Johanna Holmström: ”Jag tycker att jag är underskattad”

  • 5 jan 2024
  • 23 min

// Foto: Thron Ullberg

Johanna Holmström: ”Jag tycker att jag är underskattad”
Annakaisa Suni

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Johanna Holmströms berättelser om mänskligt mörker och klimatkris rosas av kritikerna. Men när hon nu försöker sätta punkt för sin tionde bok på tjugo år drömmer hon om en större publik –och att någon gång i livet skriva en bok med lyckliga undertoner.

I ett gammalt kulturlandskap nära Lovisa, en timmes bilfärd österut från Helsingfors, ligger Norr-Sarvlax gård, lika trygg och självklar som ekarna omkring. Huset byggdes 1914 men adelsgodset det tillhör har anor från 1400-talet. Nedanför huset betar fyra hästar och en ponny. Stentrappan som leder till huvudingången pryds av blommor och örter i överflöd.

Johanna Holmström öppnar den massiva dörren. Hon har isblå ögon, fräkniga kinder och håret uppsatt i en hästsvans.

–Hej, kom in!

I hallen möts jag av många jakttroféer, gipsbyster med allvarliga herrar och dekorerade stolar som skulle passa in i ett museum om de bara försågs med en ”Rör ej!”-skylt. Efter att Johanna visat mig den generösa matsalen och cigarrummet, där hon odlar sina egna växter, stannar vi i trappan framför glasmålningar med släktena Ramsays och von Borns adelsvapen. Jag begapar de olika lagren av familjehistoria och gammalt välstånd.

Själv förhöll hon sig mer behärskat när hon såg gården för första gången 2018. Hon hade matchat med en intressant man på Tinder och skulle på en första dejt till det han hade refererat till som ”sin stuga”.

–När jag såg huset hoppades jag att det inte skulle vara hans. Jag tänkte: Vem ska städa allt det där?

Alla rum bär spår av liv: resterna av ett barnkalas i matsalen, gosedjur på yllemattorna, egentillverkad blomformad tvål i badrummet, en tom ölflaska och en ensam plasttoffla under soffbordet i mörkt trä. Här bor Johanna Holmström och Kristoffer Ramsay med sin gemensamma dotter Victoria, som snart fyller två, och med Johannas två döttrar, Jasmin och Inés, som är i tidiga tonåren. Flickorna har ridit sedan de var små och med flytten från Helsingforsförorten Nordsjö till landet fick de chansen att ha egna hästar.

Kristoffer Ramsay jobbar som hovslagare och Johanna Holmström skriver. Antingen i den vita hörnsoffan i sitt arbetsrum, eller i köket som går i fransk lantstil. På bordet ligger en hög nytvättade schabrak bredvid en skål med röda vinbär. Den söta, självsäkra doften av en bukett liljor från trädgården dominerar luften.

–I vintras hade vi varg här, säger hon när vi slagit oss ner vid köksbordet. Jag hittade en halv hjort 200 meter från huset. Då var jag nog rädd en tid, sedan glömde jag bara bort dem.

Johanna Holmströms hem
Landskap med anor. Numera bor Johanna Holmström med familjen på en gård som tronar över ett gammalt kulturlandskap nära Lovisa, öster om Helsingfors.

Johanna Holmströms böcker drivs framåt av en utdragen spänning och oro, som ibland briserar i fruktansvärda våldsdåd. ”Mörk” och ”hotfull” är ord som återkommer i de nästan undantagslöst berömmande recensionerna. Hon har skildrat hemskheter i dåtid (ett mentalsjukhus för kvinnor i Själarnas ö), nutid (muslimska flickor som kontrolleras av patriarkatet i Asfaltsänglar) och framtid (en totalitär ökenstad efter klimatkatastrofen i Handbok i klardrömmar). Nästa bok ska bli gladare, hävdade hon i en intervju i fjol – det var dags att skriva något med en positiv underton.

Men när hon nu redigerar manuset till sin tionde bok på tjugo år är det ännu en kuslig historia hon skrivit. Researchen för det ”gladare” projektet, en historisk roman, fortsätter, men under tiden kom en annan bok, som var kul och relativt snabb att skriva. Vargens unge som boken heter utspelar sig i ett ekokollektiv med nationalistiska tendenser i de sista finska urskogarna uppe i Kuhmo. (Johanna Holmström är förberedd på jämförelser med Händelser vid vatten, och nämner Kerstin Ekman som en av sina förebilder.) Boken börjar med att man hittar en liten, smutsig pojke som inte pratar, bara morrar, och som ingen verkar sakna. Det är en spänningsroman, hennes andra efter Hush baby.

–Jag har alltid varit fascinerad av hur helt vanliga människor kan hamna i situationer som leder till att de begår brott, säger hon, och tillägger att brott är ett tacksamt ämne. Där finns händelserna som leder till dådet, förklaringarna till det, och där finns ett efteråt med människor som drabbats på olika sätt.

Men hon skriver inte spänning för att det är lätt, utan tvärtom för att det är en utmaning att få ihop intrigen.

–Och det handlar inte om någon mellanbok eller ett stickspår, slår hon fast och tillägger att Vargens unge behandlar teman som varit centrala för hennes skrivande ända från början: en mammas relation till sina barn, människans inverkan på naturen, radikalism och slutna samhällen.

Jag tycker egentligen att det mesta du skriver är handlingsdrivet, även novellerna?

–Kanske är det för att jag själv blir uttråkad i skrivprocessen om det inte händer något. Jag beundrar böcker där författaren kan säga: ”Den handlar egentligen inte om någonting.” Jag gillar att läsa dem, men jag kan inte skriva dem. För mig är det alltid: Vad ska hända sedan?

Men en litterär novellsamling och en handlingsdriven spänningsroman tas emot på väldigt olika sätt. I bokbranschen anses det ena vara finare än det andra?

–Ja, jag har varit lite orolig för att dras ner till den här genrenivån. När jag skrev Hush baby var det en recensent som blev arg för att jag slösade bort min talang på att skriva spänning. Det håller jag över huvud taget inte med om! Det handlar inte om genren, utan om vad man gör av den. Och jag kommer inte att göra avkall på mitt språk bara för att det är en annan genre.

Flytten till gården var en sorts hemkomst efter många år i lägenheter i östra Helsingfors. Johanna Holmström växte upp ”mitt i skogen” i Sibbo, inte särskilt långt från sitt nuvarande hem. Hon och hennes tre syskon kunde leka ute hela dagarna och byggde så fina kojor att man hade kunnat flytta in i dem. Hennes pappa var disponent, han drev ett eget företag inom fastighetsförvaltning med ansvar för bland annat Svenska Teaterns hus. Mamman jobbade som sekreterare, men fokuserade mest på att ta hand om barnen. Om Johanna sades det att hon aldrig var ett barn.

–Jag var aldrig riktigt bekymmersfri. Jag lärde mig att läsa nästan på egen hand när jag var fyra, och från och med det så … läste jag bara.

När någon vuxen frågade om flickans drömyrke svarade hon ofta ”polis”, men ännu oftare ”författare”. Efter gymnasiet gick hon ett halvårs skrivarutbildning i Helsingfors, där hon kom i kontakt med författaren Fredrik Lång, som frågade om han kunde visa Johanna Holmströms noveller för förläggaren Tapani Ritamäki, då på Söderströms förlag.

–Tapani sa att ”Jo, de är bra, men ett förlag kan inte lära en att bli författare.” Vi pratade i typ två timmar så han måste ha sagt något mer, men det är det enda jag kommer ihåg. Efter det tänkte jag att nu glömmer jag det här, och började studera journalistik.

Då hade själva skrivkursen redan fått henne att vilja sluta skriva.

–Alla andra deltagare skrev självbiografiskt, och då trodde jag att det var rätt och att jag gjorde fel. Men jag var 19 år gammal, bodde hos mina föräldrar och tävlade i sjukamp på fritiden. Vad skulle jag ha skrivit som hade varit intressant? Sedan var det tre deltagare från Sverige, ungefär i min ålder, som bodde i en lägenhet tillsammans. På kursens sista dag läste de upp ett brev som de hade skrivit till mig. De sa att de inte hade kunnat ge mig den respons de hade velat, för att jag alltid såg så dryg och nöjd ut efter att ha läst upp min text. Allt de hade sagt under kursen hade varit tvärtom. Om de hade sagt att det var bra hade de egentligen tyckt att det var skit.

Det var elakt.

–Ja, de ville ta ner mig. Och jag trodde att det var helt sant, jag hade ju dåligt självförtroende annars och tänkte att här har jag gått och trott att alla tycker att det här är bra. Läraren blev så chockad att hon inte sa någonting. Efteråt skrev hon ett brev till mig och sa att hon borde ha ingripit.

Vad hände med de svenska studenterna?

–Ingen av dem blev författare.

Johanna Holmström
En sorts ­hemkomst. Så beskriver ­Johanna Holmström, som växte upp ”mitt i skogen”, flytten från Helsingfors till Norr-Sarvlax gård. // Foto: Thron Ullberg

Ett år senare fick Johanna Holmström ett samtal från Tapani Ritamäki: ”Skriver du fortfarande?”

Hon skickade in fem noveller, fick svaret att två av dem var bra, varpå hon satte sig och skrev tre nya. Att få uppmuntran och en uppgift var avgörande. Hon var 22 år när Söderströms publicerade hennes debutbok.

Hur ser du på din plats bland finlandssvenska författare?

–Jag tycker själv att jag är underskattad. Fler borde läsa mina böcker. Jag tycker att folk kanske inte riktigt förstår de olika dimensionerna i mitt skrivande, och jag tror att de värjer sig mot tematiken. Ta till exempel Handbok i klardrömmar: Man vill inte tro att det som står där är sant. Eller att det kan vara sant. Eller att det kommer att bli sant. Det gör att man inte vill läsa mina böcker.

Johanna Holmström skrattar kort, torrt.

–Det är därför jag känner mig underskattad.

Nästan som en profet.

–Jag skulle just säga det. Jag är min samtids profet. Men ingen gillar en profet. Det är obekvämt, det är obehagligt – man vill inte höra det! Jag pratar inte bara om klimatet, utan också om hur människor behandlar varandra. De senaste femton åren, sedan vi blev some-personligheter, besatta av hur vi framstår på sociala medier, har det blivit svårt att tänka sig hur andra kan ha det. Om du inte är fattig, tycker du att det inte finns fattigdom i Finland. Har du inte upplevt familjevåld, tycker du inte att det är ett problem i samhället.

Gör mitt bästa för att vara stolt

2020 utkom Borde hålla käft, Johanna Holmströms bok om Märta Tikkanen. Publiceringen föregicks av ett uppslitande och offentligt gräl mellan Johanna och Tikkanens dotter (vi återkommer till det). I boken speglar Johanna Holmström Märta och Henrik Tikkanens destruktiva äktenskap mot sin egen tidigare relation, som varade i tio år. ”Jag hade gift mig ung för att jag kände mig lastgammal redan som tjugoåring och jag hade inga förhoppningar om att mitt liv skulle bli ljusare ju högre upp jag klättrade på åldersträdet”, skriver hon. Och lite senare: ”Jag är själv stark, feminist, och ändå genomlevde jag ett decennium av äktenskapligt förtryck.

Att hennes exman var kontrollerande märkte hon redan i början av förhållandet, men eftersom även hennes egen pappa kunde vara ganska dominerande, tänkte hon att det var så det skulle vara i en relation. Nästan lika tidigt i förhållandet insåg hon att hon hur som helst borde lämna mannen. Men det var först efter att döttrarna fötts som hon faktiskt gick sin väg.

–Jag tänkte att det var fel på mig. Om han klagade på något hos mig så ändrade jag på det och tänkte att då måste ju allt vara bra. Men det kom alltid en ny sak.

Ett återkommande tema i Johanna Holmströms böcker är förtryck och våld i nära relationer. Hon har skildrat hur den förtryckta bidrar till att trycka ner sig själv och urskulda förövaren. I novellsamlingen Camera Obscura säger en romanfigur att det finns ”en sak som en kvinna vägrar att avstå ifrån, och det är sitt lidande”.

–Det där har jag nog kommit ifrån. Jag tror att det var min uppfattning om kvinnorollen då, men det har ändrats med åren, och speciellt nu när jag lever i ett ganska jämställt förhållande.

Resonemanget fortsätter: ”För utan sitt lidande kunde hon riskera att vara lycklig. Att känna sig lätt och fri, och vem skulle kunna bära en sådan skuldbörda?

–Den tanken har säkert ändrats hos mig. Men så har jag ju märkt att ingen bara är lycklig, inte ens de som jag tror är lyckliga. Alla går omkring med något slags skuldkänsla och dåligt självförtroende. Efter att jag separerat från min man, när det inte fanns någon där som skällde ut mig eller klankade ner på mig, så gjorde jag det själv i stället. Jag var så van vid att känna mig på ett visst sätt, att jag återskapade det där förhållandet i mig själv. Det är egentligen först under det senaste året som jag har kunnat sluta med det. Nu försöker jag i stället tänka på saker som jag gör bra. Jag gör mitt bästa för att vara stolt över mig själv.

I offentligheten framträder inte sällan en annan bild av Johanna Holmström. Tidvis har hon haft ett högt tonläge och bland annat kritiserat finlandssvenska recensenter för inkompetens och finlandssvenska kändisar för att annonsera sina bebisar som nyheter.

I en Facebook-uppdatering tidigare i år meddelade hon att hon är Svenskfinlands nya Jörn Donner: ”Många har tidigare gjort anspråk på den rollen men tyvärr varit alltför mesiga. Efter att han dog cirklade hans själ i kronosfären i ett år och, utestängd både från himmel och helvete, landade den i mig en onsdagseftermiddag”, skrev hon, och tillade att det går att ringa henne dag som natt för åsikter om allt från grodsvansar till mattfransar.

–Om någonting irriterar mig kan jag nog helt bra säga det. Jag är inte rädd för konsekvenserna. Det är det Donnerska.

Men bråket om Märta Tikkanens biografi brände henne ordentligt och hon har inte pratat med Märta Tikkanen efter att boken kom ut.

För att sammanfatta en komplicerad konflikt: Johanna Holmström uppfattar det som att hon aldrig bråkat med Märta Tikkanen, utan med hennes dotter Susanna Ginman, som är utsedd till Tikkanens intressebevakare (Märta Tikkanen lider av en minnessjukdom). Enligt Johanna krävde Ginman att flera namn skulle strykas ur boken, bland annat två män som Märta Tikkanen hade relationer med efter Henrik Tikkanens död, samt ville göra en större mängd andra ändringar i texten. Holmström gick med på en del justeringar, av rädsla för att boken inte skulle tryckas alls, och att flera års arbete därmed skulle vara bortkastat. Men hon valde också att kontakta Hufvudstadsbladet och berätta att boken i hennes tycke blivit sämre. I samma artikel uttryckte Märta Tikkanen och Susanna Ginman en helt annan ståndpunkt. De menade att de fått väldigt kort tid på sig att läsa manuset och att deras synpunkter bemötts med tystnad. Tikkanen sa vidare att det inte var dottern utan hon själv som ville redigera texten.

Nu, tre år senare, står Johanna Holmström fast vid sin version. Att det främst handlade om att Ginman ville skydda sin mamma och undvika en skandal.

Tror du att det hade blivit en skandal?

–Nej. Det skulle ha blivit en normal uppmärksamhet, som en biografi av det här slaget brukar få om det finns nya uppgifter i den. Den effekten uteblev, och det betyder att boken blev mindre spännande än den hade kunnat bli. Nu kommer det ju en avslöjande bok om Jörn Donners liv där hans kvinnor nämns vid namn – och alla kommer att tycka att det är jätteintressant! När min bok kom ut hette det att sådant är privat och irrelevant. Vad är det för sexism?

Vi går ut till hästarna som lunkar fram till oss i samlad trupp för att hälsa. Johanna Holmström fyller på vatten till dem och rättar till en grimma som hamnat fel. För bara några år sedan var hon rädd för hästar, nu behandlar hon dem vant och lugnt. Efter att alla blivit klappade och samtidigt insett att vi inte har något ätbart att erbjuda vandrar den lilla flocken tillbaka ut i beteshagen.

Sedan lämnar jag Johanna Holmström ifred. Hon ska packa. I kväll ska hon och de äldsta döttrarna åka till Kuhmo på en kombinerad researchresa och vandringsutflykt.

Johanna Holmström
Mångsidig. Sedan debuten 2003 har Johanna Holmström utforskat en rad genrer: ­novellen, ­romanen, deckaren, biografin. // Foto: Thron Ullberg

En vecka senare ringer jag upp henne. Vandringen gick bra berättar hon. Även om hon kände sig ganska skyddslös när de gick uppe på de stora, ensliga våtmarkerna och såg björnspår och vargspår i leran.

Det där om att vara underskattad och en profet sade hon delvis med ett skratt. Inte bara som ett skämt, uppfattar jag, utan som ett sätt att visa att hon förstår hur det låter. Nu frågar jag vad hon drömmer om som författare, vad hon vill åstadkomma.

–En dröm har alltid varit att något av mina verk ska filmatiseras. Det har funnits planer på olika projekt, men det är svårt att göra film i Finland och säkra finansiering. Ett annat mål är att vara nöjd med varje bok som kommer ut, att aldrig känna: ”Det här kanske är en mellanbok.”

Vad betyder de positiva recensionerna för dig?

–Jag skulle hellre ha många läsare. Jag skulle inte vilja ha dålig kritik heller, men jag vill nå fram till läsarna.

Och så var det det här med en glad bok. Klarar hon av att skriva en sådan?

–Jag säger ja, men …

Men?

–Men jag misstänker att det inte går.

Finns det en poäng med att skriva ”en glad bok”?

–Jo. Läsare gillar glada böcker. Någon gång skulle jag vilja att de kom fram till mig och sa: ”Jag bara älskar din bok, för den fick mig på så gott humör.”

Vad säger de nu då?

–”Jag älskar din bok, men jag var rädd för att öppna den.”


Ur Vi Läsers temanummer om finlandssvensk litteratur från 2023.


Läs mer: ”Jörn har gett mitt liv mening”

Fler utvalda artiklar