför akademien. När vi sedan blev gravida samtidigt började vi umgås flera gånger i veckan, också efter att barnen var födda. Jag inser nu att det inte bara var staden jag lämnade utan att säga hej då.

Det känns naturligt att Ingunn frågar om vi vill komma hem till henne på middag ikväll, när hon säger ”hem till mig” låter det som att också hon separerat från mannen som hon fick barn med och jag blir nyfiken.

Vi tackar ja och Ingunn säger att hon bor kvar där hon bodde förut, och hon undrar om jag minns hur man tar sig dit.

– Vet du, jag minns ingenting, säger jag och skrattar. Det är som att tiden här var en dröm. Men vi följer gps:en.

Efter att ha varit på hotellet ett par timmar, en mellanlandning utan särskilt många ord, gör vi oss i ordning för att gå till Ingunn. Jag är på ett märkligt humör, samma känsla som när man under några sekunder inte vet om det är höst eller vår.

För andra gången den här dagen passerar vi området där mitt hus en gång har stått. Den här gången kommer vi in i området från andra hållet, och plötsligt går jag lite snabbare, ställer mig mellan två nybyggda radhuslängor och så håller jag ut armarna.

– Här stod det! Huset! Kolla, man ser på gräset till och med.

Det är mycket riktigt en slags skugga i marken, en yta på cirka sjuttio kvadratmeter där gräset växer glesare än runtom.

– Dasset ligger under det där, säger jag och skrattar och pekar på ena radhuset.

Min pojkvän kliver in i mitt gamla hus med mig och tar med sig något slags allvar, och han frågar var jag oftast brukade vara och jag visar honom. Och så står vi där och håller om varandra och gråten jag haft i svalget sedan vi tände ljuset i kyrkan kommer fram, jag gråter på ett sätt som jag inte gjort sedan jag var liten känns det som. Jag tänker på när jag höll ett alldeles nytt barn och ändå inte kunde vara glad, den tiden kommer aldrig tillbaka. Jag tänker på allt det trasiga och ensamma i mig, medan snoret rinner ner på min pojkväns jacka. Människorna från nutiden passerar utan att verka se oss, och nu är de lika mycket spöken som jag. Till slut lösgör vi oss från varandra och huset och fortsätter promenaden mot Ingunn. Jag vet att vi kommer att berätta för henne om det här. Jag tänker att det är luddigt och svårfångat men att det går.

Från den här dagen finns det två Trondheim. Ett med Solsiden och välputsade kvarter, och ett med en kyrka mitt på torget och hus med utedass. Båda finns och båda är mina vill jag säga, men det är inte sant. Verklighetens Trondheim består av obekanta människor och vägar jag inte hittar fram på. Men det finns en lite jordig lukt i Nidarosdomen som jag inte glömmer, och ljuset som tändes för mitt nyfödda barn brinner fortfarande. Inget kan förändra att Ingunn mötte oss där i kyrkgången och hur hon lyste upp när hon såg mig.

Det finns inte två Trondheim, det finns oändligt många och även om de inte är mina så angår de mig. Och på platsen där huset jag bodde i en gång stod, kommer vi för alltid att hålla om varandra.