”Jag kände inte till pappas andra familj”

Under vinjetten Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val. Leandra Caldarulo hade inte haft kontakt med sin pappa på 20 år när dödsbudet kom. Bit för bit har hans dubbelspel avslöjats.

”Plötsligt, en oktobernatt när jag var 33 år, fick jag veta att min pappa avlidit i lungcancer. Vi hade då inte haft kontakt på 20 år.

Jag reste till den lilla staden Nardò, långt ner på den italienska stövelklacken, för att ta hand om begravning och dödsbo och det var som att kliva in i en kult. Il dottore era davvero una buona persona! Doktorn var en så fin människa! Han var så vänlig och generös och hjälpsam. Lovorden var som ett mantra som upprepades och hela staden verkade förälskad i min avlidna far. Jag hade en annan bild av honom.

Min pappa, Angelo Caldarulo, föddes 1950 i Brindisi i södra Italien. Han läste aldrig vidare utan tog diverse ströjobb tills han fick anställning som servitör på ett kryssningsfartyg. Ombord träffade han en svensk kvinna som tog med honom till Sverige där han via sitt arbete som vårdbiträde träffade min mamma. De gifte sig 1980. Två år senare föddes jag och sedan kom mina två småsyskon med ett par års mellanrum.

När jag var sex år flyttade vi till Cantù i norra Italien där pappa startade ett möbelexportföretag tillsammans med två kompanjoner. Allt flöt på tills sommaren när jag var elva år då vi plötsligt flyttade tillbaka till Sverige. Senare fick jag vet att brådskan med att lämna Italien berodde på att pappa hade tagit ut betydligt mer pengar ur möbelföretaget än han hade rätt till.

Men pappa hade redan nya affärsplaner. Han skulle öppna en italiensk glassbar på Mauritius. Glassbaren blev till slut en italiensk restaurang på grannön La Réunion och planen var att vi alla skulle flytta ner till honom, men sommaren då jag var 13 år sålde han plötsligt restaurangen och återvände till Sverige. Återigen var det strul med avvecklingen av företaget och ingen av dem som han hade övertalat att investera – inklusive två av mina fastrar – fick tillbaka sina pengar.

I efterhand har pusselbitarna fallit på plats.

Nu lovade pappa att det skulle bli ordning och reda. Han skulle ta ett vanligt jobb och sluta flänga runt. Han hade redan ordnat en anställningsintervju i Skåne. Han sa att han skulle bli borta över natten, eller kanske ytterligare någon dag, men snart upptäckte vi att samtliga familjens sparkonton hade länsats och att ett antal udda föremål försvunnit från vår lägenhet. En vecka senare fick mamma brev från Frankrike. I brevet stod det att pappa ville skiljas och kort därefter fick vi veta att han hade flyttat till Moçambique, utan någon vidare förklaring.

I efterhand har pusselbitarna om pappas dubbelspel fallit på plats. Han träffade en ny kvinna redan under tiden på La Réunion – medan han fortfarande var gift med min mamma. Till den nya kvinnan sa han att han var frånskild och hade två barn, fast han egentligen hade tre. Senare erkände han att han även hade ett tredje barn, men att jag skulle vara adopterad, vilket inte stämmer.

Pappa och hans nya kärlek bestämde sig för att starta ett nytt liv i Sydafrika, men först måste pappa åka förbi Sverige för att hans dotter, min lillasyster, var allvarligt sjuk. Min syster var i själva verket kärnfrisk och det var under det här besöket som pappa lovade att stanna hos oss, trots att han i själva verket planerade att rymma och starta en ny familj.

Pappa fick sin skilsmässa, gifte om sig, flyttade via Sydafrika till Moçambique där han och hans nya fru startade ännu en italiensk restaurang. När de väntade sitt andra barn åkte mina halvsyskons mamma hem till Frankrike för att föda. När hon återvände hade pappa varit otrogen, sålt deras gemensamma restaurang och startat ett nytt företaget i eget namn. Hans fru tog ut skilsmässa och flyttade tillbaka till Frankrike med barnen och pappa bröt kontakten även med sin nya familj.

När jag kom ner till Nardò visste jag inte om pappas andra familj, och när någon pekade ut två ungdomar i folkhavet och sa att där är dina franska syskon så blev jag så klart förvånad, men samtidigt lättad. Både över att äntligen få veta varför pappa plötsligt flytt till andra sidan jorden, och över att det fanns fler i Nardò som inte köpte helgonbilden av pappa.

Bilden av honom som affärsman stämde däremot och han lämnade efter sig bland annat ett Bed & Breakfast, ett exportföretag av oklar karaktär i Hongkong, ett företag i Moçambique som köpte in sjukvårdsutrustning från Kina och en skönhetssalong i Nardó vars suspekta delägare senare länsade pappas lägenhet och stal vår bil.

Jag har hört många rykten om min pappa genom åren. Att hans företag var täckmantel för diamantsmuggling. Att han varit landslagssimmare. Att han var efterlyst av Europol. Att han var en stor filantrop som sponsrade ett barnhem utanför Maputo. Att han uppträdde som läkare trots att han bara var vårdbiträde.

Jag kommer aldrig att få veta hela sanningen om min pappa. Jag tror knappt att han själv kände till den. Lögnerna han vävde ihop blev till sanningar som nog till och med han själv trodde på. Han var ingen bra förälder och trots att han är död är jag fortfarande arg på honom. Han höll aldrig vad han lovade och han dränkte mig i presenter när det enda jag ville ha var närhet. Men jag försöker ändå minnas att han också var den som cyklade med mig till kiosken när jag var liten och köpte en gul, en grön och en röd Malacofisk i en vit prasslig godispåse. Han var den mannen också, och även om det tar emot att säga det så älskade jag honom, så som barn älskar sina föräldrar. Det var därför det gjorde så ont att bli övergiven. Förhoppningsvis kommer jag att kunna förlåta honom någon dag.”