”Jag jobbar som klimatpsykolog”

  • 28 mar 2022
  • 6 min

Frida Hylander. // Foto: Fredrik Stål

”Jag jobbar som klimatpsykolog”
Anna Dahlqvist

Frida Hylander. // Foto: Fredrik Stål

Lyssna på artikeln

Frida Hylander gick in i en depression när insikten om klimatkrisen drabbade henne på djupet. Nu hjälper hon unga med klimatångest. Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel eller då de har förändrats för alltid.

”Vi satt iföreläsningssalen, en liten grupp på kanske 15 personer, och det var ganska deppig stämning. Jag tror att det var jag som frågade: ’Men är det för sent?’ Då svarade föreläsaren, Andreas Malm, att för vissa arter är det för sent, de är redan utrotade. Sedan pratade han om människor som drabbats, som dött eller tvingats på flykt.

Jag minns känslan av att verkligen bli drabbad av hur illa det var ställt med klimatet. Och hur surrealistiskt det var att ingen pratade om det. Hur kan det här bara få fortgå? Hur kan inte detta vara det enda vi pratar om? Jag var 22 eller 23 år och inte så robust. Det var outhärdligt att tänka på hur jag tärde på planeten bara genom att leva.

En slump gjorde att jag började plugga humanekologi vid Lunds universitet. Jag hade gjort ett uppehåll i mina studier på psykologprogrammet. Tidigare hade jag inte tänkt så mycket på klimatfrågan. Det var min pojkvän, som nu är min man, som lyfte in det perspektivet i mitt liv och det var han som hittade kursen i humanekologi. Jag var lite motståndare i början, sa sånt som att jag älskar att resa, att det är min last, det måste jag göra.

Den där våren var tung, jag gick runt i min studentlägenhet och var jättedeprimerad. Det finns en bok som heter Korpens sång av Per Nilsson som jag läste på mellan- eller högstadiet. I den boken tar en person livet av sig, han tänker att det är det bästa han kan göra för planeten, att sluta tära på den. Nu kände jag plötsligt en så stark koppling till den. Det var som om det gick upp för mig att jag inte kunde ta ett steg utan att samtidigt förstöra någonting.

Kanske är det en liknande känsla som när man blir varse feminismen och att vi lever i ett samhälle med patriarkala strukturer. När man väl har fått syn på det så kan man inte blunda för det. Jag kommer aldrig att kunna låtsas som att klimatkrisen inte finns och att jag inte har en roll i den.

Jag bestämde mig för att fortsätta läsa humanekologi parallellt med utbildningen till psykolog och att sedan försöka jobba med hållbarhetsfrågor ur ett psykologiskt perspektiv. Men det fanns ju inte några tjänster för psykologer som vill jobba med klimat och miljö. Jag började ge lite föreläsningar och så småningom hittade jag de personer som jag jobbar med nu i Klimatpsykologerna. Ganska snabbt fick vi ett bokkontrakt och skrev boken Klimatpsykologi.

Just nu jobbar vi bland annat med att ta fram metoder och material för hur man kan hjälpa ungdomar med klimatångest. Vi driver opinion, skriver debattartiklar, folkbildar i den mån vi kan. Klimatpsykologi tar in de psykologiska, beteendemässiga och emotionella aspekterna av klimatfrågan, som hur vi agerar i klimatarbetet, hur vi reagerar och hur vi tar hand om det vi känner.

De som lever med svåra klimatkänslor blir fler, det ser man i olika undersökningar, och det gäller inte minst unga människor. I Sverige ser vi också att fler och fler psykologer har ett klimatengagemang och en önskan om att kunna använda sin psykologkompetens på olika sätt i klimatarbetet, men det är inte tillräckligt många. Långt ifrån alla är rustade för att arbeta med klimatrelaterad ångest.

Gett mitt liv en viss riktning.

En sak som skiljer mycket annan ångestproblematik från klimatångest är att ’annan ångest’ ofta handlar om att ha en oproportionerligt stor rädsla för något som inte är särskilt farligt, medan klimatkrisen är ett reellt, vetenskapligt belagt hot. Därför kan vi inte ta oss an klimatrelaterad ångest på samma sätt. Många behöver både stöttning med att hantera sina känslor och att hitta sammanhang där de kan agera kring klimatkrisen tillsammans med andra.

På det privata planet har jag turen att leva med en person som blivit lika drabbad av klimatkrisen. Vi har varit överens om de val vi har gjort, att bo kvar i en lägenhet i stan, avstå från att ha bil, leva mer konsumtionssnålt, inte äta kött hemma. Först skulle vi ta ett år då vi inte flög, men nu har det blivit fem och ett halvt år. Vi kommer inte att lösa klimatkrisen genom de valen, vi gör dem för att vi vill leva i linje med våra värderingar.

Jag minns inte exakt vad det var som fick mig ur det där tillståndet, då jag först på allvar drabbades av klimatfrågan. Men en annan föreläsare på humanekologen pratade om hur vi trots allt måste kunna leva. Det var någonting där som fick mig att lyfta blicken och inse att jag inte kommer att lösa någonting genom att bara gå runt i min lägenhet, inte köpa en endaste liten pinal. Hur gör jag mest nytta? Inte genom att vara helt dränkt av det här. Det betyder inte att jag inte bryr mig. Jag var tvungen att hitta ett sätt att förhålla mig så att jag kan göra det som är hjälpsamt.

Att drabbas av klimatfrågan som jag gjorde har gett mitt liv en viss riktning, lett fram till val som jag är glad över. Det har gett mig ett sammanhang. Jag vet att det låter dramatiskt, men det känns som om mitt arbete är på liv och död. Att vara aktiv i klimatomställningen ger en känsla av trygghet som jag inte skulle vilja byta bort – hur jobbigt det än är.”


Berättat för Anna Dahlqvist

Fler utvalda artiklar