Anna Charlotta Gunnarson: ”Jävla karlar” på dalmål?

Bibliotek tränar AI på dialekter och storstadsskådisar kämpar med att försöka gestalta tugget på vischan. Anna Charlotta Gunnarson undrar vad som händer med nyanserna.

Då Strindberg skrev Röda rummet hade han knappast en bohuslänsk stämma i åtanke för eventuell recitation. Raderna om hur solen skjuter kvastar av strålar över huvudstadens kyrkor, tak och fjärdar, leker med båtarnas vimplar och landar där en piga just drar in vårens friska luft; om de läses på sjungande Bohusdialekt flyger tankarna snarare genom någon liten fiskehamn på Västkusten. Men idag när såväl bibliotek som förlag tränar AI-modeller på högläsning med lokal touch ter sig framtiden för klassiska texter mer föränderlig än någonsin.

Inför 2026 förutspådde kulturredaktionerna dialekternas comeback. En radiokanal basunerade ut att vem som helst kan börja prata dialekt i vuxen ålder, fast för oss som söker hitta vår inre härjedaling gavs ingen nyckel till hur vi skulle gå till väga. Nog tändes hoppets fyr när humorgruppen KAJ lärde oss att älska Vöråmål, och nyligen visade DN välvilja i recensionen till filmen Biodlaren, där faktarutan avslutades med orden ”Språk: Värmländska”. Att vi skulle få en kollektiv vurm för regionala talspråk känns dock lite avlägset, då aktuell forskning visar att yngre generationer snackar mer utslätat. Även skånskan närmar sig standardsvenskan. Otaliga är dessutom de filmatiseringar där storstadsskådisar tillkämpat försöker gestalta tugget på vischan. ”Tornedalskan” i Koka björn och ”jämtländskan” i Händelser vid vatten var mer svårsmälta än seriernas övervåld. 

Hur påverkas Norrköpingshistorien om boken levandegörs på dalmål?

Som grädde på moset lanserade Språktidningen under våren svenska ”landskapsljud”, med djupdykningar i bygdemålens särarter. Vi fick veta att vid norrbottniskt uttal görs ingen skillnad mellan akut accent, som i ljusen, och grav accent, som i gjusen. Min sambo, från Piteå, muttrade över beskrivningen, som i hans öron kändes sörländskt tondöv. Han gör visst skillnad! Själv suckade jag över att bohuslänskan komprimerats till ett ”surrande i – som ibland kallas Lidingö-i eller Viby-i – som i fiiin”. Jag växte upp i Lysekil, men är sedan länge Stockholmsbo, och för mig finns en avgrund mellan Bohusläns och Lidingös iiin. Det sistnämnda stiliserade pipljudet markerar tjusig social tillhörighet medan det första är medfött, har lägre status och kombineras med tjocka L och rustika uttryck som utsocknes häpnar inför. Ett bohuslänskt iiii passas med fördel in i meningar som: ”Ongane har alle reg iii en schpann vaan på briiiggå”, vilket personer från Lidingö näppeligen kan tyda utan lokal tolk. Översatt till ren svenska: ”Barnen har alla räkor i en hink vatten på bryggan”. Ni hör ju. 

Det har påståtts att Stockholmssocieteten vid förra sekelskiftet implementerade iii-na i sitt talspråk för att markera sina fashionabla semestervanor på Västkusten. Oavsett sanningshalten undrar jag över utvecklingen när bokförlag och bibliotek nu tränar AI på dialekter. Ryms nyanserna? Hur påverkas Norrköpingshistorien Jävla karlar om boken levandegörs på dalmål? Kanske öppnas en ny värld. Första semesterdagen knappar vi in att ljudboken ska läsas upp på bohuslänska, men appen känner inte till någon schpann vaan på briiiggå utan sätter likhetstecken mellan iii och Lidingömål. Och voilà! Röda rummet  landar i sina hemtrakter igen. Lättsmält eller svårsmält, välj själv. 

Läs mer:

Inger Edelfeldt: ”Det var mycket enklare att skriva med mindre livserfarenhet”

Andrev Walden: ”Jag avskyr den här tiden”