Jan Myrdal: ”Problemet var mina föräldrar”

Den omstridde skriftställaren Jan Myrdal – så ville han kallas – har avlidit, 93 år gammal. Under början av 1960-talet var han och dåvarande hustrun Gun Kessle flitiga medarbetare i Tidningen Vi. Deras rapporter från Afghanistan, Burma, Mongoliet, och framför allt det stängda Kina, gav eko över hela världen. Här återpublicerar vi hans självporträtt som blev en första uppgörelse med hans föräldrar.

I mitten av 70-talet hade Vi en serie kallad ”Mitt porträtt av mig” där svenska författare skrev – och ritade! – sina självporträtt. Jan Myrdals bidrag blev ett generalangrepp på föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal. Fem år efter att texten publicerats i Vi kom Jan Myrdals mycket uppmärksammade och omdebatterade bok Barndom, där har utvecklar kritiken mot föräldrarna.

Ur Tidningen Vi nummer 21/1977:

JAN MYRDAL: Jan Myrdal.

Personligt alltså.

Nu när jag skall fylla femtio år är alla de manliga släktingar i den äldre generationen som betydde något positivt för mig döda. De var hyggliga mot mig och tog hand om mig som barn och ung och de tyckte om mig. Jag är ledsen över att de är borta. Farfar och morfar dog för länge sedan på trettiotal och fyrtiotal. Nu sedan jag blivit vuxen har Gustaf Carlman, Gösta Gestad, Folke Reimer, Stig Reimer gått bort. Det är lite tomt.

Ty problemet i min barndom var att mina föräldrar tyckte illa om mig. De hade svårt att lägga band på sin avsky ens när andra var närvarande. Det var blott när journalister kom som jag skulle visas fram och vi skulle vara familj. Så fort jag kunde sökte jag dock hålla mig undan från sådant. Det var ju så falskt att det isade i tänderna. 1938 tror jag den sista familjebild där jag är med togs för någon tidning.

I likhet med andra barn som upptäcker att de är oönskade och illa tålda grubblade jag mycket över om jag var ett hittebarn som mina föräldrar varit tvungna att legitimera av ett eller annat skäl.

Jag frågade faktiskt Gustaf Carlman om detta en gång. Men han sade att det nog bara var så att jag störde ritningarna för dem genom att födas. De höll på med sina studier och tvangs lämna bort mig. Märkvärdigare var det inte.

Först växte jag upp hos farfar och, farmor. Han hade Gesta gård vid Stallarholmen, hade lyckats svinga sig upp till godsägare genom allsköns affärer under första världskriget men dog drabbad av jordbrukskrisen år 1934. Han var högerman och kommunalpolitiker. En bullrande storsvensk nationalist som drack ihjäl sig. Gesta-Pelle, kallades han. I samband med att han hårdhänt drev igenom brobygget till Selaön skälldes han för att vara ”Stallarholmsmussolini”. (Vilket på den tiden inte innebar att han betraktades som fascist.) Jag tyckte om honom och han var mycket svag för mig. Farmor var mörk. Jag kan inte säga att hon var stillsamt envis för egentligen var hon rätt gråtmild. Jag har aldrig träffat någon som kunnat sucka så uttrycksfullt. Jag tyckte mycket om dem.

Sedan bodde jag ibland hos mina föräldrar och ibland hos olika släktingar. Under krigsåren då mina föräldrar höll sig i Förenta staterna bodde farmor i huset. När mina föräldrar var hemma sökte jag mest hålla mig undan. Det blev bara bråk annars.

– Titta på honom! sade min far. Han ser ut som den fete pojken i Pickwickklubben.

Då gällde det att inte svara eller visa att jag hade hört. Han brukade tröttna och ge upp efter en stund om jag låtsades om ingenting. Men det var rätt påfrestande.

Jag hade inget lås på min dörr. Men dörren var ljudisolerad så att jag inte skulle störa om jag lekte. Rummet var mycket litet. En hopfällbar säng, en bokhylla, ett skrivbord. När sängen var nedfälld fanns ingen golvyta.

När jag var fjorton år lät jag sätta in ett ordentligt lås i min dörr. Farmor tyckte det var riktigt. Man borde kunna låsa om sig. Men mina föräldrar tyckte inte om det när de kom tillbaka.

Vi hade hembiträde och barnsköterska för mina systrar som var sju och tio år yngre än jag. Mina föräldrar åt i matsalen och vi barn åt i köket.

När jag var fjorton år lät jag sätta in ett ordentligt lås i min dörr

När mina föräldrar kommit hem från Förenta staterna var jag i tonåren och började svara tillbaka.

– Varför har just vi fått en sådan här son? sade min far.

– Ja, fråga inte mig, sade jag.

– Din djävla sofist! sade han.

Så skulle han ha tag i mig för att spöa mig, men jag hann undan och kunde komma in på rummet och slå igen dörren och låsa om mig. Han försökte slå ned dörren då. Han var ju stor och stark så han kunde slå in den. Men mitt rum låg på nedervåningen och jag tog mig ut genom fönstret och sov hos en kamrat till dess han lugnat ned sig. Situationen var rätt ohållbar.

Min skolgång hade blivit mycket förvirrad. Några år här och några år där. Jag hade dåliga betyg och blev kvarsittare. Jag var sexton år och det sista godkända betyg jag hade från en svensk skola var från fjärdeklass i folkskolan. Men jag hade läst mycket.
Egentligen var jag ju road av hantverk, teknik och naturvetenskap. Det är jag fortfarande. Binder böcker, bygger modeller, skulle vilja ha tid att arbeta med svarv och bygga stora ångmaskinsmodeller. (Dessa stora, tystgående och sköna maskiner.) Hade mina föräldrar inte känt sig tvungna att hämta tillbaka mig från farfar och farmor utan jag fått fortsätta bo hos dem och de släktingar som tyckte om mig hade jag nog nu varit ingenjör med konstnärliga och litterära intressen. Säkerligen politiskt och socialt aktiv. Men så blev det ju inte.

Till slut en dag jagade min far mig runt ett Bruno Mathsson-bord som stod på övre våningen. Jag höll bordet mellan oss och sprang hela tiden undan runt det så han inte kunde komma åt mig. Plötsligt märkte jag att jag stannat och lyft en stol och jag sade:

– Ett steg till gubbjävel och jag slår in skallen på dig.

Hans ansikte var helt vitt och han hade små salivbubblor i mungiporna. Men han stannade. Det var första gången jag fått honom att backa. Då förstod jag att jag måste hemifrån.

På hösten 1944 när jag var sjutton år började jag sedan som volontär på Värmlands Folkblad och sedan dess har jag skrivit.
Det är klart att jag grubblade som barn och ung om jag var tokig; om det var något verkligt fel på mig eftersom det var ett sådant helvete hemma. Men de släktingar jag bott hos – flera av dem var ju lärare – menade att det inte var något fel på mig. Jag var snäll och rar och helt vanlig. Jag var inte odrägligare än vad ungar normalt brukar vara, sade de.

Den skenbara tryggheten ordentligt krossad.

Jag är inte alls säker på att den här uppväxten var skadlig. Den tvang mig att bli författare i stället för att bli ingenjör. Det tycker jag inte är något att ångra. Genom att jag hela tiden tvangs uppleva skillnaden mellan det yttre skenet (den journalistiska image som spreds) och den verklighet i vilken vi levde blev det senare mycket lättare för mig att förstå tillvaron. Den som får den skenbara tryggheten ordentligt krossad som barn får samtidigt vanligtvis någon flisa i ögat som gör det möjligt att se klarare på tillvaron.

Genom att jag som äldre barn och som ung var intellektuellt övertygad om att mycket av vad mina föräldrar stod för i politik och samhälle var riktigt, samtidigt som jag själv tvangs genomlida min barndom blev det senare i livet betydligt lättare för mig att förstå att människor och skeenden inte är ja-ja och nej-nej.

Verkligt besvärligt var i stället att mina föräldrars vänner såg till att jag inte skulle skada dem genom att publicera böcker. Bonniers förlag refuserade mig uttryckligen – skriftligen – med att de inte ville göra min far så ont som det att publicera mig skulle innebära. Tiden skickade mitt manus på remiss till kanslihuset varifrån jag fick brev om att jag inte borde publicera romaner för min fars skull. Sedan kom detta att prägla kritiken några år till dess min fars vänner pensionerades. Nu är det över sedan länge.

Föreställningen att man får det lättare i livet och får möjlighet till mer ostörda känslobindningar senare i livet om man haft en trygg familjesituation än om man haft en otrygg familjesituation som barn är förenklad och oriktig. Den som blir knäckt skadas, det är sant. Men konflikterna är nyttiga. Genom dem utvecklas man. Mig gav de en stor frihet som jag kan utnyttja till arbete.

Men visst hade det varit roligare att ha haft en annan barndom.