”John Le Carré visste allt om Stig Bergling”

  • 1 mar 2022
  • 6 min

// Foto: Fredrik Hjerling

”John Le Carré visste allt om Stig Bergling”
Johan Kellman Larsson

// Foto: Fredrik Hjerling

Lyssna på artikeln

Författaren Jonas Bonnier berättar om när han drabbades av skrivkramp – och lurade sig till ett möte med agentskildringarnas mästare. Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då något stått på spel eller de har tvingats till ett avgörande val.

”Spionvärlden är tacksam för en författare. Inget är vad det verkar. Och alla inblandade försöker agera utan att synas. Det här är förstås en av anledningarna till att det kryllar av agentskildringar. Jag tillhör själv generationen som växte upp med kalla kriget, James Bond och det gamla romantiserandet av spionen.

Det lustiga är att den där schablonbilden i så hög utsträckning lever kvar. För många är spionen fortfarande en äldre man i smoking, eller någon som ofta byter hatt och ringer från telefonkiosker. Dagens agentverksamhet är mer omfattande än någonsin, men bedrivs framförallt i olika bergrum. Framför ofattbart många skärmar.

Jag ville skriva en bok om Stig Bergling, som ju gäckade den svenska rättvisan under lång tid, eftersom historien runt honom är otroligt spännande. Och oberättad. När jag började läsa på kunde jag se de olika scenerna framför mig. Som när Bergling festar på exklusiva klubbar i Beirut, omgiven av grekiska redarmiljardärer och nytända Hollywoodstjärnor. Eller när han flyr joggandes över Järvafältet, på väg mot Sovjetunionen.

Problemet var att jag efter några månader… körde fast. Ordentligt. Svårigheten låg i att göra det spännande från början till slut. Om du berättar om ett mord, eller någon som försöker bryta sig in i en bankdepå, så har du så mycket gratis rent berättartekniskt. Men för en spion på 1970-talet handlade det framförallt om information. Om värdepapper, olika dokument. Och det är inte riktigt lika enkelt att göra halsbrytande spänning av.

Jag kände att jag behövde prata med någon som kunde ämnet.

Så plötsligt när jag satt där en dag och misslyckades med mitt skrivande läste jag att John Le Carré hade fått Olof Palme-priset. Och att han skulle komma till Stockholm. Jag tänkte, what the hell, vad har jag att förlora? Jag fick tag på en e-post via vårt gemensamma förlag och skrev ett kort mejl: ’Jag skriver en bok om Stig Bergling, har du lust att ses?’ Sen hörde jag ingenting. Vilket förstås var helt förväntat. Men några dagar senare plingade det till i telefonen. John Le Carrés fru skrev: ’John hälsar till dig, men vi befinner oss i London just nu och om några dagar reser vi till Cornwall. Men du får gärna komma dit under våren och hälsa på.’

Men jag hade kämpat med boken så länge och hade ingen lust att vänta – här gällde det att smida medan järnet var varmt. Så jag ljög och svarade: ’Vilken slump! Jag befinner mig också i London, kan vi ses direkt istället?’ ’Javisst’, svarade Johns hustru som tydligen var den som skötte kommunikationen, ’kom över på lördag så tar vi en lunch.’ Jag kastade mig på tangentbordet och beställde en flygbiljett.

Från flygplatsen tog jag en taxi till adressen. Men väl där hittade jag inte. Jag började irra runt på gatorna i Hampstead, en välbärgad stadsdel i norra London. Till slut fick jag ringa hustrun och plötsligt dök han upp där på gatan, i regnet. En åldrad man i vit skjorta och med ett paraply i handen: den moderna spionromanens fader. John Le Carré lotsade mig in i det storslagna stenhuset. Det var som att kliva in i 1910. En doft av mörka träslag. I vardagsrummet hade de dukat fram laxsnittar och champagne. Efter en halvtimme så sa hans hustru: ’Jaha, nu vill väl ni pojkar gå i väg och prata spioner.’

Vi gick ner till Johns pub. På menyn hade de en ny rätt, visade det sig: Soft crab salad. Jag bodde delvis i Florida vid den här perioden och därför tyckte han att just den rätten var ett givet val: ’Det låter Miami!’. Jag tyckte den var ganska god, men han var otroligt besviken på maten. Han sa flera gånger att han minsann skulle ta ett snack med kocken.

Sen började han prata om Stig Bergling – i 1,5 timme. John Le Carré, som ju själv har en lång bakgrund i den brittiska underrättelsetjänsten, hade förstås stenkoll på den svenske storspionen.

Det var så otroligt vänligt av honom att ta sig tid för mig, en nobody från Stockholm. Och han var verkligen den mest ödmjuka av människor. När han var färdig så tog han upp ett litet handskrivet papper ur innerfickan, och stämde av att han hade fått med allt. Han hade, förstod jag alltså, förberett sig inför vårt möte. Bara en sån sak.

John Le Carré var 88 år när vi sågs i februari 2020. Men otroligt vital. Det var verkligen något jag slogs av. Det kändes som om han var mitt i sin gärning. När vi skildes åt skulle han vidare till ett möte om filmatiseringen av någon av hans romaner, med den danske stjärnregissören Susanne Bier.

Efter beskedet om hans död i december blev jag förstås mycket ledsen. Jag skickade blommor till änkan, det var det minsta jag kunde göra.”


Berättat för Johan Kellman Larsson

Fotnot: Spionen Bergling, av Jonas Bonnier, utkommer på Albert Bonniers förlag den 25 februari.

Fler utvalda artiklar