”Jag var första kvinnliga fotbollsdomaren i världen”

  • 27 dec 2021
  • 7 min

// Foto: Nicke Johansson

”Jag var första kvinnliga fotbollsdomaren i världen”
Henrik Ekblom Ystén

// Foto: Nicke Johansson

Lyssna på artikeln

Under vinjetten Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val. Ingrid Holmgren minns matchen då hon blev historisk som världens första licensierade kvinnliga fotbollsdomare.

“I mars 1966 ringde jag Göteborgs fotbollförbund och sa att jag ville bli domare. De svarade: ‘Vi har en kurs i april, du är välkommen!’ Det var förstås skönt att höra, för det här var ändå 60-tal och att en kvinna kunde få för sig att vilja döma fotboll tror jag inte att många kunde inbilla sig. Det fanns inte ens något riktigt damlag i Sverige på den tiden, Öxabäcks IF startade först samma år.

Anledningen till att jag ville bli domare hade med mitt yrke att göra. Jag var mellanstadielärare i Mölndal och hade manliga kollegor som till skillnad från mig inte alls var intresserade av sport, så de ville ofta byta klass när de skulle ha gymnastik. Jag bytte gärna – och då fick jag döma. Mina elever tyckte att det var naturligt, de var ju vana att se mig i den rollen. Men det hände förstås att barn i andra klasser sa: ‘Äh, en fröken kan väl inget om fotboll.’

Men det kunde jag visst. Jag hade växt upp intill Överåsvallen i Göteborg där vi gått ut och spelat minst en gång i veckan när jag var liten. Och när jag nu hade testat på att döma i skolan ville jag bli bättre på det och lära mig reglerna ordentligt. Så jag gick till den där domarkursen. När jag var klar fick jag ett dubbelvikt kort som visade att jag var licensierad. Det bästa av allt var att kortet gjorde att jag gick in gratis på Ullevi och fick sitta när jag tittade på fotboll. Tidigare hade jag bara haft råd att köpa ståplatsbiljett.

Efter att jag sagt ifrån blev det bättre.

Sommaren och hösten 1966 dömde jag ett par matcher i gärdsgårdsserierna och det blev lite uppståndelse i tidningarna eftersom det var en kvinna på planen. Året därpå fick jag inte en enda match att döma. Klubbarna skyllde på att det inte fanns några omklädningsrum för kvinnor, utan bara rum ’där grabbarna ska byta om’. Då ilsknade jag till och sa att jag minsann kunde byta om hemma, före och efter matcherna, istället. Det var ju löjligt, särskilt som det samtidigt tjatades om hur ont det var om domare. Efter att jag sagt ifrån blev det bättre.

Den matchen jag minns bäst spelades i maj 1968. Det var i pojklagsserien, Utsikten mot Nordsten, på Gröna Vallen i Göteborg. Då var jag 28 år. Där var mycket publik men de flesta kom inte för att titta på spelarna utan för att hålla koll på mig. Till min hjälp hade jag nationella domare som hade dömt i allsvenskan. Det var på förbundets initiativ, de var väl oroliga att det skulle bli stökigt annars. Själv var jag mest nervös för att Gröna Vallens mål saknade nät, vilket gjorde det svårt att avgöra om någon sköt i mål eller utanför.

Matchen slutade 2–2 och efteråt kom den ena tränaren fram och sa ‘det där dömde du bra’, medan den andra tränaren tyckte att jag lika gärna kunde ’lämna tillbaka domarkortet’. Han var upprörd över att jag inte hade dömt mål på ett skott som han tyckte gått in. Men jag läste av publikens reaktioner. Hade bollen varit under ribban hade de jublat och det gjorde de inte. Sådant hade jag lärt mig på domarkursen; du ska bara döma för det som du verkligen ser själv, annars hamnar du ordentligt snett.

Efter den matchen fortsatte jag att döma ett par år till och varje år gick jag en ny domarkurs, fram till och med 1970 då jag skulle få mitt första barn. När jag kom höggravid till kursen undrade kollegorna om jag hade svalt fotbollen – och det var ju lite roligt sagt.

När vi sedan flyttade från Göteborg – först till Västerås och sedan till Västerbotten – slutade jag helt som domare. Men intresset för fotboll har jag behållit och fört över på mina döttrar som båda har spelat när de var yngre. Och det var faktiskt min ena dotter som tidigare i år såg att Fifa – Internationella fotbollförbundet – hade kommit fram till att världens första kvinnliga fotbollsdomare var från Turkiet, eftersom hon hade dömt en match i juni 1968. Min dotter reagerade direkt. Hon ringde upp Göteborgs fotbollförbund och berättade att jag hade dömt fotboll redan två år innan dess, och att förbundet borde kolla upp det.

Nu har Svenska fotbollförbundet fått nys om detta och tanken är att jag ska få något pris i samband med VM-kvalet mot Finland på Gamla Ullevi den 25 november. Den här hösten har jag varit sjuk, och jag är trots allt 82 år, så jag vet inte om jag kommer att orka närvara, men jag håller tummarna för att det ska gå. För jag är stolt över det jag har gjort. Inte minst över att jag fick döma den där matchen 1968 just på Gröna Vallen. Den gamla storspelaren Gunnar Grens självbiografi heter nämligen Från Gröna Vallen till Wembley, så jag brukar säga att båda våra karriärer började på samma plats, men jag kom aldrig till Wembley. Jag har å andra sidan alltid varit intresserad av tennis också, så jag har varit i Wimbledon. Och det ligger ju rätt nära.”


Berättat för Henrik Ekblom Ystén

Fler utvalda artiklar