Jan Eliasson och Suad Ali: ”Ord gör oss till bättre människor”

  • 7 aug 2020
  • 23 min

// Foto: Thron Ullberg

Jan Eliasson och Suad Ali: ”Ord gör oss till bättre människor”
Markus Wilhelmson

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Världen står inför ett historiskt vägval efter corona, menar exdiplomaten Jan Eliasson och författardebutanten Suad Ali.
Hoppet står till ordet. Rätt ord kan minska polariseringen och öppna de dörrar som nu slagits igen.

”Titta, där kommer hon!Som ett yrväder med ett höganäskrus … nej, en lunchsallad i handen!”, utbrister Jan Eliasson och sprätter upp från parkbänken som om han glömt att han fyller 80 i september.

Hon som stormar in över sommarängen är Suad Ali. Hon har av internationella affärsmagasinet Forbes placerats på en topplista med visionära framtidsledare att hålla ögonen på, har arbetat med migrationsfrågor på FN:s flyktingorgan UNHCR, på Utrikesdepartementet och Migrationsverket. I höst väntar romandebut med en berättelse om en kvinna på flykt från Somalia. Suad Ali har viss inblick i ämnet.

Eliasson har kallats überdiplomaten, är före detta vice generalsekreterare i FN, före detta ordförande i FN:s generalförsamling, före detta utrikesminister, före detta optimist.

Vi har sammanfört dem för att fråga vart världen är på väg. Eller, mer konkret: vad händer med internationella samarbeten när nationalismen firar triumfer och sköra relationer som byggts med omsorg och diplomati raseras med ett hundratal bokstäver på Twitter?

Suad Ali föddes i Mogadishu en fredag innan solen gått upp för snart 30 år sedan. Inbördeskriget i Somalia skulle snart explodera och svepa in landet i en mardröm som fortfarande pågår.

Dygnet då Jan Eliasson kom till världen bombade Luftwaffe London för tionde dagen i följd. Det skulle fortsätta i ytterligare 47 nätter. I juni samma år hade Hitler poserat framför Eiffeltornet.

När Jan var sex år bad pappa John sonen att sätta sig i hans knä i köket hemma på Solrosgatan i Kålltorp, Göteborg, där Jan sov i hallen och smygläste Tidens lexikon under täcket på nätterna.

Pappa visade ett reportage i nya numret av tidningen Se. Bilder från Buchenwald, Auschwitz, Treblinka. Staplar med lik. Avmagrade fångar. Sonen undrade varför de hade randiga pyjamasar.

Mamma Karin ropade från spisen:

– Jonne, du får inte göra så här mot pojken. Han blir chockad. Han kommer att minnas i resten av sitt liv.

– Det är just det jag vill, svarade pappa.

Jan Eliasson har inte glömt. Bilderna kan han beskriva i detalj, 74 år senare.

– Världen jag föddes in i hade upplevt en mardröm utan dess like. Fascismen. Stalinismen. Förintelsen. 50 miljoner döda. Så tar kriget slut. Alla är överens om att detta inte får hända igen. FN-stadgan föds, ­deklarationen om mänskliga rättigheter, flyktingkonventionen. Kol- och stålunionen som lägger grunden för EU. Tillsammans sände detta ett tydligt budskap: Vi vill skapa en ny värld. I stort sett har utvecklingen under hela mitt liv gått åt rätt håll, demokratin har tagit kliv framåt. Det har varit en framgångsresa. Tills nu, säger Jan Eliasson.

För ovanlighetens skull famlar han efter rätt valör på orden när han ställer en diagnos över sin sinnesstämning sommaren 2020:

– Jag har länge kallat mig en bekymrad optimist, men nu hamnar jag ibland mer i kategorin pessimist som ännu inte gett upp.

Men, skyndar han att tillägga; han kommer aldrig att ge upp, och citerar en ordväxling mellan en nyanställd attaché på Utrikesdepartementet och Alva Myrdal. När Eliasson ska imitera nykomlingen förvandlas hans göteborgska till en nasal variant av dryg stockholmare:

”Är det inte orealistiskt att tro på en global nedrustning, fru Myrdal?” Alva Myrdal spänner då sina skarpa ögon i honom och säger: ”Unge man. Det är ovärdigt att ge upp.”

Jan Eliasson ser tillbaka på sin livsgärning med stolthet; han har gjort mer än vad någon rimligen kan begära av en arbetargrabb från Göteborg, men nu grubblar han över om vi är tillbaka på ruta ett, som världen började se ut på 1930-talet. Vart det ledde vet vi.

Kan det fasansfulla hända igen?

Vi lever i en tid då våra värderingar ständigt prövas.

Oron över nationalistiska strömningar och avhopp från internationella samarbeten och avtal tog fart långt före corona, men de stängda nationsgränserna har rättfärdigats under pandemin.

Nobelpristagaren Olga Tokarczuk skrev i Dagens Nyheter tidigare i år att ”Den gamla egoismen och kategorierna ”vårat” och ”främmande” har återvänt, det vill säga det som vi har bekämpat under de senaste åren i hopp om att det aldrig kommer att formatera våra sinnen igen”.

– Nationalismen ökar och bidrar till att flyktingar används som slagträ i samhällsdebatten. I Jemen pågår den största humanitära krisen som slår hårt mot barn. Två miljoner barn går inte i skolan och en femtedel av barnen har förlorat sina hem, säger Suad Ali.

Att USA har lämnat det ena samarbetet efter det andra kallar Jan Eliasson en djup tragedi.

– Senast var det världshälsoorganisationen WHO. Men det började tidigare när USA övergav Parisavtalet, gick vidare med migrationspakten där de fick med sig Ungern och ett tiotal andra länder. USA lämnade häpnadsväckande nog också rådet för mänskliga rättigheter och Unesco. Det som händer, berättar mina tidigare kollegor på FN, är att när USA lämnar kliver Kina in. De tar steg för steg över det vakuum som uppstår då USA gör reträtt, och därmed förlorar vi en viktig röst för demokrati. Världssamfundet försvagas, säger han.

Suad Ali ser en parallell utveckling, där värden vi tagit för givna nu ifrågasätts.

– Vi lever i en tid då våra värderingar ständigt prövas. Jag kunde aldrig tro att vi år 2020 skulle behöva diskutera så självklara, basala saker som varför mänskliga rättigheter och alla människors lika värde är viktigt. Om vi inte ens kan mötas där blir det svårt att föra en diskussion. Jag tror inte att det handlar om att människor är rasister eller dumma i huvudet, utan om kunskapsbrist. Att man inte kan historien. Det känns som om vi måste börja om från början och satsa på folkbildning, säger hon.

Många nationalistiska slagord och missnöjesröster ekar 1930-tal, och Jan Eliasson ser retoriska likheter mellan Donald Trump och en rad andra auktoritära ledare.

– Jag tycker att vi börjar närma oss en kris för demokratin när man i USA, som många betraktat som den fria världens ledare, hör presidenten utropa medierna till folkets fiende. Det är uttryck som Lenin och andra ledare har använt före Trump.

Två gånger har Jan Eliasson träffat Donald Trump. Först då Trump var affärsman i New York och lovade att bygga om FN-skrapan billigare än sina konkurrenter. Eliassons kollegor i FN bad Trump att lämna ett anbud. ”Jag jobbar inte med anbud”, svarade han.

Andra gången i Florida då Eliasson skulle hålla tal på en humanitär välgörenhetstillställning.

– Då gjorde Trump entré med tre unga blondiner. Jag följde honom på nära håll när han slog ut den ena republikanska presidentkandidaten efter den andra och det smärtar mig oerhört att han har visat att det kan löna sig att använda hat, hot och hån, att fullkomligt strunta i nyanser och fakta. Det strider mot allt jag tror på, säger han.

– … och flera studier visar att antalet hatbrott i USA har ökat sedan Trump blev president, inflikar Suad Ali.

Trump gjorde entré med tre unga blondiner.

Ordet, menar Jan Eliasson, är det viktigaste instrumentet vi har. Vi ska vårda det. Samla på ord. Rätt ord kan öppna en dörr, fel ord stänga den.

När han en gång skulle träffa Saddam Hussein i Bagdad råkade tolken översätta ett av Eliassons ord fel. Det ryktades om att den irakiske diktatorn en tid före mötet hade skjutit ihjäl en medarbetare som levererat ett råd som uppenbarligen inte var välkommet. När Eliassons felöversatta ord nådde Saddam blev det alldeles tyst i rummet. Saddam stirrade på svensken, puffade länge på sin kubanska Cohiba-cigarr utan att blinka. Sedan bad den irakiske ledaren honom att följa med till ett annat rum, ensam. Eliasson tänkte två saker: 1) Är det så här det ska sluta? 2) Man ska vara noggrann när man rekryterar tolk.

Det visade sig att Saddam i ett dunkelt kartrum ville visa irakiska framgångar i kriget mot Iran.

– Ordet är grunden för diplomati och jag menar att det finns ett enormt diplomatiskt underskott i världen just nu. Vi har ledare som med avsikt uttalar sig förolämpande så att man förlorar möjligheten till dialog och skapar det tomrum där konflikter uppstår, säger Jan Eliasson.

Han ger ett exempel då rätt ordval blev nyckeln till framgång.

Inbördeskriget i Sudan var 1993 nära en akut katastrof. 60 000 människor omringades av landminor och riskerade att svälta ihjäl inom tre veckor, klämda i konflikten mellan regering och rebeller. Jan Eliasson skickades för att medla och få till stånd ett eldupphör. Regeringssidan vägrade att acceptera hans förslag. Att lägga ned vapnen hade varit att ge rebellerna för hög legitimitet. Hopplöshet bredde ut sig i FN-delegationen. Någon i Eliassons grupp föreslog att han skulle använda begreppet ”humanitär korridor” för att rädda befolkningen i de rebellkontrollerade byarna i stället för ”eldupphör”. Förslaget accepterades av båda sidor i konflikten. Mat och mediciner kunde flygas in.

– Vad var det som räddade liv? frågar Jan Eliasson och svarar själv:

– Ord.

Jan Eliasson: ”När pandemin är över behöver vi göra en bildningsresa tillsammans för att motverka fortsatt polarisering.” // Foto: Thron Ullberg
Suad Ali är tjänstledig från Migrationsverket – i höst bok­debuterar hon. // Foto: Thron Ullberg
I höst fyller Jan Eliasson 80 och Suad Ali 30. ”Jag är nu lika gammal som mina föräldrar var när de tvingades fly”, säger hon. // Foto: Thron Ullberg

Kärleken till ordet har präglat också Suad Alis liv.

I sina dagböcker formulerade hon tidigt drömmen om att en dag arbeta för FN – och att skriva en bok. Föräldrarnas tro på henne var oändlig. ”Du kan skriva ett helt bibliotek, Suad”, sa hennes mamma Fadumo.

– Jag tillbringade mycket tid på bibliotek när jag växte upp och jag tror att det har varit fullständigt avgörande för min förmåga att förstå människor, platser, konflikter. Ord vidgar tankarna, skapar empati, gör oss till bättre människor. Utan ord är vi bara halva, säger hon.

I skolan var hon blyg och introvert. I dagboken härskare över sitt eget kungadöme. På högstadiet frågade en studievägledare:

”Om du får drömma högt. Var ser du sig själv i framtiden?”

”Jag vill jobba med globala frågor och fattigdomsbekämpning”, svarade Suad.

”Det finns ett ord för det du vill göra. Diplomat”.

Hon växte upp med idolbilder på Kofi Annan och Jan Eliasson hemma i flickrummet i Linköping. Efter att Eliasson invigningstalat om Afghanistan i samband med insamlings- och informationskampanjen Operation Dagsverke 2009 gick hon fram till honom och frågade:

”Hur ska jag göra för att ta mig till FN? Vill du bli min mentor?”

Han svarade att hon ska samla så mycket erfarenhet hon kan. Ge sig ut i verkligheten, skaffa sig smuts under naglarna. Hon har nu återvänt till Sverige efter ett halvår i Jordanien där hon bland annat har studerat arabiska. Målbilden är fortfarande att ta sig till FN-skrapan i New York.

Man kan säga att deras vägar har korsats tidigare.

Den sommardag då vi träffas i en park norr om Stockholm plockar Jan Eliasson fram ett inramat fotografi som han varsamt räcker över till Suad Ali.

– Du måste vara försiktig. Som du kommer att förstå så betyder den här bilden väldigt mycket för mig, säger han.

Bilden togs i Baidoa i sydvästra Somalia då Eliasson var ansvarig för FN:s humanitära operationer.

– Det var den värsta situation jag har upplevt. Till och med värre än i Darfur. Barn dog hela tiden framför mig. Jag var förtvivlad, kände en växande vrede. Då ser jag den här lille pojken. Jag går ner på knä som man gör när man ska prata med barn. Han vill absolut ställa sig upp, men är så svag att han lutar sig mot ett träd för att inte falla omkull. Hans armar är som snickarpennor. Hålögd. Jag blir så tagen av situationen, så rörd av hans livsvilja, att jag inte klarar att resa mig upp. Det var hösten 1992, året innan du flydde Somalia, Suad.

– Jag minns ingenting av den tiden, allt har jag fått återberättat av mina föräldrar. Pappa hade studerat till civilekonom i USA, men återvänt till Mogadishu strax innan inbördeskriget bröt ut. Mina föräldrar väntade in situationen, trodde inte att vi skulle behöva lämna landet. Vi var internflyktingar, flydde mellan olika platser i Somalia. Till slut exploderade allt, läget blev akut. Mina föräldrar bestämde att vi – mamma, pappa, min storasyster och jag – skulle fly från Kismayo i södra Somalia till Mombasa i Kenya i samma båt som 50 av våra släktingar. När vi kom till hamnen visade det sig vara en fiskebåt och inte en färja som vi trott – och att den var full. Mina föräldrar bestämde att vi fyra skulle ta en båt nästa dag. Resten av släkten åkte. På natten sjönk båten. En stor del av min släkt dog. Min morbror var en av dem som kunde simma och räddade många. Han har berättat att han fortfarande hör rösterna av människor som ropar på hjälp, säger Suad Ali.

Kraften hos unga gör att det goda kommer att segra.

I sin debutbok Dina händer var fulla av liv som ges ut i september berättar hon historien om båten som sjunker. Om drogade flyktingsmugglare som hotar att kasta barn som gråter till hajarna. Om kenyanska kustbevakningen som ber flyktingarna att kasta över sina ägodelar – och sedan överger de nödställda. Om hur det ena guppande huvudet efter det andra försvinner under ytan. Om döda spädbarn som spolas upp på stranden.

– Boken är fiktiv, men just den här delen är helt sann, berättar hon och fortsätter:

– I mitt jobb på Migrationsverket träffade jag för några år sedan en 38-årig man på ett asylboende i Vänersborg. I Syrien hade han arbetat som neurokirurg och nu hade han väntat i två år på att få sin utbildning validerad. Hans fru och tre barn dog på flykten över Medelhavet. ”Jag förlorade tio år av mitt liv på tio sekunder”, sammanfattade han. Han ville inte leva längre. Jag blev starkt berörd av det mötet. Det var ett eko av vad som hänt min egen släkt, och så många andra.

Erfarenheten av flykt undan krig, svält och katastrofer delar hon med allt fler. Det senaste decenniet har antalet flyktingar ökat från 41 miljoner till 79,5 miljoner människor (varav drygt hälften är på flykt inom sitt eget land), enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Hälften av dem är barn. Den genomsnittliga tiden för att vara på flykt är 17 år.

– Det är en fasansfull utveckling och visar på vikten av internationellt samarbete. Om vi i Europa
hade kommit överens om en jämn fördelning av flyktingar så tror jag inte att världen hade sett ut som den gör i dag. Kanske hade polariseringen inte fått så starkt fäste, säger Suad Ali.

Jan Eliasson menar att politiska partier utnyttjar flykting- och migrationsfrågan som ett slagträ i debatten.

– Samhällsklimatet har förändrats radikalt de senaste tre-fyra åren. Flyktingar och migranter utnyttjas nu av politiska partier och rörelser för att öka vår rädsla och ge invandring skulden för alla möjliga samhällsproblem. Flyktingar har blivit katalysator för en splittrande debatt. Vi ska varken skönmåla eller svartmåla invandringen, det räcker att säga som det är. Det tycks som om allt det som migranter och flyktingar bidrar med är som bortblåst.

somalia 1992. Pojken Jan Eliasson mötte i Baidoa berörde honom starkt. ”Tack vare att Unicef hade kommit på plats och att pojken hade en så stark livsvilja talade allt för att han överlevde.”

Svaret på flyktingströmmar och andra globala utmaningar har i många fall blivit stängda gränser; nationers egenintresse har prioriterats framför multilaterala avtal och gränsöverskridande samarbeten.

I den tio år gamla boken The Go-Between, som ger en inblick i Jan Eliassons strategier som medlare, skrev Kofi Annan i förordet:

”Vi lever nu i en värld där fragila stater i hjärtat av Asien eller Afrika kan fungera som trygga platser för terrorister och därmed utgöra ett hot mot oss alla, en värld där sjukdomar som svininfluensa kan färdas över oceaner på bara några timmar, en värld där en amerikansk finanskris kan leda till den värsta globala recessionen på decennier.”

Detta alltså skrivet före corona, och utan att nämna klimatkrisen, som Jan Eliasson i dag rankar som ett större hot mot vår överlevnad än krig och konflikter.

Poängen är att få kriser är nationella, de färdas gränslöst.

Donald Trump är naturligtvis en tacksam bild av egoismen och protektionismen, men riskerar att överskugga att han är en del av en mycket större rörelse. En Trump, Bolsonaro, Orbán eller Kaczyński uppstår inte ur tomma intet.

– Det har funnits liknande inåtvända missnöjesrörelser i många länder tidigare, men de har varit perifera. De har aldrig fått brett fäste. Bakgrunden till framgångarna för missnöjet och den växande polariseringen nu är en situation där fördelningen av inkomster och förmögenheter har blivit fullkomligt skev. Det här förstärktes i och med finanskraschen 2008 då det slussades in miljarder till bankerna, medan vanliga människor glömdes bort. I USA, men även Europa, har medelklassen reducerats kraftigt. Bland alla dem som känner sig lurade och bortglömda har Trump sina följare, och de tillåter honom att göra vad som helst så länge han provocerar eliten. Den här konflikten, som också handlar om storstad mot landsbygd, finns även i Europa, säger Jan Eliasson.

Han menar att världen efter coronakrisen står inför ett vägval:

Vända blicken inåt. Omvärlden – människor, idéer och varor – betraktas som hot. Polariseringen fortsätter och meningsmotståndare behandlas skoningslöst eftersom det har visat sig politiskt lönsamt.

Vända blicken utåt. Inse att vi – oavsett politisk färg – är ömsesidigt beroende av varandra. Att pandemier och klimathot inte kan övervinnas av enskilda nationer. En väg som präglas av respekt för olika åsikter och kompromisser.

– Jag är osäker på vilken av vägarna som kommer att väljas. Det känns som om det står och väger. Jag hoppas att vi kan träffas igen om några år och se tillbaka på tiden vi lever i nu som ett stickspår, en övergående fas, när vi behövde stå upp för självklarheter som demokrati, internationellt samarbete och mänskliga rättigheter, säger Jan Eliasson.

Vad talar för det utåtblickande vägvalet?

Suad Ali svarar snabbt:

– Kraften hos unga. Även jag är förstås bekymrad, men det finns en stor och stark rörelse, ett engagemang, massor av Gretor där ute som gör att det goda kommer att segra.

– Jag håller med dig, Suad. Hoppet står till unga och kvinnor. Sedan jag kom hem från New York för tre år sedan har jag tillbringat en hel del tid på skolor, bland annat mina barnbarns. Efter en dag med elever kommer jag hem och är alldeles förundrad och stimulerad. De tänker så rätt. De kan så mycket om miljöfrågor, om krig och fred och om rättvisa. På en skola hade de skapat ett spel om Syrienkriget och hur det skulle kunna avslutas. Jag blir helt upplyft av detta. Jag vill tro att unga i kombination med kvinnornas fulla frigörelse världen över ska besegra de mörka krafterna. Vi står inför ett historiskt vägval.

Fler utvalda artiklar