”Jag kan aldrig återvända till Moskva”

Tidigare Rysslandskorrespondenten Stig Fredrikson, aktuell med en ny bok, tror att Putins dagar är räknade. Men säger med sorg att han själv aldrig kommer att kunna återvända till Moskva.

”Vi har mer frihet än de människor som sitter mittemot oss på åklagarnas sida därför att vi kan säga vad vi vill och vi säger också precis det vi vill.”

Slutanförandet som Nadezjda Tolokonnikova från punkbandet Pussy Riot höll under rättegången 2012 hade med sina starka formuleringar kunnat vara nyckelscenen i ett rättegångsdrama på tv. Men tyvärr rör det sig inte om någon fiktion. Med talet skrev hon in sig i en lång tradition av slutord från ryska och sovjetiska politiska fångar som trots grava inskränkningar av det fria ordet har blivit spridda och hörda. Dessa har med tiden blivit en egen genre och utgör ett pärlband av anklagelser mot makthavarna i Kreml.

Jag väntar vid Östra station i Stockholm på att en av Sveriges mest erfarna nyhetsjournalister och Rysslandsexperter ska kliva av Roslagsbanan och förklara denna glipa av yttrandefrihet som har kommit att prägla det sovjetiska och det ryska rättssystemet. Han är aktuell med boken Sista ordet (Carlsson bokförlag) som är ett urval av sådana tal, av personliga analyser och bakgrundsteckningar. Man behöver inte ha träffat Stig Fredrikson på senare år för att lätt känna igen den eftertänksamma person som har lotsat svenska tv-tittare genom Sovjetunionens sammanbrott, Jeltsinåren och framväxten av Putins Ryssland i SVT:s nyhetssändningar.

I förordet till boken tar han avstamp i den 24 februari i år och den storskaliga ryska invasionen av Ukraina. I förordet skriver han att den som ”fortfarande hoppas på ett bättre och mer demokratiskt Ryssland har idag all anledning att vara pessimistisk. Vladimir Putin har kopplat ett järngrepp om sitt land och sitt folk som inte står gamla tiders självhärskare efter.”

Poslednije slovo, som det heter på ryska, det sista ordet.

Ändå präglas det samtal vi kommer att ha av en omisskännelig optimism. Allt pekar mot en annan utveckling, även om den kanske är svår att se runt hörnet just nu.

– När Tolokonnikova stod inför rätta och hennes slutanförande blev så uppmärksammat kom jag att tänka på att jag redan kände till den här sortens slutplädering från andra berömda rättegångar i den ryska och sovjetiska historien. Framför allt författarrättegångarna från början av 1970-talet, säger Stig Fredrikson när vi satt oss med en kopp kaffe.

– Det är inte så välkänt i omvärlden att det ryska och det tidigare sovjetiska rättegångssystemet har gett även politiska fångar rätt till detta poslednije slovo, som det heter på ryska, det sista ordet. Jag tycker om att uttrycket är tvetydigt då det också går att tolka som att man faktiskt ger den fängslade sista ordet. Visserligen har vi sett åklagare som försöker avbryta de som talar eller domare som vill få tyst på dem, men de flesta står på sig och håller sina tal och får ofta tala till punkt. Jag tycker att det är både märkligt och intressant att det är så.

Var det naturligt att se en obruten kontinuitet från sovjettiden till dagens ryska politiska rättegångar?

– Ja, det rör sig om en lång tradition av starka slutanföranden som går tillbaka till poeten Joseph Brodskys dagar. Man kan säga att den grundlades under 70-talet. Under Stalintiden var det nackskott som gällde, sedan kom tövädret under Chrusjtjov och förföljelserna avtog. Brezjnevtiden som kom därefter innebar en uppgörelse med dissidenterna. Att dagens politiska fångar är medvetna om denna tradition är mycket tydligt. Pussy Riots Tolokonnikova citerade till exempel den sovjetiska författaren Solsjenitsyn under sitt tal i rätten.

Hennes slutord är kanske det mest kända vid sidan av det tal som oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj höll när han dömdes till en rysk straffkoloni 2021, men Stig Fredriksons egna favoriter är till exempel den karelska historikern och aktivisten Jurij Dimitrijev. Hans tal är direkt gripande på ett mänskligt plan när han försöker rentvå sig från grundlösa anklagelser om sexuella övergrepp.

Du skriver att dissidenterna under sovjettiden alltid var en mycket begränsad grupp och att de aldrig var särskilt många. Kan man inte säga samma sak om de offentliga personer som i dag vänder sig mot regimen och kriget i Ukraina?

– Jag ser ändå en stor skillnad mellan sovjettidens dissidenter och dagens regimkritiker. De är kanske rätt få i båda fallen. Dissidentrörelsen på Sovjettiden var i alla fall aldrig särskilt stor eller något riktigt hot mot makten. Dagens regimkritiker representerar däremot ett mycket bredare lager av befolkningen. Det finns ett mycket större gensvar, inte minst i de yngre generationerna. I dag är Ryssland trots allt ett modernt land med en välutbildad befolkning. De som vill ha ett annat system, ett annat styre, räknas i miljoner. Putinregimen är däremot tillbakablickande och bryr sig inte alls om att utveckla det samhälle som den styr över. Putin har under de mer än 20 år som han har suttit vid makten inte gjort något för att ta vara på de rikedomar som Ryssland sitter på eller de talanger som finns i den egna befolkningen. Slutorden i rätten från unga ryssar visar tydligt att det inte kommer att gå att hålla ner dem hur länge som helst.

– Jag vill göra upp med föreställningen om att Rysslands normaltillstånd är en diktator eller ett auktoritärt styre. Med de som hävdar att landet alltid har haft den sortens styre och alltid kommer att ha det. Att det inte förtjänar eller förstår något annat. Den sortens resonemang låter nästan rasistiska. Jag är fullständigt övertygad om att det blir en förändring efter Putin. Det kanske inte går så snabbt som vi hoppas och man kan tänka sig någon form av mer eller mindre utdragen övergångsfas, men så småningom måste det komma en annan ledning i Ryssland.

Stig Fredrikson fortsätter:

– Ibland tänker jag på vad som hände när Gorbatjov utsågs till att leda Sovjetunionen och den ene gamle gubben efter den andre hade gått bort. Politbyrån hade inget annat val än att tillsätta en yngre man i hopp om att han inte skulle dö med en gång. Samtidigt hoppades det gamla gardet så klart att han skulle fortsätta som vanligt och på sin höjd utveckla sovjetsystemet lite, göra det en aning mer raffinerat. De hade fel. Förändringen hade till stor del sin grund i att han var en ny generation. Det stod liksom inskrivet i själva generationsväxlingen. Gorbatjov hade ju själv inte trott att Sovjetunionen skulle upplösas.

Tror du att du kommer att kunna komma tillbaka till Moskva?

– Nej, och det är med stor sorg jag säger det. Jag har insett att jag aldrig kommer att kunna återvända till Moskva. En anständig människa kan inte sätta sin fot i Ryssland under Putin och det är inte säkert att mitt liv räcker till för att se ett bättre Ryssland födas. Den enda person jag håller regelbunden kontakt med är Alexander Solsjenitsyns änka Natasja. Vi pratas vid på telefon. Vi kan inte prata om kriget, det går inte, men hon säger att jag hoppas att vi en gång kan se varandra i livet. Jag är tyvärr inte säker på det.

Men du har en optimism i ett lite längre perspektiv?

– Ja, en optimism som sträcker sig bortom mitt liv. Det kommer att komma en annan mer progressiv ledning, men det kan ta tid. Det viktiga är att en sådan ledning kommer att mötas av ett stort gensvar. Det finns en beredvillighet att skapa ett annat Ryssland.

Dagen efter vårt samtal ser jag ett meddelande på mobilen om att Gorbatjov har gått bort. När jag frågar Stig om vi borde lägga till något i intervjun hälsar han bara det han redan har sagt. Att ingen i Politbyrån hade kunnat föreställa sig den förändring som skulle komma när han utsågs och att han hoppas att en ny generation får samma chans till reformer efter Putin.