”Jag skämdes som fotbollsförälder”

  • 19 jan 2023
  • 6 min

// Foto: Karl Nordlund

”Jag skämdes som fotbollsförälder”
Henrik Ekblom Ystén

// Foto: Karl Nordlund

Lyssna på artikeln

När sonen var liten kunde Malin Stehn störa sig på fotbollsföräldrar som blev för engagerade. När hon i sin senaste roman skrev om en mamma som lever genom sin sons fotboll började hon fundera: Handlar den egentligen om henne själv?

”Min son var åtta eller nio år och hans lag spelade en inomhuscup någonstans i Skåne. När laget fick en straff dömd emot sig blev tränaren så upprörd att han lade sig på marken, raklång med armarna i kors i en protestaktion för att markera hur fel han tyckte det var. Jag satt på läktaren och skämdes, alla på plats visste ju att han där på golvet var tränare för våra barn.

Efteråt gjorde jag ändå inte så stor sak av det. Jag skickade mejl till tränaren i ett försök att ge min syn på saken; det var en cup för våra små barn, det skulle vara roligt och en lek, inte blodigt allvar. Han skämdes förstås. Kanske bad han också om ursäkt. För det var ju ett lågvattenmärke. Det är definitivt den gång som jag har skämts mest som fotbollsförälder.

Oftare blev jag förundrad. Eftersom jag själv inte hade växt upp i någon fotbollsmiljö blev det lite av en chock att komma in i den där kulturen när min son började spela. Där stod vuxna, oftast män, och skrek ilsket på sina barn som bara gjorde sitt bästa. På vilken annan plats i samhället är det accepterat? Jag vet att jag vid några tillfällen, på föräldramöten, försökte diskutera vikten av att våra barn hade roligt så att de ville fortsätta, och att det då kanske var bättre med uppmuntran än skäll.

Det höll ju alla med om – på mötena. Men när det väl blev dags för match var det en väldig diskrepans mellan vad som sagts och vad som faktiskt gjordes.

Det här är många år sedan nu, min son slutade spela fotboll för fem år sedan. Och med distans till den tiden har jag börjat fundera över om jag verkligen var så mycket bättre själv. Ett av mina utmärkande personlighetsdrag är att jag lätt blir manisk när något engagerar mig – så är det i mitt författande och så var det, med handen på hjärtat, också när min son spelade fotboll. Där och då inbillade jag mig att jag bara stöttade men i takt med att åren gått undrar jag om jag inte egentligen pushade och låg lite över gränsen ibland?

Ta bara när min son började fundera på att sluta med fotboll. Som mogen vuxen visste jag vad det var min uppgift att säga: ’Ja, det där måste du välja själv, det måste ju vara roligt om du ska hålla på.’ Men jag hade alltid en förmåga att också lägga till något mer – som ’men det vore ju synd att länga bort alla år du lagt ner på detta’.

Foto på Malin Stehn.

Det här blev jag faktiskt mer varse i samband med att jag skrev min senaste bok Lycka till. Den handlar inte direkt om fotboll utan är en spänningsroman där det sker ett brott som gör att mörka familjehemligheter kommer upp till ytan. Men i botten av hela historien finns en familj med en mamma, Annika, som är otroligt engagerad i sonens fotboll. Hon sätter allt hopp till sonen, så när han råkar ut för en olycka som spolierar hela karriären blir det en kris för mamman. Han börjar fundera över om han egentligen någonsin har varit fotbollsintresserad eller om han bara spelat för att kompisarna gjorde det, och Annika känner väl mest sorg över att det liv hon såg framför sig inte blev som det var tänkt.

Faktum är att jag kände igen mig i mycket av det jag skrev. Hur Annika alltid såg till att hela familjen var ledig när det var match. Även om sonen inte var uttagen, något kunde ju hända som gjorde att han blev inringd i sista minuten. Just det gjorde jag också, min man tyckte att jag var hopplös ibland. Nervös var jag också, jag kunde aldrig titta när min son slog en straff till exempel. Och så var jag expert på att älta saker. Om han någon gång inte blev uttagen ryckte han mest på axlarna och gick hem och spelade Fifa, medan jag kunde ta upp det flera dagar senare, bara för att förstå att han hade släppt det för längesedan.

För min karaktär Annika går det där till väldiga överdrifter och så illa däran var jag nog aldrig. Men jag kan erkänna att jag skrivit om delar av mig själv och skruvat upp det några varv. På ett sätt kan jag nog säga att jag har gjort upp med mig själv som fotbollsmamma.

Annika är kanske lite over the top, i hennes huvud har hon rätt och alla andra fel. Lite som den där tränaren som lade sig på marken när min son en gång spelade cup; just i det ögonblicket var han fullständigt övertygad om att han hade blivit orättvist behandlad. Och den känslan kan jag ju förstås känna igen – även om jag har varit bättre på att maskera den.”


Berättat för Henrik Ekblom Ystén.

Fler utvalda artiklar