Jenny Erpenbeck tillbaka i Östtyskland

  • 4 nov 2022
  • 5 min
Jenny Erpenbeck tillbaka i Östtyskland
Jens Christian Brandt

Lyssna på artikeln

Tyska Jenny Erpenbeck är tillbaka med en mästerlig DDR-skildring. Jens Christian Brandt recenserar en kärleksroman där berättelsen förblir öppen in i det längsta.

Kairos
Roman
Författare: Jenny Erpenbeck
Förlag: Albert Bonniers förlag


I mytologin är Kairos det rätta ögonblickets gud. Att hålla fast honom är svårt, kanske omöjligt, för han är snabbfotad: allt man har att gripa efter är en lock som faller ned i hans panna. Sommaren 1986 möts Katharina och Hans i Östberlin. Hon är nitton, han är författare och trettiofyra år äldre; första gången de ligger med varandra sker det till tonerna av Mozarts Requiem.

Kärleken är, åtminstone i upptakten, konspiratorisk och asymmetrisk: han är gift och har barn, hon bor hos sin mamma. När han åker på semester med familjen följer hon efter, dyker som av en slump upp på Östersjöstranden och ber om en cigarett. Det händer att äldre kvinnor spottar efter det omaka paret, och ibland utger han sig för att vara hennes pappa. Omkring dem faller DDR sönder, omärkligt till en början, sedan allt snabbare; de båda bebor en bubbla som utgörs av högkulturella referenser, en känsla av utvaldhet, en cynisk (eller bara resignerad) distans till vardagslivet i socialismens sista fas.

Mot depressionen står hennes envisa hopp.

De flesta kärleksromaner beskriver ett skeende som redan är över. Förälskelsen har bleknat till ett minne. Kvar blir då skuldfrågan, kartläggningen av vem som svek och vem som blev sviken. Hos Erpenbeck tätnar skuggorna snabbt, antagligen fanns de där från begynnelsen, men det fascinerande med den här berättelsen är att den förblir öppen in i det längsta. Läsaren tröttnar snart på den odräglige Hans: han är ynklig, självömkande, svartsjuk, manipulativ och innehar svart bälte i mansplaining och härskartekniker. Men Katharina ser det inte så. Eller hon ser det, men håller ändå fast vid honom under sex evighetslånga år. ”Bara sömnen är hennes vän. Bara i sömnen slipper hon veta att hon fortfarande finns”, heter det på ett ställe. Mot depressionen står hennes envisa hopp. Att bevara, eller restaurera, den lycka som en gång fanns.

När muren faller stänger också parets favoritrestaurang, Ganymed. Vid första besöket där har han rekommenderat henne att beställa buljong à la bernoise, för i den simmar ett vaktelägg. Det har ersatts med ett hårdkokt hönsägg sista gången de är där, och från köket hörs porslinsslammer, ett stycke DDR som packas ned och stuvas undan. Utan en droppe nostalgi, men med mästerlig känsla för tidsfärg och lokalkolorit frambesvärjer Erpenbeck en förlorad värld. En bubbla, som sagt, tvåsamhetens och planekonomins, som båda är ofrihet och trygghet samtidigt. Kring den ambivalensen kretsar romanen med ett slags ömsint klarsyn, med den vägran att förenkla (och döma) som är den stora litteraturens signum.

Fler utvalda artiklar