Piratförlaget, med paret Jan Guillou och Ann-Marie Skarp i spetsen, skakade om den svenska bokbranschen i slutet av 90-talet. Efter framgångarna följde författarflykt och nu är galjonsfigurerna på väg bort. Vad ska hända med Piratförlaget?

När Piratförlaget höll sin 25-årsfest förra hösten sparades det inte på krutet. På Berns salonger trängdes ett 200-tal finklädda minglare. Champagne serverades, kindpussar utdelades och Little Jinder spelade. Mark Levengood, en av förlagets guldkalvar, höll ett högtidligt tal till grundaren Ann-Marie Skarps ära. Hennes make Jan Guillou, också han grundare, gladdes över framgångssagan han också, men kunde inte ändå låta bli att ondgöra sig över hur bokbranschen utvecklats sedan uppstickarförlaget gjorde entré. 

Gång efter annan har Piratförlaget åderlåtits på stjärnförfattare, dyrbara förluster som inte sällan möjliggjorts av agenter. Nej, vi talar inte om den vapenbärande Carl Hamilton-sort som figurerar i Jan Guillous romaner utan litterära agenter. Sådana som får bästsäljande och välbetalda författare att bli än mer välbetalda genom att byta bokförlag. David Lagercrantz lämnade skutan, Pascal Engman och Jonas Jonasson likaså. Inte heller Malin Persson Giolito kunde motstå Bonniers locktoner. Hennes tre första romaner gavs ut på Piratförlaget; inför sin fjärde roman Störst av allt, det som skulle bli hennes bästsäljande guldägg, hann hon snöpligt nog byta till Wahlström & Widstrand. 

Jan Guillou log förundrat mot galagästerna på Berns. Och så var det han och hustrun Ann-Marie Skarp som kallades pirater! 
För det är ju faktiskt så historien börjar, med att Svante Weyler, då nytillträdd förläggare på Norstedts, anklagade uppstickarna för författarstöld.