Johan Norberg: Plötsligt ringde Avicii

Nick Drake, Franz Kafka och Emily Dickinson fick inget erkännande under sin livstid. Men ibland hinner miraklet ske innan döden knackar på. Johan Norberg minns ett mirakulöst samtal från en av världens största artister.

Mitt alldeles egna soloalbum lades för några år sedan upp på alla streamingtjänster men försvann helt oväntat efter bara några månader. Det var nog ingen som ville lyssna på mina sorgliga låtar tänkte jag, och kanske måste de rensa ut emellanåt på nätet. Det är väl något man får stå ut med, att ens skiva faller i glömska. 

Men så kom jag att tänka på Eva Cassidy, sångerskan som var en lokal kändis i hemstaden Washington D.C. och lyckligtvis spelade in lite musik. En kort tid efter hennes död i cancer 1996, endast 33 år gammal, släpptes hennes album och med åren blev hon ett världsnamn. Eva föll inte i glömska eftersom det fanns en skiva som låg där och väntade på sin tur, och den kom. 

Chansen att få ett erkännande efter en förtida bortgång ökar om artisten sjunger sorgliga låtar i ett vilsamt tempo och med en känslig röst. Den sköre vispopartisten Nick Drake, eller jazzsångerskan Radka Toneff hade knappast blivit postuma succéer om repertoaren varit partyrock, och deras självmord blir också på ett lite makabert sätt en del av hur vi tolkar musiken. Eftersom musikbranschen är så fokuserad på försäljning sörjer vi att de inte fick uppleva ett erkännande, att Eva Cassidy, Nick och Radka – eller, för den delen, sådana som Edith Södergran, Franz Kafka och Emily Dickinson – borde ha fått veta hur populära de skulle bli. Men det är ett milt tankefel. Oavsett sviktande självförtroende visste de vad de hade åstadkommit, och förmodligen hade inte ens en förbehållslös kritiker- och försäljningssuccé under deras livstid ändrat på dagsformen. 

Avicii var en av världens mest säljande artister, jazzmusikern Jonas en av världens minst säljande artister.

Grejen är alltså att placera en musikinspelning – eller bok – i historiens pipeline där den väntar på sin tur. Jag får inte ge upp med min skiva, tänkte jag och ringde skivbolaget för att be dem lägga upp den på nätet igen. Chansen att låtarna skulle spelas var mikroskopisk men inte obefintlig. 

När det känns en smula hopplöst brukar jag repa mod med den fina historien om min kompis, saxofonisten Jonas Knutsson, som 2012 fick ett oväntat telefonsamtal. Dj-artisten Avicii hade hört en saxofonslinga från Jonas 25 år gamla jazzalbum Flower in the Sky och nu ville Avicii ha med den på sin nya skiva. Vid tiden för telefonsamtalet var Avicii en av världens mest säljande artister samtidigt som jazzmusikern Jonas var en av världens minst säljande artister, en väldigt lyckad – och på något sätt rättvis – Robin Hood-aktig kombination, och Jonas, han fick naturligtvis royaltyer från försäljningen. 

Det är sådana historier man vill höra fler av, att det kan ske mirakel, och det helst medan man ännu är i livet. Författaren Per Wästberg skriver i sin bok Tidvatten: 

De flesta författare är bittert förvissade om att dö två gånger, med sin kropp, sedan med sitt verk: en dubbel förintelse. 

En ståtlig och fint överdramatisk tes som skulle kunna gälla en musiker också, med reservationen att idag är musikens och litteraturens digitala förråd av ettor och nollor för evigheten, och rätt vad det är så ringer telefonen och ens verk får nytt liv. 

Ur Tidningen Vi #7 2025.

Läs mer:

Johan Norberg: Så låter den svenska folksjälen

Ljuger Ulf Lundell om ”Öppna landskap”?