Johan Norberg: Katastrofkväll med Max Martin

Musikalen & Julia som bygger på Max Martins digra musikkatalog har premiär i Stockholm i veckan. Vi:s musikkrönikör Johan Norberg minns en middag med den medieskygge låtskrivaren som slutade med brandkår och polis.

En dag sitter jag på Operaterrassen med låtskrivaren Max Martin. Det är stipendieutdelning och vi har blivit prisade med pengar och diplom. 

Redan 1998, i början av karriären, fanns en air kring Martin av något storslaget. Ryktet sa att han en dag skulle ta ut pengar i bankomaten, och plötsligt fanns det 30 miljoner på kontoutdraget. Inkomsterna hade ökat dramatiskt innan Martin hunnit rätta mun efter matsäcken – fast tvärtom – och han bodde fortfarande hos flickvännen Jenny i hennes etta. Han föreslog att vi skulle gå ut och äta, och så blev det. Allt var grandiost. Han bjöd flott, beställde in dyra viner och efter middagen gick vi till inneklubben Spy Bar. Jag var en smula vimmelkantig av en värld jag bara läst om, och något märkligt hände: jag blev avundsjuk. 

På väg hem rann det som ett svart gift genom kroppen. Jag hade aldrig känt något liknande inför andra rikingar jag mött, som Tomas Ledin och Per Gessle, de kunde inte varit jag, men inför Martin, en vanlig kille som gillade musik, övermannades jag av ett hulkande habegär: ”Jag vill också vara rik.” Det gick över med tiden, men våren 2001 stötte vi på varandra igen, nu på en bensinmack, han med sin röda Ferrari och jag med 245:an. ”Vi borde ses”, sa Martin – igen. 

Det som sedan hände finns i en polisrapport någonstans, och de som var med har säkert olika minnesbilder, men en sak är obestridlig: nästa gång vi sågs gick allt fullständigt åt helvete, och det var mitt fel. Jag föreslog middag hemma hos oss, och eftersom vi hade en gemensam kompis, Johan, bjöd jag honom och hans flickvän också. 

Medan vi ringde på alla dörrar i trapphuset rusade polis och brandkår uppför trapporna

Alla kom samtidigt, fick ett glas vin och samtalet bubblade på. Martin och Jenny gick ut på balkongen för att röka en Blend Ultima-cigarett – Johan och Susanne stod i köket. Middagsplanen var asiatisk buffé men när jag skrapade ner räkorna i en kastrull med olja gick allt fel. Oljan kokade över, det tog eld i spisen som spred sig till fläkten och då gjorde jag exakt motsatsen till vad jag sett i tv:s Anslagstavlan – jag hämtade en blöt handduk och slängde över spisplattorna. Det var som att hälla på bensin och nu började det brinna ordentligt. Jenny skrek: ”Martin, gör något!” och min fru ringde 112, som luttrade av alla amatörkockar frågade: ”Friterar ni eller?” Röken låg tät och det blev kortslutning, så min dotter kom ut från sitt rum när tv:n slocknade. 

Huset måste tömmas och medan vi ringde på alla dörrar i trapphuset rusade polis och brandkår uppför trapporna. Nu hade elden minskat men det brann i kolfiltret så jag tog på skidhandskar, ryckte loss fläkten och bar ut på balkongen. När branden var släckt gick alla tillbaka till sina lägenheter och vi stod där med frityrolja på köksgolvet och sot överallt. Martin sa, fortfarande med samma glas vin i handen: 

”Jag har nyss köpt East, vi kan äta där”, så det blev taxi till Stureplan och den coolaste restaurangen i Stockholm. När servitören tagit upp beställningen stannade han till i steget, drog in luft genom näsan och sa: 

”Har ni grillat eller?” 

Martin tog notan, igen. 

Läs mer:

De bortglömda bilderna på Thåström

Johan Norberg: Plötsligt ringde Avicii