Johan Norberg: Kristina Lugn sågade sågaren

Kritikerns uppdrag är att svara på tilltal – eller? Johan Norberg minns oförglömliga sågningar i musikhistorien.

Musikhistorien vårdar minnet av till och med de uslaste artister medan kritikerna faller i glömska och i bästa fall lever kvar med en formulering. Jazzrockbandet Toto recenserades 1987 i Expressen med bokstaven Z, upprepad 2 000 gånger. Inte mycket till formuleringskonst, men en ofta refererad kulmen i kritikernas ihärdiga avsky för det amerikanska bandet. 

Klockrent däremot var det när Charles Shaar Murray från musikmagasinet NME recenserade bandet Yes och kort och gott skrev ”No”, ett destillat av vad det innebär att vara kritiker: att svara på tilltal. 

Ibland kan feltänkt välvilja bli en sågning. Skivavdelningen på varuhuset Åhléns ville få igång försäljningen av 1992 års vinnare i Melodifestivalen, Christer Björkman, vars album hamnade på ”personalens tips” med den vanskliga formuleringen ”Bättre än du tror”, i förvissning om att det var en lockande säljtext. Det var det inte. 

Som många av Glanzelius blommiga rader var det en underhållande men obegriplig betraktelse.

Under många år förväntades rockkritiker leverera dräpande sågningar, ibland lika förutsägbara som artisten de sattes att bevaka. Efter att journalisten Po Tidholm sett Tomas Ledin på Skansen 2009 skrev han: ”Och kunde Dressmann-modeller spela rock skulle den nog låta så här: okänsligt tajt, optimerad, fläskig och obehagligt effektiv.” Något som fick tidningen Nöjesguiden att i sin tur recensera recensionen: ”En verkligt senkommen liten spya av kultur-Po. Varför skickar Dagens Nyheter Po att recensera en Tomas Ledin-konsert?” 

En lika märklig rekrytering var när samma tidning 1988 bad sin jazzskribent Ingmar Glanzelius att se heavy metal-legendarerna Judas Priest i Frölundaborgs ishall, och vi får veta: ”Liksom den mesta hårdrock är Judas Priests musik grym utanpå och mjuk inuti. Med schlagersångare brukar det vara tvärtom.” Som många av Glanzelius blommiga rader var det en underhållande men obegriplig betraktelse. 

Så småningom, när en samling av hans texter gavs ut i bokform 1995, skulle han själv utsättas för granskning och då var det Kristina Lugn som höll i pennan: 

… när han hävdar att jazzen inte är en musikstil utan ”ett sätt att leva” blir jag lika modlös som när han försöker få mig att tro att han inte skriver på maskin utan ”spelar skrivmaskin”. Jag tycker att denna sentimentalisering av konstformer och professionalitet är vedervärdig. Jazzen är en konstform. Den som försöker spela på sin skrivmaskin får finna sig i att gå omkring och vara felstavad i verkligheten.

Med Kristina Lugns exakta språk framstår till och med ”vedervärdig” som något fint. 

1979 åkte jag på mitt livs första turné som gitarrist med Rulla in en boll-mannen Gösta Linderholm och fick på nära håll se hur en recension kunde drabba. En kvällstidning skrev ”Thore Skogman i Mahjong-byxor, de nyslipade trägolvens harmlöse narr”, och Gösta blev naturligtvis vansinnigt sårad. Att Thore Skogman ansågs löjlig var premissen för att få skrattarna på sin sida, men åren gick och skribenten glömdes bort medan Göstas musik lever och Thores låtar skattas högt. En gudomlig rättvisa. 

Ur Tidningen Vi #9 2025.

Läs mer:

Lisa Nilsson: ”Jag trivdes aldrig med att bli kändis”

Succéförfattaren Richard Osman: ”Jag är stolt över att vara mainstream”

Mikael Wiehe: ”Kul så länge det varade”