Jenny satt fast under lavinen

Jenny Råghall gjorde sin första säsong som skidpatrullör i Tänndalen när hon drogs med i en lavin. Innan hon begravdes i snömassorna hann hon tänka: Är det så här jag ska dö?

”Det blåste jättehårt den här dagen. Alla långa liftar var stängda – bara några barnliftar snurrade runt. Det var i februari 2012. Jag hade under min utbildning till fjälledare gjort praktik i Tänndalen och fått jobb där som skidpatrullör direkt efter examen. Att jobba som skidpatrullör innebär att man är lite av en ambulans på skidor. Man arbetar också mycket förebyggande. Ungefär en procent av arbetet handlar om laviner, men det beror på var man jobbar. I Tänndalen satsades det väldigt lite på just det. Men det fanns ändå fyra lavinområden och när jag började arbeta där hade jag precis gått min första lavinutbildning. Jag var nyfiken och frågade vad det fanns det för räddningsplan. Svaret jag fick var att det inte fanns någon. Det prioriterades inte av ledningen.

Vid lunchtid åkte jag förbi sluttningen som senare släppte. Jag såg att den hade ändrat form och berättade det för min mentor Jocke. När vinden lagt sig och liftarna öppnade igen utan vidare – något sådant skulle man aldrig göra idag – åkte vi upp för att börja beta av lavinstråken. Jag befann mig lite bakom Jocke. Han åkte ganska långt ner på en sluttning. Jag stannade ungefär tio meter ovanför honom. Snön var stenhård. Jag hade en dålig känsla i magen. Om det har drevat och blåst hårt, vilket är ett direkt tecken på lavinfara, ska man inte vara på en sådan plats. Jag kände att det var alldeles för brant. Men jag hann inte säga något…

Jocke sa att detta får vi spränga imorgon, sedan vände han på skidorna och fortsatte åka. Då släppte allt. Det var surrealistiskt. Jag drogs med trots att jag hade tänkt att jag stod säkert. Jag trodde först att jag skulle hinna kliva ur. Men det gick inte. Jag hann tänka: Oj, nu åker vi i en lavin, är det så här jag ska dö? Nästa tanke var: Där rök mitt ena knä. Jag hade fastnat med skidan runt en fjällbjörk. Vi gled 120 meter, hälften av sträckan bestod av björkskog. Jag försökte skydda huvudet från flera träd. Till slut stannade lavinen och snön pressades enormt hårt mot min kropp. Håller man på att bli begravd är det bra om man får upp en kroppsdel i luften innan lavinen stannar, för att lättare bli hittad. Jag hann få upp höger hand.

Jag fick inte luft och var i panik, men började gräva mig ner mot munnen. Jag svalde en hel del snö men lyckades till slut få till en luftkanal. Jag ropade på Jocke, men fick inget svar. Jag grävde lite till och nådde monofonen på bröstet. På så sätt kunde jag larma anläggningen. Det blev en kaotisk räddningsinsats. Två patruller av tre som skulle ha varit med låg under snön.

Fast så länge jag kunde andas gjorde det mig inget att sitta fast. Men Jocke… Jag visste hur bråttom det var. De 15 till 18 minuter man har på sig att finna någon som begravts i en lavin, med okej chanser att överleva, hade passerat. Sannolikheten att hitta honom vid liv minskade. När man fann honom efter att ha bildat en sondkedja – vilket betyder att flera personer står på rad och trycker ner en sond – var det utan livstecken. Han flögs till Östersund, där han fick halva Jämtlands blodförråd, men på natten dog han. Han hade träffat betydligt fler träd än jag, varit utan syre länge och dessutom blivit väldigt nedkyld.

Jag fick också åka till sjukhuset, eftersom jag fått snö i luftvägarna, och jag minns att jag i ambulansen tänkte: Ska jag verkligen hålla på med det här? Det gick några sekunder, sedan kände jag att jo, jag ska nog jobba med detta resten av mitt liv. Redan dagen därpå var jag tillbaka på anläggningen. Jag fick fria tyglar att styra upp säkerhetsarbetet och köpa in den utrustning jag tyckte saknades. Det blev en slags bearbetning. När jag var färdig kände jag mig klar med Tänndalen och började jobba med laviner i Abisko i stället. Varje dag i ett år läste jag på maniskt om laviner.

Jag är född i en by mellan Åre och Östersund. Jag har alltid åkt skidor. När jag var liten tyckte jag inte alltid att det var kul, men nu är skidåkning det bästa jag vet. Inget annat gör mig så glad – kanske lite med vetskapen att jag har tur som fortfarande får göra det. Idag är jag områdesansvarig för Naturvårdsverkets lavinprognoser i Kebnekaise. Jag håller även kurser för Sveriges Lavinutbildningar.

Jag har pratat mycket om det som hände eftersom jag berättar om det när jag föreläser. Vissa gånger gråter jag och blir ledsen, andra gånger går det jättebra. Men det är fint att det fortfarande känns. Det är ingenting jag vill glömma. Jag försöker i stället göra det bästa av det; dra lärdomar och lära andra. Men jag har tänkt många gånger att om jag bara hade sagt åt Jocke att komma upp… Sluttningen kanske hade släppt oavsett, men det får vi aldrig veta.”

Berättat för Lina Norman