”Jag tycker fruktansvärt illa om Alice Munro”
Hur påverkas läsningen av en författare om denne blundat för övergrepp på sin dotter – och sedan skriver om ämnet? Nobelpristagaren Alice Munros omdöme och livsverk ifrågasätts nu. ”Allt har blivit kaos och katastrof istället för snille och smak”, skriver Aase Berg.
Lyssna på artikeln
Hur påverkas läsningen av en författare om denne blundat för övergrepp på sin dotter – och sedan skriver om ämnet? Nobelpristagaren Alice Munros omdöme och livsverk ifrågasätts nu. ”Allt har blivit kaos och katastrof istället för snille och smak”, skriver Aase Berg.
Några veckor efter att Alice Munro dog dök det upp en elefant i finrummet. Eller, den hade redan stått där ett bra tag, men ingen hade sett den, inte ens ett decennium tidigare när Munro fick Nobelpriset. Det skulle ha räckt med lite research för att den obehagliga klunsen skulle uppenbaras, men man valde istället att se Munro som den vuxna i rummet.
Det stämmer i och för sig delvis. I motsats till alla som blundar för mellanmänskligt krux, såg hon saker som ingen annan såg. Hon var mogen nog att orka formulera det som andra bara anade. Fansen älskade henne och tyckte att hennes noveller gav nya insikter, eftersom de skapar igenkänning genom att avslöja tystnadskultur och kvinnoförtryck.
Alice Munros texter är alltså, trots sin realistiska och lättbegripliga yta, tunga av gestaltande undertext. Hon är bra på att tydliggöra de subtila, nästan ordlösa signaler som vi bollar mellan oss.
Men för att kunna återge dessa signaler måste man också vara expert på att avläsa dem i verkliga livet. Den som ser elefanten i rummet tydligast är troligen även bäst på att i text formulera det outtalade. Här krockar litteraturteknisk skicklighet med ett drag i livet som inte alltid är sympatiskt: den som förstår sig på dold kommunikation kan också använda detta tysta språk som en härskarteknik. Det finns en miljon destruktiva tricks om man vill manipulera sin omgivning, och en författare som Munro känner till dem alla. Även om hon genom sina noveller har hjälpt många människor att förstå såna här mekanismer, är det alltså inte självklart att hon var en schyst person privat.
”Bara en sann mästare klarar av att arbeta med ett så farligt material och komma oskadd ur processen” skrev Daniel Sandström i en recension av Munros novellsamling Brinnande livet, som kom på svenska 2013.
Men nej, i efterhand har det visat sig att Munro inte alls kom oskadd ur sitt material. Eller, det beror på vad man menar med oskadd. Hennes yngsta dotter, Andrea Skinner, gjorde det definitivt inte.
Efter Munros död i maj publicerade Toronto Star en essä där Andrea Skinner beskrev hur mamman reagerade på att styvfadern, Munros make nummer två, hade utsatt Andrea för sexuella övergrepp. Det började när hon var nio och fortsatte i flera år. När hon till sist tog upp saken med modern, det var i vuxen ålder, kunde man vänta sig att Munro skulle ta dotterns parti. Det rådde dessutom inget som helst tvivel i själva skuldfrågan. Styvpappan erkände och blev senare dömd för brottet och syskonen har vittnat om vad som pågick (Att det inte är något förlösande erkännande är en annan sak, gubbjäveln mer eller mindre skyllde allt på den nioåriga flickan och kom med den groteska anklagelsen att hon skulle ha förfört honom).
Andrea Skinner skriver att Munro, istället för att lämna maken, reagerade med en tankemässig habrovinkel som är svår att få rätsida på: hon såg det som att det var henne det var synd om, hon betedde sig som om mannen hade varit otrogen med en vuxen kvinna, och hon stannade hos förövaren med motiveringen att det inte är hennes uppgift att ta ansvar för patriarkala felbeteenden.
Till saken hör också att hon år 1993, ett år efter att dottern berättat för henne om övergreppen, publicerade novellen Vandals i The New Yorker (den hamnade senare i novellsamlingen Open Secrets). Det är en novell där huvudpersonen Bea, vars partner har begått övergrepp på två små barn, agerar ungefär som Munro själv och alltså misslyckas med att hjälpa offren. Munro har sagt om sagt om sin enda roman, Kvinnors liv, att den inte är faktamässigt men likväl känslomässigt sann. Hon skriver sällan öppet självbiografiskt, men vill ändå förmedla de personliga känslornas autenticitet.
Jag har svårt att se Munros novell som ädel och ärlig
Man skulle alltså kunna se Vandals som en modig text. Att blotta livserfarenhet, om än i den fegare fiktionens form, är aldrig en privatsak. Det är inte terapi. Varje människas erfarenhet har potential att påverka samhället. Alltså är den politisk. Och det är viktigt att vara nyanserad när den gestaltas och inte polarisera i onda och goda, offer och förövare.
Men gäller detta även för förövarnas egna texter, eller för deras medlöpares och möjliggörares berättelser? Vill vi ta del av deras sunkiga erfarenheter, om de samtidigt försöker normalisera dem eller slingra sig?
Jag har svårt att se Munros novell som ädel och ärlig. Den är knappast självrannsakande. Det rör sig snarare om självbedrägeri; ett försök att bagatellisera problematiken med undertexten att ”det är mänskligt att begå misstag”.
Efter att Andrea Skinner konfronterat henne och hon hade valt maken, pratade Munro aldrig mer om övergreppen. Så här skriver Åsa Beckman i en krönika i DN: ”Det visar sig alltså att Munro inte bara hade erfarenhet av att själv bli tystad, utan också av att själv tysta”.
Efter Skinners avslöjanden tycker jag fruktansvärt illa om Alice Munro. Men jag borde ändå kunna gilla hennes noveller. Jag är emot kulturell utfrysning.
I vår tid blir det i och för sig allt svårare att skilja mellan dikt och verklighet, bland annat på grund av experimenten med autofiktion och dagböcker. Men när Marianne Lindberg De Geer ändå lyckas göra just det apropå Linda Skugges senaste dagbok, ”När ska konst- och kulturvärlden nånsin lära sig att skilja på sak och person?”, då håller jag med henne. Linda Skugge klunsar runt med sitt perversa privatliv som en elefant i porslinsaffären. Om det trots detta känns självklart att bedöma Skugges texter utan att moralisera över henne livsföring, då borde det väl gälla även Alice Munro?
Det finns dock en skillnad mellan Skugge och Munro, nämligen att de litteraturkritiker som vill sätta dit Skugge för hennes förbjudet utåtagerande kvinnlighet och snuskiga pengakåthet på Onlyfans, de ger sig istället på hennes språk och kallar henne dålig författare. Hon anklagas för lite av varje eftersom hon gör vad fan hon vill, ständigt lika pinsam, vulgär och för mycket (ja, hon var för mycket även under perioden då hon lajvade barnuppfostrande moderatkärring). Linda Skugge är en kitschig trickster, och det får inte kvinnor vara.
Med Munro är det tvärtom. Som person framstår hon inte som bråkig och skränig, hon är diskret och motsatsen till vulgär, och alltså är det fritt fram att hylla henne för själva texterna och bortse från det oroande privatlivet. Det har alltid varit tjusigare att titta åt andra hållet än att få white trash-tantrums. Munro är en aggressionshämmad borgerlig idealkvinna, Skugge en skrikig slampa.
Dessutom anses fiktion vara seriösare än autofiktion och dagböcker. Vilket leder till en annan fråga: när verk som Munros Vandals tar upp samma ämnen som i verkligheten, hur ska man då läsa dem? Kritikerna tycks i alla fall sakna läsart när det gäller både dagböcker och ny poesi (där pågår en annan debatt som delvis handlar om liknande saker), och trevar förvirrat efter att förstå den nya tidens litterära dramaturgi, där man inte riktigt vet vad som är fiktion eller verklighet, allvar eller påhitt, ångest eller humor.
Själv när jag en fantasi om att bjuda in alla nu levande dagboksförfattare på party, och sen skriva om det i en dagbok, vilket förmodligen alla de andra festdeltagarna också skulle göra. Är denna form av iscensatt verklighet verkligen verklig?
Att verkligheten läcker in i fiktionen och tvärtom krånglas till ytterligare av de ständigt närvarande spionerna och infiltratörerna Algoritmer och AI. I den digitala verkligheten blir vi bedragna hela tiden, gränsen mellan människa och maskin suddas ut, ettorna och nollorna kan kännas kusligt verkliga trots att de är tomma som psykopater och saknar subjekt, och det enda de gör är att spegla våra narcissistiskt uppfuckade egon.
Ändå har jag svårt att köpa Åsa Beckmans inställning i sin krönika, att Munros konstiga försvar för sin man och sveket mot dottern skulle göra hennes verk ”ännu intressantare”. Dubbelmoral är faktiskt något annat än komplexitet. Det funkar inte att Munro gömmer sig bakom uttalanden som det här: ”The complexity of things – the things within things – just seem to be endless. I mean nothing is easy, nothing is simple”.
Jo, det är det. Man begår inte sexuella övergrepp mot nioåringar. Punkt.
Ytterligare ett etiskt problem är hur vi ska förhålla oss om själva konstnärskapet möjliggör övergrepp. Vem hade skickat sin son på semester till den misstänkte barnkalaspedofilen Michael Jacksons Neverland om han hade varit okänd och bott i, säg, Unabombarens oisolerade friggebod i Montana? Eller de franska intellektuellas gränslösa förhållande till övergrepp på barn och unga, som det till exempel beskrivs i Vanessa Springoras bok Samtycket, hade det fått fortgå om gubbarna hade varit vanliga socdrägg?
Munros litterära kredd, även om hon då inte hade fått Nobelpriset ännu, gjorde att hon kom undan lättare än andra med sitt litterära bortfintande i novellen Vandals – genier blir förlåtna. Det gäller i allra högsta grad män, men även vissa upphöjda/behagfulla kvinnor. Ju högre status, desto större möjlighet att vara gratis skitig. För att citera en av Knutbysektens medlemmar som dömts för sexuellt utnyttjande: ”För den rene är allting rent”. Jo, tjena.
Vi ska passa oss för vem vi hajpar
Varifrån kommer då Munros kredd, den sociala valuta som, utöver litterära kvaliteter, bidrog till att hon fick dynamitpengarna? Är hon verkligen så bra som det påstås? Personligen tycker jag att hon, trots eller kanske på grund av skickligheten, rent innehållsmässigt är ganska medioker, en normalbegåvat bra författare men inte mer, absolut inte outstanding. Hennes språk är duktigt och ordentligt men, ärligt talat, rätt trist. Alltför många av hennes noveller består av en lång, tillkrånglad och tradig transportsträcka fram till den rätt luddiga poängen. Mikaela Blomqvist skriver i en recension: ”Det är berättelser som är på en gång varken insmickrande eller svåra, inte svala och sparsmakade men inte heller kitschiga och överdrivna”.
Nej, precis. Inga överdrifter här inte. Vet ni vad det betyder? Jo, att texten är väluppfostrad och håller god ton. Är det litteraturens uppgift att göra det? Nej.
Vi ska passa oss för vem vi hajpar, för makten korrumperar, och de återhållet prydliga vardagsmänniskorna blir i regel farligare än de övertydligt utagerande.
Det gäller alltså att ha koll på detaljerna när fiktion och verklighet grumlas, att hänga med i processen och vänta på att nya lösningar ska landa. Man får stå ut med att vissa människor faktiskt beter sig som monster, men att man varken kan tysta eller döda dem ändå, inte frysa ut dem eller blocka deras verk, även om man läser med en klump i magen.
Med sin artikel vill Andrea Skinner att den fula aspekten också ska finnas med i historieskrivningen och eftermälet efter hennes morsa, men den ska inte bli hela bilden. Hon vill inte ersätta idealiseringen med demonisering.
Munros elefant lyckas hur som helst inte vara lika tjusig längre, hennes handlingar klampar runt och krossar glas. Skillnaden är att nu finns det inte lika många pjoskande elefantskötare, det vill säga fans och priskommittéer. Allt har blivit kaos och katastrof istället för snille och smak. Men hellre ett elefantåbäke som går bärsärk i kakafoni och kris än hopsnörpt stilistisk perfektion och elegans.
Även om det söndertrasade inte alltid kan lagas.
Läs mer av Aase Berg:
Dagbok för alla sina fans – Aase Berg läser om sig själv hos svenska dagboksförfattare