När sonen var liten kunde Malin Stehn störa sig på fotbollsföräldrar som blev för engagerade. När hon i sin senaste roman skrev om en mamma som lever genom sin sons fotboll började hon fundera: Handlar den egentligen om henne själv?

”Min son var åtta eller nio år och hans lag spelade en inomhuscup någonstans i Skåne. När laget fick en straff dömd emot sig blev tränaren så upprörd att han lade sig på marken, raklång med armarna i kors i en protestaktion för att markera hur fel han tyckte det var. Jag satt på läktaren och skämdes, alla på plats visste ju att han där på golvet var tränare för våra barn.

Efteråt gjorde jag ändå inte så stor sak av det. Jag skickade mejl till tränaren i ett försök att ge min syn på saken; det var en cup för våra små barn, det skulle vara roligt och en lek, inte blodigt allvar. Han skämdes förstås. Kanske bad han också om ursäkt. För det var ju ett lågvattenmärke. Det är definitivt den gång som jag har skämts mest som fotbollsförälder.