Jockum Nordström: ”Det barnsliga kan vara allvarligt”

  • 21 jan 2022
  • 10 min

// Foto: Viktor Gårdsäter

Jockum Nordström: ”Det barnsliga kan vara allvarligt”
Markus Wilhelmson

// Foto: Viktor Gårdsäter

Lyssna på artikeln

Varför är det värdefullt att veta hur många steg man tar på en dag? Det finns väl viktigare saker – som till exempel att varje morgon nedkämpa det monster som självtvivlet är. Vi har träffat bokaktuella Jockum Nordström i hans ateljé.

Varje morgon, en ny brottningsmatch. Han säger adjö till sin sköldpadda – som funnits vid Jockum Nordströms sida sedan han träffade livskamraten Karin Mamma Andersson 1986 – och går till ateljén.

Sol, snö eller storm spelar ingen roll; till ateljén ska han bara. Kanske sätter han på en vinylskiva med Toshiko Akiyoshi, japansk jazzpianist, eller Bachs tredje Brandenburgkonsert. Han väntar på ett infall, en idé, ett tecken, en klang. Målet är att ta sig in i en värld där tid och rum upphör och när han väl lyckas är det bra för skapandet, men illa för ­ämnesomsättningen. Han glömmer att äta. Under sin mest kreativa period hoppade han över lunchen i tio år.

Nu står Jockum i 1700-talshuset på östra Södermalm i Stockholm, i ett hav av sönderklippta ­pappersark och förvridna klädgalgar av ståltråd, ser sig själv i spegeln och tvivlar på allt han tidigare gjort.

Strunt samma att hans verk hänger på Museum of Modern Art i New York, Centre Pompidou i Paris, Moderna museet i Stockholm, att barnböckerna om Sailor och Pekka kallas klassiker.

Han måste återuppfinna sig själv och en inre brottningsmatch tar vid. Han kliver upp i ringen mot en bjässe från en helt annan viktklass, och far i golvet gång på gång. Reser sig. Blir nerbrottad. Om och om igen. Så småningom märker han hur motståndaren börjar vekna och vackla, förvånad över Jockums envishet.

– Jag bara fortsätter och fortsätter tills den store mannen är trött. Jag besegrar honom på utmattning, säger Jockum Nordström.

Och ännu en arbetsdag kan börja.

Ljudlöst viskar vårens vind,
det rinner tårar på min kind.

I slutet av januari kommer Jockum Nordströms illustrerade diktsamling för barn – Året runt. Böcker har han gjort förr, men den här är annorlunda. Främst för att han började med texten, trots att han är utpräglad bildmänniska, lärde sig att läsa sent och fortfarande är en långsam läsare. Texterna har kommit till honom under år av nattpromenader med Aslan, en italiensk tryffelhund som förra året drabbades av en tumör i magen och somnade in.

Tillsammans hade Aslan och Jockum vandrat under stjärnhimlen på norra Gotland och på storstadens skuggsidor där sirener och blåljus bildade en annan scenografi.

Det är ingen tvekan om vilken av världarna Jockum Nordström föredrar, numera.

Det luktar piss och snus
bakom myrans hus.
Jag längtar härifrån
till kottar, gräs och strån.

– Jag är ju en stadsmänniska, uppvuxen i smutsig förort, men har alltid tyckt om naturen. Jag gillar insekter och mossa. Tänk att ligga med huvudet mot en sten, känna alla dofterna och höra suset från trädtopparna. Skogen är sensuell. Naturen och rymden är en tröst för mig när så mycket är elände, säger han.

Naturen är också befriad från relationer, menar Jockum. När hans konst ofta har handlat om samspelet mellan människor – i familjen, skolan, kärleken, politiken – är snöflingorna och det oändliga himlavalvet i nya boken befriade från mellanmänskliga missförstånd och svek.

– Jag trivs med att vara själv. Jag tror att det är därför man blir konstnär. För mig är ensamheten nykter. Det är så skönt att vara klar i huvudet. I det tillståndet kan jag glida mellan dröm och verklighet.

Mycket av hans konst och berättelser har skapats i den skärningspunkten, i tvära kast mellan surrealism och realism. I en biljardhall har en åsna rökt cigarr.

Men kalla honom inte naivist.

– De där etiketterna är konstiga. Mycket konst som är abstrakt och intellektuell kan jag uppleva som naiv och platt. Och konst som kallas naiv kan ha enormt hög intellektuell nivå. Det barnsliga kan vara allvarligt, och det vuxna helt meningslöst, säger han och lägger till:

– Att tillverka saker som ser ut som konst är lätt, men det blir inte spännande. Det måste finnas något eget. En närvaro. En drivkraft. En eld.

Brinner han?

– Inne i bubblan brinner jag. Där brinner jag nästan upp.

Jockum Nordström i sin atelje.
I sin ateljé på Södermalm i Stockholm har Jockum Nordström bland annat lagt grunden till sin skulptur ”Triumfåge för halta”. // Foto: Viktor Gårdsäter

Som tydligast har kontrasten mellan natur och relationer, mellan land och stad, blivit när han återvänt till Stockholm efter månader på Gotland.

Bak en sjaskig gardin
hörs bråk, och hotfulla skrin.
Någon får skäll
denna blygråa kväll
, skriver han i nya boken.

– De där raderna handlar om ett ungkarlshotell som ligger på Söder, där det ofta var ambulanser och skrik när jag och Aslan gick förbi. Du kan tänka dig vilken krock det blir när man har varit på landet i sju månader och återvänder till stan på hösten.

Året runt var bara ett arbetsnamn på boken som han hade planerat i flera år. Så kom pandemin. Spelplan och kalender kastades om, och plötsligt fanns tid att förverkliga bokprojektet.

Titeln anspelar dels på den veckotidning som fanns i Jockums hem när han växte upp, dels på årstiderna som passerat under hans nattvandringar och skogspromenader.

De ljumma timmarna är över
kölden fryser ros och klöver.
Utan lykta ingen syn
bara mun och ögonbryn.

Texterna och rimmen föddes i rytmen av hans steg. Taktfasta som en puls, men ändå fyllda av frihet och improvisation. Han värjer sig mot planering och kontroll, hatar stegräknare. Varför skulle någon vilja veta hur många steg man tar på en dag? Det är snedstegen som borde räknas.

Jockum Nordström i sin atelje.ko
Jockum Nordström är känd för sina collage som han målar med tusch eller vattenfärg. Oljefärg gav honom så mycket eksem på händerna och runt ögonen att hans fru – Karin Mamma Andersson – tyckte att han såg ut som en koalabjörn. // Foto: Viktor Gårdsäter

Jockums bildvärld, uppbyggd av collage och vattenfärger, är bekant med höghuskroppar och ­melankoli, men nu är människorna i minoritet. Djuren får hans sympati medan människan porträtteras som patetisk jägare som druttar på ändan och skadeskjuter sig själv.

– Det är kärnan i boken. En kärleksförklaring till barnen, djuren, stjärnorna och naturen, till det som vi vuxna inte hunnit förstöra och skövla.

Han kan inspireras av ett barn som karvat en pinne och känna: Varför får inte jag göra det där? Hans barndom är på något sätt närvarande i det mesta han gör.

Det finns nog ingenting som Jockum Nordström tar på så stort allvar som leken.

Redan som barn sökte han sitt eget universum. Han delade rum med tre syskon och tecknandet blev hans parallella värld. Varje födelsedag önskade han sig tuschpennor. Men kunde det verkligen bli ett yrke? Han drömde om att bli sjöman. Efter examen på Konstfack kontaktade han 20 tidningar och frågade om de behövde en illustratör. Så småningom kände han att han härmade sig själv, och att det var exakt vad uppdragsgivarna uppskattade.

– Jag sa upp mig och stack ut i Europa med en kompis. Det var februari och jag hade ingen aning om att det skulle vara så kallt. Jag strök omkring som en gathund. Min kompis åkte hem och jag blev kvar. I Toulon hittade jag en sylta för pensionerade sjömän där man kunde köpa en rejäl lunch med fruktsallad och en karaff vin för 25 kronor. Jag satt och ritade och målade tills pengarna tog slut och jag måste hem.

Ur ”Året runt”, Jockum Nordströms kommande diktsamling för barn.
”Nere på krogen Albatrossdricks det öl och vin.Det är ingenting för barn och oss viskar fru Molin.”Ur ”Året runt”, Jockum Nordströms kommande diktsamling för barn.

På ett nattåg mot Hamburg inträffade ett möte som aldrig har lämnat honom.

In i kupén kom två italienska nunnor och en amerikansk soldat. De pratade med Jockum hela natten, om livsval och lycka, om drifter och belöningar och om vad de försakat. Ur sin resväska drog Jockum fram ett ritblock med de teckningar han gjort under resan.

– Jag var så förvirrad och vilsen, och sökte någon slags … inte bekräftelse, men kanske värme. När de sa att ”du måste fortsätta med det här, gör inte avkall på det du vill”, så var det en faderlig eller moderlig ryggdunk som jag tror att jag behövde just då. De sa det med ett sådant allvar. Än i dag tänker jag på den där tågresan som ett vägskäl. Jag kom hem till Stockholm och bestämde mig för att aldrig mer kompromissa.

Lars Nittve, som bland annat har varit chef för konstmuseet Louisiana i Danmark, Tate Modern i London och Moderna museet i Stockholm, har en gång sagt att Jockum skapar för sig själv, enbart. Menat som en hyllning till ett konstnärskap som är helt eget.

– Jag tror det ligger något i det. Det är vägen fram som ger mig mening. Även om ingen skulle vilja se resultatet av det jag gör så skulle jag hålla på. Drivkraften är att ifrågasätta mig själv. Det är en livslång process.

Fler utvalda artiklar