Jag var först i Sverige med att skriva #metoo

  • 4 nov 2021
  • 6 min

// Foto: Anna Gerdén, Tekniska museet

Jag var först i Sverige med att skriva #metoo
Axel Kronholm

// Foto: Anna Gerdén, Tekniska museet

Lyssna på artikeln

Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val. Här berättar Bibbi Good om vad som hände efter att hon sett ett Twitter-inlägg från en amerikansk jurist.

”Det var en helt vanlig tisdagskväll, den 17 oktober 2017. Jag låg hemma i soffan, slötittade på teve och scrollade runt i mobilen, kollade Facebook, Instagram och Twitter. Utanför radhuset i Arvidsjaur var det mörkt och jag hade tänt pelletskaminen.

På Twitter dök plötsligt en tweet upp i flödetFotnot: [Länk till Careen Shannons tweet](http://twitter.com/careenshannon/status/919652655546404865), från den amerikanska författaren och juristen Careen Shannon, som löd ”Me too. If all who have been sexually harassed or assaulted posted #MeToo people might understand the magnitude of the issue. #WomenWhoRoar”

Samma budskap hade under dagen börjat spridas på amerikanska Twitter och delats av bland andra skådespelaren Alyssa Milano. Jag hade hört talas om anklagelserna mot filmproducenten Harvey Weinstein tidigare, men kopplade inte då att det hängde ihop. Jag såg tweeten och tänkte bara: ”det har väl alla varit med om?” Jag var 45 år då och har tidigare jobbat i både bygg- och restaurangbranschen. Normerna såg helt annorlunda ut när jag växte upp, jag tror inte att jag träffat någon kvinna i min ålder som inte varit med om något opassande. Så jag re-tweetade Careen Shannons tweet, la till hashtaggen #metoo och skrevFotnot: [Länk till Bibi Goods tweet](http://twitter.com/BibbiGood/status/919679081981054976) ”Existerar ens kvinnan som aldrig har varit med om det?”, alltså sexuella trakasserier eller övergrepp.

Sen tänkte jag inte mer på det utan gick och la mig. I efterhand har jag fått veta att det var den första tweeten i Sverige som använde hashtaggen. Då trodde jag aldrig att det skulle ta sådan fart eller att det var början på en global kampanj. Dagen därpå fångades det här upp av många kända svenska kvinnor, jag tror att Silvana Imam var bland de första. De hakade ju på rörelsen från USA, så det var inte min tweet som startade allt, den har fortfarande rätt få retweets. Som jag minns det kände jag förvåning och förväntan när det tog fart så snabbt.

Att sen följa hur #metoo utvecklades under den hösten och vintern var både sorgligt och häftigt. Sorgligt eftersom det blev så påtagligt hur utbrett problemet är, att den här typen av trakasserier är vardag för så många. Samtidigt var gensvaret häftigt, det kändes som att någon lyssnade för första gången.

Jag pratade mycket om det här med mina döttrar också som då var 12 och 9 år gamla och följde nyheterna. Det blev en öppning för oss att prata om våra olika erfarenheter och hur de upplever allt det här idag. Det var skönt att förstå att de inte alls kände igen sig i de upplevelser som jag och många kvinnor i min generation haft. Där har det ändå hänt något, även om det förstås fortfarande finns problem och att exempelvis utseende kommenteras. Jag pratade också mycket med min man och han reflekterade över sin egen skoltid och normerna som rådde då. Jag förstod att många killar tyckte att det var jobbigt med en viss jargong och ett särskilt sätt som killar förväntades bete sig på. Att en del föll in i det här beteendet för att de kände sig tvungna för att inte sticka ut.

Bibi Goods iPhone som hon skickade ut det första metoo-inlägget med.

Det var intressant att se förändringen i samhället i realtid. Precis i början kände en del män ett behov av att försvara sin rätt på något vis. Jag minns att jag var ute på klubb och där stod en man i baren och skrek om ”jävla metoo” som ”gått för långt”. Det var som att en del reagerade med att bli mer burdusa och pushiga, innan motvågen verkligen fick kraft. Sommaren efter var jag på en festival och framför mig i kön såg jag en kille som la sina händer på en främmande tjejs bröst bakifrån, och hon blev alldeles chockad. Det var tydligt att hon inte uppskattade det, så jag sa till en vakt som passerade och utan någon närmare förklaring grep han in och skickade iväg killen som tafsat. Det var en sån grej som förut hade föregåtts av diskussion och tveksamhet men som nu, i den stunden, upplevdes helt solklar. Jag tror överlag att det blivit svårare att se mellan fingrarna med sådana saker. Jag upplever också att många kvinnor fylldes med styrka till följd av den här rörelsen, och att de nu lättare kan säga ifrån i andra sammanhang, om någon talar över huvudet på en, kallar en ”lilla gumman”, eller sådant.

Jag hoppas verkligen att den här förändringen fortfarande är i rullning, även om man kanske inte pratar om metoo på samma sätt som i början. Det har blivit en större medvetenhet i samhället, vilket inte är att förringa. Många gånger handlar ju sånt här om okunskap.

Men när allt tog fart tänkte jag aldrig på att jag skulle ha varit först med att twittra. Det var först när andra hörde av sig som det gick upp för mig. Min iPhone som jag skrev tweeten med finns på Tekniska museet i Stockholm och varit med på en utställning i Malmö. Det har känts lite blandat… å ena sidan gjorde jag ju ingenting mer än att skicka en tweet. Å andra sidan är det fantastiskt att ha varit en pusselbit i den här rörelsen som är väldigt viktig och som vi kommer att minnas länge.”


Berättat för Axel Kronholm

Fler utvalda artiklar