Den omstridde skriftställaren Jan Myrdal – så ville han kallas – har avlidit, 93 år gammal. Under början av 1960-talet var han och dåvarande hustrun Gun Kessle flitiga medarbetare i Tidningen Vi. Deras rapporter från Afghanistan, Burma, Mongoliet, och framför allt det stängda Kina, gav eko över hela världen. Här återpublicerar vi hans självporträtt som blev en första uppgörelse med hans föräldrar.

I mitten av 70-talet hade Vi en serie kallad ”Mitt porträtt av mig” där svenska författare skrev – och ritade! – sina självporträtt. Jan Myrdals bidrag blev ett generalangrepp på föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal. Fem år efter att texten publicerats i Vi kom Jan Myrdals mycket uppmärksammade och omdebatterade bok Barndom, där har utvecklar kritiken mot föräldrarna.

Ur Tidningen Vi nummer 21/1977:

JAN MYRDAL: Jan Myrdal.

Personligt alltså.

Nu när jag skall fylla femtio år är alla de manliga släktingar i den äldre generationen som betydde något positivt för mig döda. De var hyggliga mot mig och tog hand om mig som barn och ung och de tyckte om mig. Jag är ledsen över att de är borta. Farfar och morfar dog för länge sedan på trettiotal och fyrtiotal. Nu sedan jag blivit vuxen har Gustaf Carlman, Gösta Gestad, Folke Reimer, Stig Reimer gått bort. Det är lite tomt.

Ty problemet i min barndom var att mina föräldrar tyckte illa om mig. De hade svårt att lägga band på sin avsky ens när andra var närvarande. Det var blott när journalister kom som jag skulle visas fram och vi skulle vara familj. Så fort jag kunde sökte jag dock hålla mig undan från sådant. Det var ju så falskt att det isade i tänderna. 1938 tror jag den sista familjebild där jag är med togs för någon tidning.

I likhet med andra barn som upptäcker att de är oönskade och illa tålda grubblade jag mycket över om jag var ett hittebarn som mina föräldrar varit tvungna att legitimera av ett eller annat skäl.

Jag frågade faktiskt Gustaf Carlman om detta en gång. Men han sade att det nog bara var så att jag störde ritningarna för dem genom att födas. De höll på med sina studier och tvangs lämna bort mig. Märkvärdigare var det inte.

Först växte jag upp hos farfar och, farmor. Han hade Gesta gård vid Stallarholmen, hade lyckats svinga sig upp till godsägare genom allsköns affärer under första världskriget men dog drabbad av jordbrukskrisen år 1934. Han var högerman och kommunalpolitiker. En bullrande storsvensk nationalist som drack ihjäl sig. Gesta-Pelle, kallades han. I samband med att han hårdhänt drev igenom brobygget till Selaön skälldes han för att vara ”Stallarholmsmussolini”. (Vilket på den tiden inte innebar att han betraktades som fascist.) Jag tyckte om honom och han var mycket svag för mig. Farmor var mörk. Jag kan inte säga att hon var stillsamt envis för egentligen var hon rätt gråtmild. Jag har aldrig träffat någon som kunnat sucka så uttrycksfullt. Jag tyckte mycket om dem.

Sedan bodde jag ibland hos mina föräldrar och ibland hos olika släktingar. Under krigsåren då mina föräldrar höll sig i Förenta staterna bodde farmor i huset. När mina föräldrar var hemma sökte jag mest hålla mig undan. Det blev bara bråk annars.

– Titta på honom! sade min far. Han ser ut som den fete pojken i Pickwickklubben.

Då gällde det att inte svara eller visa att jag hade hört. Han brukade tröttna och ge upp efter en stund om jag låtsades om ingenting. Men det var rätt påfrestande.

Jag hade inget lås på min dörr. Men dörren var ljudisolerad så att jag inte skulle störa om jag lekte. Rummet var mycket litet. En hopfällbar säng, en bokhylla, ett skrivbord. När sängen var nedfälld fanns ingen golvyta.

När jag var fjorton år lät jag sätta in ett ordentligt lås i min dörr. Farmor tyckte det var riktigt. Man borde kunna låsa om sig. Men mina föräldrar tyckte inte om det när de kom tillbaka.

Vi hade hembiträde och barnsköterska för mina systrar som var sju och tio år yngre än jag. Mina föräldrar åt i matsalen och vi barn åt i köket.