Joel Halldorf: Jag skäms över sommaren 1994

Joel Halldorf har haft svårt att tala om sommaren 1994. Minnena gör för ont. Nu sätter han sig bredvid den 14-årige Joel och berättar vad som verkligen hände.

Sommaren 1994 var den värsta sommaren. Jag bär den med mig som ett lågintensivt trauma; något så plågsamt att jag nästan aldrig talar om det. Jag har heller aldrig, med ett ord, skrivit om det.

Allt förvärras givetvis av att alla andra minns det som den euforiska sommaren. Solen sken, nätterna var ljumma och Sverige spelade drömfotboll i USA.

Jag satt också uppe i natten för straffsparksläggningar och mirakelmatcher. Ändå domineras mitt minne av något annat.

För mig är sommaren 1994 den ensamma sommaren.

Det var som att jag stod utanför världen och tittade in. Genom fönstret såg jag festen som pågick därinne, men hur jag än letade fann jag inte dörren. Därför blev jag stående på gatan, utanför allt.

Det hade inte alltid varit så. Jag växte upp i ett radhusområde där vi, kvarterets ungar, rörde oss i flock under ändlösa somrar. Fem–tio pojkar, som fångade vattenödlor, lekte krig, spelade fotboll, bytte hockeykort. Det var som Stand by me eller Stranger Things – minus monstren och de brutala morden.

Men så flyttade vi, och samtidigt byttes mellanstadiet mot högstadiet. Flocken splittrades, intressena förändrades. Det ansågs inte längre rimligt att ägna en helg åt att samla burkar för att sedan cykla till affären och växla in dem mot ett hekto smågodis.

Det var ett glapp, jag ser det klart i efterhand. Jag var 14 år gammal och barndomens lekar var över – men jag hittade inte in i tonårslivet. I stället blev jag hängande mittemellan. För stor för att vara barn, men inte redo för tonåren.

Under terminerna var det enklare. Då skapade skolan fasta ramar och givna sammanhang. Men sommarlovet, som brukade vara den bästa tiden, förvandlades till en lång, utdragen mardröm.

En dag i juli prövade jag att ringa en gammal barndomsvän och vi bestämde oss för att ses. Vi cyklade runt som vi brukat, släpade fram ett av fotbollsmålen och spelade lite tv-spel. Men det var dött. Magin var borta. Det var sista gången vi sågs.

Det jag minns främst är tristessen. För att få tiden att gå satte jag mig framför familjens hemdator; en IBM med gröna bokstäver mot svart skärm. Där skrev jag ett femtio sidor långt arbete om fotbolls-VM. Alla resultat, statistiska analyser och porträtt av VM:s profiler. Väck mig mitt i natten och jag kan fortfarande berätta allt om den turneringen.

Ensamheten på nittiotalet var mördande tråkig. Om man satt hemma en fredag var man hänvisad till föräldrarnas sällskap framför tv-program som Det kommer mera med Arne Hegerfors och Martin Timell.

I dag, när mina tonårsbarn väljer att ta en chill helg hemma, som de säger, ägnar de sig åt sina favorityoutubers och dataspel, samtidigt som de snappar eller pratar med kompisar över Discord. Ensamheten är mindre ensam.

För dem är en hemmakväll tre plus. När jag var tonåring var den en överkryssad geting.

Men tristessen blev mitt bränsle. Jag stod inte ut, därför var jag tvungen att ta mig ur den. En dag, jag minns det tydligt, satt jag på bussen och såg situationen klart. Det gamla sättet att vara fungerade inte längre, därför var jag tvungen att fundera ut vad som gällde nu. Hur man skulle bete sig som tonåring.

Det var inte det minsta intuitivt för mig, snarare ett intellektuellt beslut. Jag tog ett djupt andetag, satte på mig tropikhatten och vandrade likt en antropolog in i den främmande värld som var tonårstiden. Iakttog och försökte förstå reglerna – sedan imiterade jag bäst jag kunde.

Till slut gick det. Jag hittade dörren och klev in i värmen. Blev del av ett gäng som hängde på helger, lov och somrar. Fick vänner som jag kunde dela allt med.

I efterhand kan jag konstatera att mycket i mitt liv går tillbaka till den där sommaren. I ensamheten lärde jag mig att skriva och jag tog mig ur den genom att iaktta och öva mig i att förstå mänskligt samspel. Längs vägen insåg jag att vänskap är en omistlig gåva som man ska vårda ömt.

Jag skäms för mycket för att gå nära mitt ensamma tonårsjag.

Allt detta är saker som jag håller högt, och jag tror att mitt liv skulle vara annorlunda – sämre – om jag inte hade dem. Det slutade alltså i någon mening lyckligt. Varför har jag ändå så svårt att tala om det? Varför gör det fortfarande så ont att tänka tillbaka på den där sommaren att jag helst undviker det?

”Ensamheten är inte bara smärtsam utan också pinsam”, skriver den norske filosofen Lars Fr. H. Svendsen. Jag tror att det handlar om det. Neurologiska experiment visar att redan en mild form av isolering triggar de delar av hjärnan som aktiveras vid fysisk smärta. Men det är inte det värsta. Det värsta är skammen.

Författaren Olivia Laing konstaterar att ensamhet är så obehaglig att vi flyr den ensamme för att slippa ens indirekt beröring med detta tillstånd. Denna stigmatisering riskerar att förvärra situationen: vem vill vara vän med en förlorare?

Jag tror det är därför jag undvikit minnet av den här tiden. Jag skäms för mycket för att gå nära mitt ensamma tonårsjag. Framför allt vill jag inte att han på något sätt ska få definiera vem jag är.

Men när jag skiljer honom från min livsberättelse gör det honom bara ännu mer isolerad. Han blir en parentes att hasta förbi – och det är faktiskt inte rättvist. För utan den ensamma ökenvandringen hade jag aldrig blivit den jag är.

Så i sommar, när Sverige än en gång spelar fotbolls-VM i USA, ska jag inte undvika honom. I stället sätter jag mig tätt intill, och så tittar vi. Tillsammans.

Läs mer:

Tone Schunnesson: Världens sämsta receptionist

Erik Niva: ”Jag har ett stort socialt handikapp”