Johan Rockström: ”Nu har vi lösningarna”

Han har regelbundna samtal med Ursula von der Leyen och António Guterres, men den svenska regeringen är ointresserad av dialog. Nu berättar Johan Rockström om klimatforskarnas svåra uppdrag – men också om stora möjligheter.

Sverige har producerat två av de viktigaste rösterna i kampen för att rädda planeten: Greta Thunberg … och Johan Rockström”, skrev den berömda klimataktivisten Bill McKibben förra året, när Rockström utsågs till en av världens 100 viktigaste personer av Time Magazine.

I Sverige har Rockström länge varit en bekant röst, men de senaste åren har han även blivit världsberömd, bland annat tack vare Netflix-dokumentären med David Attenborough, Breaking boundaries, där Rockström pedagogiskt förklarar sin forskning om det som kallas planetär resiliens.

Vi dricker morgonkaffe på hans rymliga kontor på Potsdam Institute for Climate Impact Research en timme söder om Berlin, där han bor för det mesta, när han inte är hemma i familjens villa på Rindö utanför Stockholm. 

Utanför fönstret skymtar Einsteins forskningstorn genom den täta lövskogen. Rockström tar sällan emot journalister här på kontoret. Han föredrar att få intervjuer överstökade på telefon eller Zoom, så han kan fokusera på sitt jobb: att bedöma hur mycket motståndskraft vår mörbultade planet fortfarande har kvar. 

Om du har sett ovanligt mycket av Rockström de senaste åren så är det ingen slump. Han har tagit ett medvetet kliv ut i offentligheten. Upp på scenerna, in på debattsidorna, ut i etermedierna. Nu berättar han för första gången utförligt varför han anser att forskare måste bli synligare. Att det behövs ett ”kreativt element” för att paketera forskningen så att människor förstår vad den handlar om. Hur akut det är att vi agerar.

I en brusig och kaotisk offentlighet, där propaganda, lögner och missinformation sprids allt snabbare, räcker det inte längre att sitta här på kontoret med forskningsresultat och argument. Betyder det att han håller på att bli en opinionsbildare? 

Han ler försiktigt.

– Jag ler nog för att jag aldrig tänkt på mig själv på det viset. Det folkbildande är definitivt en del av mitt uppdrag. Men jag skulle inte kalla mig opinionsbildare, utan det handlar om ett ansvar att föra ut de resultat vi har. Hela forskningen med jordsystem, klimat och biologisk mångfald visar inte bara att kurvorna pekar i fel riktning, utan vi ser mer och mer belägg för att vi närmar oss ohanterliga konsekvenser. Det gör oss allt mer nervösa. Då är det inte konstigt att vi kliver fram och kommunicerar det.

Den amerikanska klimatforskaren Michael E. Mann sa nyligen att vi inte kommer att kunna lösa klimatkrisen om vi inte först löser informationskrisen. Han menar att vi just nu förgiftas av två sorters föroreningar: Dels utsläppen som håller på att förstöra vår planet, dels lögner, propaganda, vilseledande och felaktig information som förgiftar vår offentlighet, och gör det så svårt för stora delar av befolkningen att få en verklig bild av vad som pågår i världen.

Rockström håller med.

– Vi utsätts nu för en våg av industriell missinformation. Och jag har privilegiet att leda ett forskningsinstitut i Tyskland som har en väldigt hög grad av respekt och tillit globalt. Jag får träffa aktörer i beslutsfattande positioner runt om i världen. Det ger mig ett extra stort ansvar att bli en brygga mellan akademin och samhället. Jag har bra tillgång till EU-kommissionen. Jag kan ha dialog med Ursula von der Leyen. Världsekonomiskt forum. António Guterres hör av sig inför klimatförhandlingarna och vill ha en vetenskaplig uppdatering. Det är klart att man som akademiker tackar ja till det. 

Ju mer glasklart det blir att klimatkrisens värsta konsekvenser märks redan här och nu, desto längre ner verkar klimatfrågorna ändå halka på den politiska dagordningen.

I Bryssel hänger nu utanför parlamentet sju stora tavlor med viktiga politiska frågor. Det är de sju frågor som EU:s invånare själva tycker är mest angelägna. Det handlar om ekonomi och levnadskostnader, om att hjälpa jordbrukare och småföretagare. Klimatet är också med, men som den sjunde viktigaste frågan. Det anses inte lika akut, trots att bilden som illustrerar detta visar två personer som håller på att drunkna under vattenmassorna i Valencia förra året.

– Vi har lite otur att mitt i den största omställningen i den moderna industriella historien, så har vi dessutom nya krig i världen, en framväxande populism och denna våg av missinformation. Det är en cocktail av stökighet som gör att det blir lite motvind. Mitt viktigaste råd till alla politiker är: Sitt still i båten. Var inte en vindflöjel. 

I flera decennier närmade vi oss samförstånd i klimatpolitiken. Det var inte primärt en fråga för högern eller vänstern, utan för vetenskapen, som bara de mest extrema rösterna förnekade. Men nu ser vi ändå en reträtt, inte bara i Donald Trumps USA, som öppet ifrågasätter klimatförändringarna. Vi ser även hur Bryssel backar i viktiga frågor och skjuter upp reformer, medan Sverige har fått en klimatpolitik som Rockström beskriver som ”självskadebeteende”. I en debattartikel i Dagens Nyheter i vintras skrev han att Sverige ”inte tar sitt globala ansvar, förlorar rollen som föredöme och för en svag klimatpolitik som kan dra undan mattan för svenskt näringsliv”.

– Genom åren har jag haft väldigt bra dialog med alla partier i Sverige, utom Sverigedemokraterna. Jag hade bra relationer med Fredrik Reinfeldt och satt i hans framtidskommission. Jag hade bra relationer med den socialdemokratiska regeringen och Magdalena Andersson. Men med den här regeringen har det inte funnits något intresse för en dialog överhuvudtaget.

Får det globala konsekvenser om Sverige förlorar ledartröjan i klimatpolitiken?

– Jag tror att vi underskattar vilket oproportionerligt stort inflytande Sverige har på området hållbarhet och välfärd i världen. 

Han tror att det svajande engagemanget för en fråga som är så akut bottnar i problem med just hur klimatfrågorna kommunicerats.

– Alla 195 länder i världen har ett gemensamt intresse av en stabil atmosfär, att den där atmosfären inte bryr sig om nationella gränser och att vi kollektivt måste lita på varandra och lösa det som en världsenhet. Och lik förbaskat så gör vi inga framsteg där. Men vi befinner oss just nu i ett skede i världen där vi blir mer nationalistiska.

Under samtalet återkommer han till att klimatforskarna ”sitter på den vinnande berättelsen”. Det är självklart för den som tittar på rapporterna från IPCC, FN:s internationella klimatsamarbete, vad som behöver göras för att undvika en planetär katastrof. Ändå ser vi hur de som förespråkar de mest självklara lösningarna förlorar demokratiska val, medan antivetenskapliga klimatförnekare går framåt. Det här beror, enligt Rockström, på att klimatkrisen i den politiska debatten fastnar i ett nollsummespel. Grön omställning framställs som en enorm uppoffring som kommer att skada vår livskvalitet. I verkligheten är det precis tvärtom, menar han.

– Där måste vi vara lite självkritiska i forskarsamhället. Vi har förmedlat fel narrativ. Det vinnande narrativet handlar om att ta nästa steg i en modern, säker, stabil och konkurrenskraftig framtid för mänskligheten på jorden. Det är inte bara att vi ska ta oss bort från katastrofala risker, vi har också möjligheten att svänga om till en mycket mer attraktiv framtid. Det narrativet saknas fortfarande. Om du frågar Donald Trump eller Sverigedemokraterna eller AFD i Tyskland så kommer de aldrig ens ha hört det. De är tio, tjugo år efter i kunskapsläget. De tror fortfarande att det här handlar om allvarliga uppoffringar, att ge upp en ekonomisk utveckling, att förlora i den globala konkurrensen.

Det är fel narrativ. Det är vetenskapligt fel. Det är empiriskt fel. Fel på alla sätt

Utanför fönstret spricker det nordtyska, kompakt gråa molntäcket plötsligt upp och solen skiner på lövskogen. Det knackar på kontorsdörren, en rad möten väntar. Men Rockström utvecklar resonemanget:

– Det där är idéer från 1970-talet, då miljöfrågorna diskuterades så, för att vi inte hade teknologierna, inte hade vindkraften, solpanelerna och elbilarna. Vi hade inte hållbart lantbruk, eller alla möjligheterna att överge stål och betong i byggande. Vi saknade alla de här skalbara lösningarna.

– Men nu har vi dem! Inte nog med det, vi vet att vi vinner om vi implementerar dem. Titta på Peking, där välutbildade länge flyttade till Hongkong för att slippa luftföroreningar. Nu flyttar folk från Hongkong tillbaka till Peking, för att luften är så ren eftersom Kina elektrifierat transportsystem och börjat stänga kolkraftverk. Vi ser mer och mer att det här narrativet börjar trilla på plats. 

Politiken är ändå fast i de gamla konfliktlinjerna, där robust klimatpolitik framställs som ett hot mot medelklassens plånböcker.

– Narrativet blir att visst har vi ett klimatproblem, men vi har många andra problem som är viktigare och då måste vi kompromissa. Att det då inte är värt att försaka den olja, kol och gasdrivna ekonomin eftersom den ger hög BNP. Allt annat innebär att vi backar tillbaka. Det är fel narrativ. Det är vetenskapligt fel. Det är empiriskt fel. Fel på alla sätt. 

En utmaning för Rockström, och för andra klimatforskare och nyhetsmedier som bevakar de här frågorna, är att människor riskerar att stänga av när nyheterna blir för mörka och oroande. Nyhetsundvikandet ökar bland framför allt unga. Ibland får även Rockström kritik för att han låter för alarmistisk.

– Jag håller fast vid att vi forskare har ett ansvar att lägga alla korten på bordet. Det är inte fel att kommunicera risk med världen, även om den risken är väldigt, väldigt jobbig att ta in. Vi kommer att få ännu fler torkor, översvämningar, bränder och livshotande värmeböljor. Allt det där måste kommuniceras.

Det knackar otåligt på dörren igen. Rockström reser sig upp, avslutar sitt resonemang:

– Jag håller fullständigt med om att det ska balanseras, men jag är emot den här tanken att kommunikation av negativ klimatinformation bara leder till passivitet och depression, att vi skulle fokusera allting på hopp och lösningar. Det är inte så vi löser problem på något annat område i samhället. Det var inte så vi lyckades få världen att kliva fram under pandemin. Anledningen till att världen reste sig som ett kollektiv då var att regeringar höll presskonferenser och matade oss med negativ information. Så jag tror inte att vi ska tona ner riskkommunikationen. Men om vi höjer volymen på risk så bör man höja volymen på lösningar också, säger han.

– Du vill inte gå till doktorn och få en dom att du har en kronisk sjukdom och så säger doktorn tack och hej. Du vill gärna veta vad du ska gå till apoteket och hämta ut för medicin. 

Ur Tidningen Vi #6 2025.

Läs mer:

110 dagar med Greta Thunberg: ”Kampen har bara börjat”

Johan Rockström: ”Vi bygger ett kontrollrum för planeten”

Anna Rosling Rönnlund: ”Lärdomen? Att livet kan förändras snabbt”