Jakten på de stulna KB-böckerna

”KB-mannen” stal och sålde sällsynta böcker från sin egen arbetsplats – Kungliga Biblioteket i Stockholm. När bubblan sprack tog han sitt liv, gasexplosionen skakade ett helt kvarter. Men vad hände med stöldgodset? Så här gick det till när två bibliotekarier inledde jakten på de försvunna böckerna.

Brottsplats KB: Jakten på de stulna böckerna ges ut av Bokförlaget Forum den 31 augusti. Här följer ett kapitel ur boken.

Bibliotekstjuven var flitig med kniven, det hade fallet med Wytfliets atlas och de andra böckerna tydligt visat. Han skrapade bort alla kännetecken om ägarhistorik i de stulna böckerna. Inget ur deras förflutna skulle kunna härledas. Det räckte därför inte med att ta bort alla spår till KB, även tidigare ägaruppgifter riskerade att ge ledtrådar. Visserligen lyckades han inte med att radera samtliga spår, men han var ihärdig och gick systematiskt till väga.

Det var därför med stor förvåning som Greger Bergvall och Jan Ottosson upptäckte att en av de stulna böcker som prånglades ut genom auktionsfirman Ketterer Kunst, hade en proveniens som var angiven i auktionskatalogen. Varför hade just denna bok en tydlig proveniens med både namn, årtal och hemvist?

På Ketterer Kunsts höstauktion 2001 hade klubban fallit på 39 000 D-mark (cirka 175 000 kronor) för Sabbattinis bok om teatern som teknisk konstruktion: Pratica di fabricar scene, e machine ne’teatri. Ristampata di nouocoll ’Aggiunta del secondo libro.

Nicolo Sabbattini var en italiensk barockarkitekt och ingenjör, verksam under första hälften av 1600-talet. Boken var tryckt i Ravenna 1638 och på bokens titelsida fanns en lapp fastklistrad med ägarens namnteckning och hemvist samt sannolikt årtalet för bokförvärvet: Everardo Gravio in Roma 1659

För Greger och Jan var det många frågor och inga svar: Varför fanns proveniensen kvar? Kanske var det svårt att skrapa på en lapp? Eller var det ett olycksfall i arbetet? Stress, brådska?

Namnteckningen återfanns alltså i auktionskatalogen som återgav titelsidan och ytterligare en sida med en bild över en teaterbyggnad. Greger och Jan hade inte svårt att föreställa sig den oro deras tidigare kollega måste ha känt när han på udda arbetstider hämtade upp böcker ur det underjordiska magasinet, ersatte tomma kapslar med sidor från andra verk, plockade bort registerkort ur bokkataloger, gjorde sig besväret att plocka bort kort vid bokdepån i Bålsta samt skrapade bort provenienser och andra kännetecken. Ändå var det något av en gåta varför han lämnat kvar lappen med Gravios namn.

Efter framgången med Wytfliets atlas och böckerna av Hennepin och Lewis inleddes jakten på de försvunna böckerna på allvar. På KB:s Kartavdelning gick arbetet för högtryck. Greger hade gjort sökningar på internet. Han sökte brett, bland annat på författarnamn och titlar. Eftersom åtskilliga köpare var handlare kunde Greger söka i deras kataloger.

Parallellt upprättade Jan en databas där han förde in uppgifter om de stulna böckerna: författare, titel, tryckår, sidantal, typ av band, kännetecken, proveniens, auktionsuppgifter, köpare enligt listan från tyska polisens husrannsakan och KB:s kataloguppgifter. Utan en databas skulle det vara svårt att hålla reda på alla uppgifter. Jan hade sedan tidigare viss erfarenhet av att bygga databaser, vilket underlättade arbetet. Snart visade det sig att databasen var ovärderlig ur ytterligare en synvinkel. Den var sökbar. Information på internet, i auktionskataloger och på boklistor från antikvariat kunde användas som sökbegrepp i databasen. På motsvarande sätt kunde uppgifter i databasen bli sökord för att få träffar på internet.

Det dröjde inte länge förrän Greger fick 6–7 träffar. En av dessa gällde Sabbattinis bok. Den var upptagen i en katalog som hade lagts ut på nätet av Martayan Lan Rare Books i New York. Det var samma handlare som hade haft en Wytfliets atlas till salu som fångat Gregers intresse men som visade sig inte vara KB:s exemplar.

Antikvariatsinnehavaren för Martayan Lan Rare Books, Richard Lan karaktäriserades i en artikel i The New Yorker från 2013. Branschkollegor beskrev honom då som ”a notch higher than other booksellers, in terms of knowledge and experience. (…) With certain dealers, you never even question authenticity or title – it’s almost a given. Their word is sacrosanct. Certainly, Richard is one of those people.”

Sabbattinis bok var enkel att identifiera eftersom den tidigare ägaren Everardo Gravio fanns angiven både i Ketterer Kunsts katalog och i New York-antikvariatets boklista. I Martayan Lans katalog var Sabbattini listad till ett pris av 45 000 dollar (cirka 400 000 kronor). I runda tal det dubbla jämfört med inropet i Hamburg tio år tidigare.

Av de konstaterade 62 stulna KB-böckerna hade Greger noterat att 32 köpts av handlare för att säljas vidare till samlare, eller till andra handlare med särskilda kundunderlag. Greger och Jan kunde inte låta bli att tänka att böcker gick ganska billigt i Hamburg. Genomgående för de stulna böckerna var att handlarna som ropat in dem sedan höjde priset rejält. Särskilt gällde det för samlarområdet ”Americana”.

Bibliotekstjuven hade förmodligen kunnat tjäna betydligt mer om han hade lämnat in böckerna till bokauktion i exempelvis London. Problemet för honom var dock att det inte hade varit möjligt. Kanske skulle han ha lyckats få ett auktionshus där att ta emot ett fåtal renskrapade böcker utan proveniens, men knappast över 60 volymer. ”Det verkar bara ha fungerat i Hamburg och med ett auktionshus i periferin”, konstaterade Greger och Jan.

Greger botaniserade vidare i den internationella antikvariatsvärlden och kontaktade International League of Antiquarian Booksellers (ILAB) och Antiquarian Booksellers’ Association of America (ABAA). En jurist på KB tog kontakt med det Londonbaserade Art Loss Register. Ett privat företag som de största auktionshusen konsulterar för att försäkra sig om att konstföremål och antikviteter inte är stulna. Art Loss Register kan också utföra olika tjänster, som att mot en väl tilltagen provision hjälpa till med att spåra stulna föremål. På det sättet fungerar företaget som något av konstmarknadens prisjägare. Vid denna tid hade Art Loss Register inte någon expert på antikvarisk litteratur, vilket försvårade samarbetet med KB. Problemet med att registrera böcker är att de inte på samma sätt som exempelvis bildkonst är unika objekt. Det gällde särskilt i KB:s fall där de flesta kännetecknen i böckerna var bortskrapade. Man skulle kunna säga att det särskilda kännetecknet för KB-böckerna var frånvaron av tydliga kännetecken. Det som fanns var lämningar i form av skador från klippningar, skrapningar och slipningar.

I fallet Sabbatini gällde det nu för Jan och Greger att återigen styrka en boks koppling till KB. De behövde bevis för att det var ett stulet KB-exemplar som Martayan Lan hade ropat in och inget annat. Det var därför som proveniensen var så viktig. De båda bokdetektiverna fick ingen ro. Frågan malde i deras huvuden: ”Varför lämnade tjuven kvar en proveniens på just den boken?” De började ställa sig frågan vad som kunde finnas under den påklistrade etiketten med ”Everardo Gravio in Roma 1659”.

Det var också något av ett mysterium att förvärvet var daterat till 1659 när boken trycktes 1638. Att anteckningen gjordes drygt tjugo år efter att boken kom ut på marknaden innebar att den idag okände Everardo Gravio knappast köpte boken som ny. Minst en annan person borde ha haft boken i sin ägo de första tjugo åren efter tryckningen i Ravenna. Samtidigt var det märkligt att boken bytt ägare så ”snart”. På den tiden var böcker ovanliga dyrgripar som ofta var i samma ägares hand under lång tid.

En teori var att den första ägarens namn fanns återgiven under den påklistrade lappen. Även om det skulle finnas en möjlighet att avlägsna lappen för att undersöka om något var skrivet under den, återstod ett betydande praktiskt problem: Boken befann sig långt bort, på adressen The Heron Tower, 70 East 55th i New York. Med andra ord gällde det att på något annat sätt bevisa att boken tillhörde KB.

Jan ställde sig frågan från vilken boksamling Sabbattini ursprungligen kunde ha kommit. Det var inte vilket 1600-talsbibliotek som helst som hade en så högklassig bok om ett minst sagt udda ämne, de tekniska sidorna av teatern med scenografi, ljus och ljud. En tanke dök upp hos Jan: ”Carl Gustaf Tessin brukade skriva sin namnteckning på samma ställe som den inklistrade lappen … kunde boken i själva verket ha tillhört Tessin? Hade Everardo Gravio-lappen satts dit för att dölja hans namnteckning?”

På KB finns en handskriven katalog över statsmannen Carl Gustaf Tessins bibliotek: Catalogue des Livres, Estampes & Desse- ins … Baron Tessin, Stockholm 1712. Det visade sig att Sabbattinis verk faktiskt var upptaget i katalogen över Tessins omfattande boksamling, som han i sin tur hade ärvt av sin far, den kände slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y.

Framför sig såg Greger och Jan hur det kunde ha gått till. I Nicodemus Tessins uppgift som ceremonimästare vid hovet ingick olika kungliga arrangemang som begravningar, festivaler och föreställningar. Därför borde han ha velat förkovra sig om de tekniska aspekterna av scenografiska frågor vid sidan av hans allmänna yrkesmässiga intresse för allt som rörde arkitektur.

Greger och Jan kände också till att Tessin gjorde flera resor till kontinenten. Mycket talade därför för att han själv hade köpt boken under någon av resorna. Det var den första boken som behandlade teaterscenografi med alla dess tekniska aspekter, och som sådan torde den ha varit oemotståndlig för Tessin. För Greger och Jan var det en hisnande tanke att han på resan hem till Sverige på något värdshus för resande slagit upp Sabbattinis bok i skenet av stearinljus. Hur Tessin förundrat sig över alla instruktioner om belysningar och akustik samt maskiner för att åstadkomma illusionen av vågor, molnformationer och skepp under seglats eller för att få till stånd dramatiska ljudeffekter som åska och stormoväder. Kanske fick Tessin under resan hem till Sverige idéer om hur han skulle överraska hovet med en finurlig konstruktion.

Nästa fråga var vart Carl Gustaf Tessins bibliotek senare tog vägen. Greger och Jan visste att biblioteket 1757 såldes till svenska staten. Skälet var att boksamlingen skulle användas för kronprinsens uppfostran och förberedelse inför uppdraget som konung Gustav III. Grunden i Gustav III:s bibliotek var just de Tessinska samlingarna. Jans tankar gick därför till en av de förnämsta boksamlingarna på KB, de som hade tillhört Gustav III; ett bibliotek som utgjorde en viktig grund för Kungliga biblioteket. Framför allt täckte det en rad förluster av viktiga verk som tidigare hade slukats av slottsbrandens lågor. Dessutom stämde dessa två boksamlingar väl i tiden med Sabbattinis verk.

Mycket riktigt återfanns verket av Sabbattini också i Gustav III:s katalog. Inte nog med att Tessin köpte och tog del av Sabbattinis verk. Hundra år senare var det inte otroligt att även den i hög grad kulturorienterade Gustav III intresserat sig för ”scènes a l’italienne”, dåtidens benämning på de effekter som kunde frambringas på en teaterscen.

Gustav III:s bibliotek gick i arv till Gustav IV attentatsåret 1792. Boken var förtecknad även i kung Gustav IV Adolfs handbibliotek. Dessutom var den upptagen i KB:s 1800-talskataloger och i den äldre handskrivna KB-katalogen U 126:33, från senare hälften av 1700-talet och framåt.

Förmodligen köpte Nicodemus Tessin in boken i slutet av 1600-talet, men det var oklart vem som kunde ha ägt boken före Tessin. Det var möjligt att det fanns en namnteckning som gärningspersonen tagit bort och ersatt med den anonyme Everardo Gravio.

FBI hade påpassligt nog tagit boken i beslag.

Den avslöjade gärningspersonen försvarade sig i förhör med att han hade varit mån om att inte ta några ”svenska böcker”. Det skulle han aldrig ha kunnat göra. Istället hade han uppenbarligen haft en annan syn på ”böcker som härstammar från utlandet”. På KB görs en tydlig åtskillnad mellan den svenska och utländska boksamlingen. Det har förstås att göra med uppdraget: Ett svenskt nationalbibliotek ska bevara det som trycks i Sverige. Men om man vill slå vakt om den svenska kulturhistorien är det svårt att få gärningspersonens resonemang att gå ihop. Sabbattinis bok på KB förknippas i hög grad med två viktiga historiska kulturpersonligheter i Sverige, Nicodemus Tessin och Gustav III. Därför uppfattas den som särskilt värdefull för Sveriges nationalbibliotek. Att boken kommer från ett gammalt kulturland som Italien och därmed haft influenser på svenska förhållanden gör verket än mer intressant och värdefullt.

Än så länge var det dock bara en teori att Sabbatinis bok en gång tillhört Nicodemus och Carl Gustaf Tessin. För Greger och Jan gällde det att leta fram bevis. Med erfarenhet från att ha efterforskat proveniensen till Wytfliets atlas granskade Jan andra böcker som ingått i Tessins boksamling. Jan hade haft rätt när han mindes att Carl Gustaf Tessin brukade skriva sin namnteckning vid sidan av boktryckarmärket på titelsidan. Det var verkligen exakt samma ställe som lappen med ägarnamnet var fastklistrad på i Sabbattinis bok. I ett senare skede upptäckte Greger och Jan även att ett pärmexlibris var bortskrapat.

Vad som återstod var att undersöka vad som kunde återfinnas under etiketten. Och nu hade de två bokdetektiverna lite flyt. FBI hade påpassligt nog tagit boken i beslag. Greger och Jan fick senare höra av den amerikanska åklagarmyndigheten att Richard Lan först hade påstått att boken inte fanns på antikvariatet. Enligt den konfidentiella klientrapporten från advokatfirman Herrick Feinstein, var Richard Lan till en början ovillig att återlämna Sabbattini utan någon form av kompensation. Han hade kontaktat säljaren Ketterer Kunst utan framgång. Dessutom hade Ketterer Kunst ”refused to speak” med den amerikanska åklagarmyndigheten när de ställt frågor om boken. Men den amerikanska åklagarmyndigheten var inte tandlös, deras jurister hade möjligheten att inleda en civilrättslig kvarstadstalan i domstol mot Martayan Lan. Genom en sådan process kunde boken, eller annan egendom som motsvarade bokens värde, tas om hand för att säkerställa KB:s rätt.

En rapporterad stulen bok av den prisklass som det här var frågan om, var dessutom närmast död på marknaden. Enligt ILAB:s etiska regelverk är det inte heller moraliskt försvarbart för en handlare att sälja en bok som man vet är stulen. Det innebar att Richard Lan, som tillhör den internationella antikvariatshandelns toppskikt, knappast hade något val. Det var bara att lämna tillbaka boken. Överlämnandet kom att äga rum vid ännu en högtidlig ceremoni vid åklagarmyndigheten i New York.

Greger fick alltså ge sig i väg på ytterligare en resa över Atlanten. I mitten av juni 2015 synade han Sabbattinis bok på advokatkontoret i New York. På plats var även den bekanta FBI-agenten John M. Ianuzzi och en jurist. Granskningsförhållandena var inte idealiska för Greger, men ändå tillräckliga för att han skulle göra en väsentlig iakttagelse. När han vände på titelsidan med Everardo Gravios namnteckning skymtade han under den påklistrade lappen en annan namnteckning. Den påminde om Carl Gustaf Tessins.

Väl på KB kunde boken besiktigas och genomlysas noggrannare än i New York. Det gick då att med säkerhet konstatera att det var Tessins namnteckning under lappen. Dessutom upptäcktes ytterligare två kännetecken. På läderbandets framsida var Carl Gustaf Tessins namn präglat i guld. Denna pärmstämpel var kraftigt bortslipad. Men vid en noggrann undersökning upptäcktes ett litet kvarvarande guldstänk efter pärmstämpeln. Det fanns också spår efter KB:s äldre uppställningssignum på pärmens insida till vänster. Detta signum ”a. 1.7” markerade troligen i vilket rum och på vilken hylla boken hade stått.

Hur förklarades då lappen med namnteckningen? Förmodligen hade gärningspersonen skrapat så mycket på Tessins namnteckning att det bara var pappersfibrer kvar. Risken var därför överhängande att kniven skulle göra hål på titelsidan, vilket riskerade att påverka priset negativt. Istället valde gärningspersonen lösningen att dölja skrapmärkena genom att klistra på en lapp. Det var skickligt gjort eftersom lappen var något smutsad på ena sidan, precis som själva titelsidan. Allt skulle tyda på att lappen suttit där länge, noga räknat från 1659 då Everardo Gravio lät skriva sitt namn.

Vid en noggrann undersökning av Carl Tessins namnteckning på andra böcker framgick att han överst på bokstaven C snitsade till med en liten knorr. Ibland hade Tessin gjort även en knorrliknande understrykning. Den namnteckning som kunde anas under lappen hade mycket riktigt spår av överdelen av ett C med en liten knorr.

Allt stod klart. Gärningspersonen hade helt enkelt skapat en falsk proveniens. Själva förfarandet var känt från andra böcker som passerat hans knivar. Han tog en bok och förstörde en annan för att dölja stölden. Med stor sannolikhet var det en bok i KB:s samlingar som hade tjänat som underlag för förfalskningen. Lappen med Everardo Gravio hade han skapat genom att klippa ur en bit av titelsidan. Greger och Jan har försökt hitta den bok från vilken Gravios namnteckning klippts bort, men hittills utan resultat. Någonstans i KB:s underjordiska magasinshyllor står möjligen en bok som tillhört den idag okände Everardo Gravio. Kanske kommer en bibliotekarie eller forskare om några hundra år att undra varför en bit av titelsidan är bortklippt.