”Jag har tappat bort 64 miljoner kronor”

  • 10 feb 2022
  • 8 min

Ann Lagerström // Foto: Margareta Bloom Sandebäck

”Jag har tappat bort 64 miljoner kronor”
Ann Lagerström

Ann Lagerström // Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Lyssna på artikeln

Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel eller då de har förändrats för alltid. Ann Lagerström investerade tidigt i kryptovalutan bitcoin. I dag skulle hon ha varit mångmiljonär. Om hon inte hade slängt sin dator.

”Jag är mångmiljonär. Närmaste bestämt äger jag i denna stund 36 147 860 digitala kronor. Trettiosex! För några månader sedan var de dubbelt så många, men man får nöja sig.

Kanske undrar du varför jag inte sålde dem då när de stod som högst? För att jag inte kunde – jag har helt enkelt tappat bort dem.

Men låt oss backa. En dag när jag gick igenom ledarkorridoren på Svenska Dagbladets redaktion vinkade vår tekniske redaktör Lennart Holmgren in mig i sitt rum. Det var 80-tal, elskrivmaskinernas, faxarnas och teleprintrarnas tid. ”Stäng dörren”, sa han, kopplade ihop sin dator med den fasta telefonen och en märklig mekanisk melodi göd i rummet. Så plötsligt, ett av dessa magiska ögonblick som bara uppskattas av den fördigitala generationen, började Michael Jackson dansa på skärmen. ”Va”, ropade jag, ”var kom han ifrån?”, och Lennart svarade: ”Sunet.” Sunet – det där första nätet som band ihop världens universitet en bra stund innan vi fick www, world wide webb.

Det var exakt då som jag blev en early adapter, en som hänger på allt som den digitala världen erbjuder. Jag hade e-postadress – ann@communique.se – jobbade på distans, och skrev blogg, långt innan orden fanns. Och därför köpte jag förstås också bitcoins.

Det måste ha varit 2010 som jag läste om den nya kryptovalutan. Mellan ett telefonsamtal och lunchen gick jag in på en sajt och satte in hundra kronor, det räckte till ungefär lika många digitala pengar. En fil, en modern bankbok kallad Wallet, skickades direkt in i min dator, och så fick jag en kod skickad via mail.

Jag gjorde det, och sedan glömde jag bort det i elva år.

Så förra våren råkade jag slänga ett öga på en rubrik. ”Bitcoin når rekordnivåer”, stod det, och jag tänkte: ”Köpte inte jag? Har inte jag några?” Och så insåg jag att mina hundra spänn numera var värda 64 000 000 kronor.

Jag är inte ensam.

Jag hickade till. Läste om och om igen. Räknade och räknade. Jo, det stämde. Jag hade blivit ofantligt rik. Men var fanns pengarna? Var är min Wallet, min bankbok, i vilken dator ligger den, och var finns den? Rusar tillbaka i minnet – datorer jag haft, datorer jag givit bort (till vem, har de den kvar?), eller skrotat (när, var, hur?). Och den där koden, vilken papperslapp skrev jag den på? Jag vet att jag gjorde det, jag vet att jag öppnade en låda i mina vita hurtsar och slängde ner den där, och sedan rullade livet på. Kanske var mitt slarviga beteende ett tecken på att jag trodde att ”det bara var en fluga”. Eller också tyckte jag mest att det var en kul grej.

Jag är inte ensam. Enligt New York Times är 20 procent av alla bitcoins i cybervärlden fritt svävande, många miljarder dollar, oftast borttappade av tidiga entusiaster som jag.

Stackars programmeraren Stefan Thomas till exempel, en olycksbroder från Tyskland som också är ett barfotabarn som tappat sin papperslapp, numera värd ett par miljarder. När New York Times talade med honom hade han prövat åtta av sina vanligaste lösenord utan framgång och hade bara två försök kvar innan pengarna för alltid är borta. Ironiskt nog fick han de där osaliga digitala mynten som lön för att han 2011 gjorde en animerad film som hette: Vad är Bitcoin?

Men kan man inte få ett nytt lösenord som i vanliga banker? Nej, det är det som är själva tanken. Satoshi Nakamoto, en pseudonym som anses dölja valutans fader, byggde systemet för att vem som helst skulle kunna starta en egen bank utan någon inblandning av myndigheter. Pengar som inte går att spåra och konton som också är helt privata. Det är alltså bara jag och Stefan som vet att vi har bitcoins, var de är och hur man får tag i dem. Spännande då. Ganska opraktiskt nu.

En annan som tidigt hängde på trenden var James Howell från Newport i Wales. Sen råkade han slänga en hårddisk, och upptäckte för sent att det var där han hade sina bitcoins. Desperat tog han reda på att soptippen inte rensats på många år, kontaktade kommunen och bad att få göra en arkeologisk utgrävning. Trots erbjudande om 25 procent sa de nej. Och medan James fortsätter böna ser han sitt avfall öka i värde vecka för vecka. Nu har det passerat mångmiljardsträcket.

Men hur mår vi? Vi trendkänsliga. Det är lite olika. Stefan Thomas mår rent ut sagt skit. Han kan inte sova, är deprimerad och har förlorat sin självkänsla. ”Bara en idiot kan var så vårdslös.” James Howell är besatt, det enda han tänker på är sin begravda hårddisk medan hans hem och privatliv förfaller.

Och jag då? Jo tack, bra. Visst kunde jag ha köpt det där lilla huset på Fårö, visst hade jag kunnat ge barnen pengar, även om Bill Gates avråder från att göra sin avkomma förmögen, visst hade jag kunnat resa tur och retur Vietnam och Laos många gånger. Men jag är inte mycket för att ångra, och inte tänker jag förstöra min självkänsla genom att döpa mig till idiot. Och ärligt talat, det mesta jag tycker om är tack och lov ganska billigt. Och så har jag för en ynka hundralapp fått en historia som kan förhöja stämningen på vilken avslagen middag som helst.”


PS 1: Ett tips. Gör alltid en kopia av innehållet i de datorer du slänger eller ger bort. Man vet aldrig om det i framtiden kan bli värt en förmögenhet.

PS 2: Vill ni veta mer om bitcoin så kan ni se Stefan Thomas film på Youtube.Fotnot: [Klicka här för att se filmen.](http://www.youtube.com/watch?v=Um63OQz3bjo)

Fler utvalda artiklar