Johan Norberg: En vuxen man som inte förstår världen runt omkring honom

Även denna sommar har jag försökt lära mig att identifiera olika fågelläten. Det är orimligt att en vuxen man som sitter under äppelträdet med sitt morgonkaffe inte förstår den lilla världen som pågår runt omkring honom. En man som dessutom har toner som sitt dagliga arbetsverktyg.

Till hjälp har jag en app i telefonen som kan spela upp vad jag tror sjunger från grenen. Gärdsmygen svarar direkt – det är ju ett parningsläte – och det ger mig dåligt samvete att ha framkallat sexuella förhoppningar hos den lilla krabaten. En ringduva, längre bort bland träden, sjunger den sorgligaste av sånger; likt en bluesmusiker glider den mellan några halvtoner med sitt upprepade: ”I looove you, I do – I looove you, I do”.

Då är trädgårdssångaren betydligt mer energisk, och det är imponerande att något som inte väger mer än en matsked socker, har resonans nog för att fylla ut en hel skogsdunge med manisk friform-jazz. Som musiker noterar jag att gökens ”ko-ko” ofta är avståndet mellan tredje och första tonen i en durskala, en stor ters. Kanske skogens ensammaste fågelläte, så uppgivet.