”Jag kände mig indragen i ett Tintin-album”

  • 21 jan 2023
  • 19 min

// Fotograf: Kajsa Göransson

”Jag kände mig indragen i ett Tintin-album”
David Thurfjell

// Fotograf: Kajsa Göransson

Lyssna på artikeln

I ett utdrag ur religionshistorikern David Thurfjells nya bok En lockton i ödemarken får vi följa honom till Slovenien. Här får han reda på att det finns en gammal religion som under stort hemlighetsmakeri hållits vid liv i otillgängliga alpdalar. En tro där ormhuvuden knutna till fruktbarhetsriter spelar en stor roll. Och tron existerar fortfarande. ”Jag kände mig som indragen i ett Tintin-album eller en Dan Brown-roman”, skriver Thurfjell.

Det här är ett utdrag ur boken En lockton i ödermarken som utkom den 20 januari på Norstedts.


När jag en sommar besökte Sloveniens huvudstad Ljubljana satt jag en eftermiddag på ett café vid stranden av ån Ljubljanica, som rinner genom staden. Jag började prata med en ung man som studerade antropologi på stadens universitet. Jag nämnde mitt intresse för religionshistoria och han berättade då för mig om staroverci, den gamla tron. För något år sedan, sade han, hade en bok kommit ut i Slovenien som avslöjade hemligheten om en religion som sedan urminnes tider och under största hemlighetsmakeri hållits vid liv i de otillgängliga alpdalar som utgör de nordligaste delarna av landet. Där, berättade studenten storögt, hade en tradition av myter och riter gått i arv från generation till generation sedan tiden innan kristendomen, ja till och med från tiden innan de slaviska förfäderna till dagens slovener bosatte sig på landets grönskande sluttningar. Det var en urgammal religion, byggd kring föreställningar om naturens helighet och en särskild förtrollning i landskapet. ”De hade ormgudar och mångudar”, berättade studenten, ”hemliga ritualer uppe i bergen som pågått sedan antiken och glömda geometriska metoder för att identifiera heliga platser i landskapet. ”

Historien väckte mitt intresse och jag beslutade mig för att undersöka saken närmre. Under dagarna som följde letade jag därför igenom Ljubljanas boklådor på jakt efter boken som antropologistudenten berättat om. De första besöken rönte ingen framgång, bokhandlarna jag talade med kände till boken, men de sålde den inte själva utan fick hänvisa mig vidare. Till slut hittade jag en bokhandel som var tillräckligt välsorterad. Uppe på tredje våningen där de mest svårsålda akademiska fackböckerna trängdes på tätt ställda bokhyllor fann jag den. Det fanns bara ett enda exemplar: en tjock lunta med tätskriven text, kartor och detaljerade teckningar över diverse kultföremål tillhörande staroverci. Jag blev exalterad över fyndet och talade ivrigt med bokhandlaren som stod bakom disken och tog betalt. Hon bekräftade det som antropologen berättat på cafét. Det finns en uråldrig slovensk naturreligion gömd i de mest otillgängliga alpdalarna.

Hon berättade också om Pavel Medvešček, folklivsforskaren som under stora vedermödor samlat in all information om denna gamla religion och sammanställt den bok som hon nu höll på att slå in i papper. Det var en märklig historia. Pavel Medvešček hade varit ansvarig för att inventera kulturminnesvärda byggnader under Jugoslavientiden, ett uppdrag som hade fört honom till dalgångarna på gränsen mot Italien. Där hade han lärt känna några gamla män som kunde förklara vad de olika föremålen som han hittade i stugorna hade haft för funktion i områdets bondekultur.

Nu visade det sig att några av föremålen var särskilt besynnerliga. Bland annat hittade han en sorts dräkter sydda av löv och ett antal märkliga stenar formade som ormhuvuden. De gamla männen var först förtegna om dessa föremåls betydelse men till slut valde en av dem, en man vid namn Janus, att avslöja vad som visade sig vara en sedan urminnes tider bevarad hemlighet: att han och några andra av de gamla männen var förvaltare av staroverci, den gamla tron. Staroverci, berättade Janus, fanns fortfarande kvar. Lövdräkterna var rituella dräkter som användes vid hemliga ceremonier, och ormhuvudena var magiska kultföremål knutna till fruktbarhetsriter. Nu höll religionen dock på att försvinna. Urbanisering och modernisering gick hårt åt det gamla bondelivet och under andra världskriget hade dessutom många av anhängarna dödats och de heliga grottor som de samlats i börjat användas som vapenförråd. Janus var i själva verket själv religionens siste levande ritualmästare. Det var också därför han nu valde att bryta tystnaden och berätta sin hemlighet för denna folklivsupptecknare. Avslöjandet kom dock med ett villkor: Medvešček fick inte under några omständigheter avslöja vad han fått höra. Han var tvungen att hålla allt för sig själv till den dag han skulle få ett särskilt tecken. När nymånens skära inte stod upprätt på natthimlen utan vände sig i horisontellt läge, som en uppochnedvänd skål, då skulle han få avslöja hemligheterna.

För några år sedan, berättade bokhandlaren där hon stod bakom disken, kom den dagen. Det hade varit månförmörkelse över Slovenien och under en stund hade en månskära formats som liknande en uppochnedvänd skål. Pavel Medvešček, som nu hunnit bli en gammal man, tolkade detta som att han uppfyllt sitt tystnadslöfte till Janus. I över fyrtio år hade han hållit hemligheten bevarad, Janus var nu död sedan flera år tillbaka och inga medlemmar av staroverci fanns, vad han visste, längre i livet. Medvešček sammanställde därför sina anteckningar och publicerade den volym som expediten nu överräckte till mig i en påse prydd av bokhandelns logotyp.

Jag var överväldigad när jag gick ner för spiraltrappan på väg ut från bokhandeln. Vilken historia, tänkte jag, tänk att hålla på en sådan hemlighet i fyrtio år. När jag kom ut på gatan och började gå mot mitt hotell, blev jag ikappsprungen av en ung man. Han var kanske drygt tjugo år gammal, med lockigt blont hår i en frisyr som kändes lite ålderdomlig. Han var också klädd på ett sätt som förde tankarna till den typ av konservativa män som ibland lockas till humaniorastudier i äldre lärdomsstäder och som genom sitt sätt att tala och klä sig signalerar att de liksom känner sig födda ett århundrade för sent.

”Ursäkta mig”, sa den här mannen med ett vänligt leende, ”jag kunde inte undgå att höra vad ni talade om i bokhandeln”. Han tog ett steg närmre och sänkte rösten på ett nästan teatraliskt sätt. ”gällande staroverci”, viskade han med en blick över axeln, ”hon hade fel. De finns fortfarande kvar. Jag har en vän … han är en av dem.”

Det här var ju som hämtat ur en klassisk äventyrsroman. Hemliga sällskap, en glömd religion som fortfarande finns kvar i det fördolda, budskap från konservativa män. Jag kände mig som indragen i ett Tintin-album eller en Dan Brown-roman. Under dagarna som följde odlade jag den känslan. Jag berättade om min sällsamma upptäckt för alla jag träffade och för varje gång jag berättade vad jag upplevt blev de centrala personernas funktioner allt mer tydliga i mitt eget narrativ: folklivsforskaren och den döende Janus, men också antropologen som först berättat om detta för mig, bokhandlaren och den unga konservativa studenten. Det är inspirerande att leva i en Dan Brown-roman. Vardagens till synes slumpartade möten knyts samman till en meningsfull enhet, plötsligt finns en mening och en riktning i det som händer, allt blir som en saga och man själv får bli en av dess huvudpersoner.

Jag följde också upp de ledtrådar jag lyckades hitta till de mystiska staroverci-anhängarna. Den unge studenten hade ju berättat att han hade en vän som tillhörde gruppen. Efter visst trugande hade han också gett mig e-postadressen till denne och redan samma kväll skrev jag till honom och undrade om han hade möjlighet att ses. Det hade han och några dagar senare träffades vi sent en kväll på ett ölcafé i staden. Han hette Andrej och var också en man som utstrålade konservatism och bildning. Han var välklädd och talade perfekt engelska. Andrej dementerade att han själv var medlem men han bekräftade, på ett välartikulerat sätt, de historier om staroverci som jag fått höra av antropologen och bokhandlaren.

”Det finns en uråldig kunskap”, förklarade han, ”en kunskap som den moderna tiden – krigen, socialismen och industrialiseringen – har förstört”. Han fortsatte: ”Pavel Medvešček är en märklig figur, och man kan kritisera honom för olika saker, men han upptäckte detta, och för mig som sloven har det på en personlig nivå varit en viktig inspirationskälla. ”

Sammantaget bidrog de personer jag träffade till att fördjupa min kunskap om staroverci. Jag träffade många som var intresserade och som ville dela med sig av sina kunskaper och åsikter i frågan. Många, visade det sig, misstänkte att den hemliga religion som Pavel Medvešček upptäckt på något sätt levde vidare i landet, men ingen som jag träffade kunde ge mer specifika uppgifter om var. Istället var det ständigt andra teman som kom upp som svar på mina frågor. En person berättade om hur den katolska kyrkan genom årtusenden försökt kväsa staroverci och den typ av feminina religiositet som rörelsen stod för. Någon talade om Slovenien och om det slovenska folkets särskilda kontakt med uråldrig visdom. En annan talade utförligt om Carl Gustav Jung och om hur vi i våra moderna samhällen förlorat förmågan att uppfatta en sorts osynlig och holistisk kommunikation som naturen förmedlar. ”Vi har utvecklats när det gäller det logiska och materiella”, berättade den här kvinnan, ”men det har skett på bekostnad av känslan för det transcendenta. ” Ytterligare en talade om förlorade uråldriga tekniker för att framställa energi och om hur de ormhuvuden av sten som Pavel Medvešček hittat i alpdalarna i själva verket hade varit komponenter i en bortglömd jordbruksteknologi.

Ju fler jag talade mer desto mer blev det uppenbart att berättelserna om staroverci också handlade om andra saker än den hemliga antika religionen. De handlade, verkade det som, om en kritik av det moderna livet eller av katolska kyrkan, om en känsla av att det måste finnas något vackrare och djupare bakom alltihop, om en nationalistiskt infärgad förtjusning över ett mysteriöst förflutet. Det visade sig dessutom omöjligt för mig att hitta någon enda person som menade sig tillhöra rörelsen, och när jag ville hyra en bil för att åka och besöka de gamla kultplatser som Pavel Medvešček skrivit om, fick jag höra att de inte fanns kvar.

Allting klarnade när jag strax innan min hemresa träffade Darja Skrt. Vi möttes på ett av Ljubljanas caféer för att dricka kaffe. Hon arbetade som intendent på ett historiskt museum i landet och hade i den egenskapen några år tidigare sammanställt en utställning med de föremål som Pavel Medvešček hittat i alpdalarna. Hon skakade på huvudet när jag berättade om allt jag hört om staroverci.

”Pavel Medvešček är en nyandlig konstnär”, sa hon, ”han ser sig själv som en guru som står i kontakt med uråldig visdom. Det stämmer att han pratade med några ogifta gubbar där uppe i bergen och att han hittade många intressanta föremål, men det mesta är hitte på. ”

Darja fortsatte med allvarlig min:

”Folk som bor i de där dalarna skrattar åt hans bok. Det är fantasier och överdrifter. Det är som en fiktion, som ett konstverk, en vacker saga. ” Hon tittade på mig och sänkte rösten, som för att understryka att hon menade allvar: ”Förstår du nu? Det finns ingen hemlig religion, det finns inget hemligt sällskap. ”

”Men”, protesterade jag, ”de gamla männen som var medlemmar i staroverci då? De som Pavel träffade? ”

”De var alla katoliker, precis som vi andra”, svarade Darja. ”Deras namn finns med i kyrkböckerna, de var alla döpta. ”

”Namnet då? ” frågade jag. ”Staroverci? ”

”Det hittade vi på när vi gjorde utställningen”, svarade Darja och drack av sitt kaffe. ”Vi behövde ett slagkraftigt namn för utställningen, staroverci, ’den gamla tron’, passade perfekt, så vi körde på det. Det blev en uppskattad utställning. Sloveniens kardinal kom på invigningen, han är intresserad av historia. ”

Idéerna om vad staroverci egentligen var, verkade gå isär bland de slovenier som hade en åsikt i frågan. På ena sidan fanns de som tänkte att allt var påhittat, att det aldrig funnits några hemliga sällskap eller trosföreställningar och att alltihop bara var buffel och båg. I andra lägret hittades de som trodde på berättelserna och bejakade idén om en uråldrig, i lönndom förvaltad, tradition. Verkligheten ligger förmodligen någonstans mitt emellan. Det finns nog naturtillvända traditioner som sträcker sig långt tillbaka i historien, det finns alpgubbar med hemligheter och märkliga föremål. Men samtidigt är de berättelser som harmoniserar allt detta till ett sammanhållet narrativ sannolikt djupt tillrättalagda och förenklade.

Jag tycker det är intressant hur berättandet av historier sker kollektivt och liksom omedvetet på det sätt som blir tydligt i det här fallet. Så här tror jag att det gick till: den gamle alpdalsbon Janus berättade sin historia och visade sina föremål för Pavel Medvešček, förmodligen gjorde han detta på ett sätt som förvandlade kunskapen till ett begripligt paket av idéer. Pavel i sin tur tillrättalade det hela ytterligare och införlivade det i sin egen nyandliga agenda. Hans sammanställning fick sedan allmän spridning och för varje gång historien återberättades fylldes den på med ytterligare innehåll. När den så nådde mig genom antropologstudenten jag träffade, fick jag den filtrerad genom hans idéer. Det förde mig till bokhandeln där bokhandlaren och sedan den unge mannen tillförde ytterligare mysteriösa dimensioner genom sina respektive sätt att agera. Mannen på ölcafét och de andra jag talade med gjorde också sitt och det gjorde också jag själv. Hos mig fylldes historien på ytterligare av mitt intresse för att få vara med om precis den här typen av äventyr. Jag införlivade den ju i mitt eget narrativ, och berättade dessutom, på sätt och vis, in mig själv i det. Därigenom fick jag, om än bara för en liten stund, vara del i en storslagen saga.

När jag kom tillbaka till Sverige efter Slovenienresan var det i slutet av juli och jag reste ut till släktens gamla stuga i Roslagen för att tillbringa de sista sommarveckorna där. Det är en gammal stuga som flyttats över isen och byggts på i omgångar från 1800-talet och framåt, min släkt har anor i området från åtminstone 1600-talet. När jag kommit fram och ställt ner mina väskor i farstun, klättrade jag upp för den branta trappan till övervåningen för att lägga mig att vila lite i ett av de små loftrummen som finns där. När jag la mig ner på sängen fick jag syn på midsommarkransarna som hänger på väggen mittemot. Det är en samling torkade midsommarkransar som jag och barnen bundit och som nu hänger där som minnen över de midsomrar vi firat tillsammans. Jag har sett dem hundratals gånger, men den här gången såg jag dem med en annan blick. Vad hade Pavel Medvešček tänkt, undrade jag, om det var svenska stugor i Roslagen och inte slovenska hus i alperna som han fått i uppdrag att inventera. Vad hade han gjort för tolkning av dessa traditionella föremål? Kanske hade han sett dem som bevis på att en uråldrig förkristen blotstradition fortfarande levde på de avlägsna skärgårdsöarna, att kristendomen aldrig riktigt fått fäste bland svenskarna eller att en uråldrig naturtillvänd fruktbarhetskult i hemlighet frodades bland rospiggarna. Om han tänkt så hade han ju på sätt och vis haft rätt. Det finns ju någon sorts kontinuitet mellan förkristna traditioner och de årstidsbundna högtider som än idag firas i Sverige. Samtidigt skulle hans slutsats varit mycket tillrättalagd, för dessa traditioner har förändrats och filtrerats genom så många historiska lager att det blir missvisande att tala om dem som en sammanhållen religion.

Fler utvalda artiklar