Jonas Hassen Khemiri: En nobody i New York

Sedan 2021 bor Jonas Hassen Khemiri och familjen i New York. En flytt som föregicks av en djup depression. // Foto: Max Burkhalter

Jonas Hassen Khemiri: En nobody i New York
Björn af Kleen

Sedan 2021 bor Jonas Hassen Khemiri och familjen i New York. En flytt som föregicks av en djup depression. // Foto: Max Burkhalter

Lyssna på artikeln

Flytten till USA blev en kalldusch: Khemiri – who? Det var precis vad Jonas Hassen Khemiri behövde. Plötsligt kände han sig fri igen. Skrivlusten kom tillbaka och han fann sin urscen: föräldrarnas sönderfallande äktenskap. Vi möter författaren och skrivläraren hemma i New York.

Det är december 2016 och Joyce Carol Oates korar Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns till en av årets bästa romaner i Times Literary Supplement.

En litterär händelse i Sverige. Tidningar rapporterar. Förlaget firar.

Fem år senare flyttar Khemiri till USA. På en tillställning springer han in i Oates.

–Jag trodde vi skulle ha ett moment, säger Khemiri på en slamrig bistro i Brooklyn sommaren 2023. Jag trodde vi skulle hug it out.

Men när svensken presenterar sig för den i dag 85-åriga drottningen av amerikansk litteratur stirrar hon oförstående på honom. Khemiri ger sig inte. Han vädjar till mästarens minne. Men Oates fattar inte ens innebörden av titeln.

Wait… Allt jag inte minns…?

Det blev ingen ”återförening”, så som Khemiri hade föreställt sig mötet.

Det blev en pungspark.

–Hon hade noll minne av mig. Noll! Ingen har någonsin känt igen mig mindre.

Jonas Hassen Khemiri berättar om ickemötet med Joyce Carol Oates som ett exempel på riskerna med att flytta till USA i begynnande medelålder.

I Europa är 44-årige Khemiri en gigant.

I New York är han, eller var åtminstone i början av exilen, en nobody.

–Jag kom hit med en känsla av att ha byggt något i Europa, säger han. Men det enda som kan översättas till dollar är kommersiell framgång. När jag mejlade amerikanska universitet med erbjudanden om att föreläsa trodde jag att de skulle svara direkt: Wow, vilken chans för dem! Men de svarade inte ens. Den enda kontakt jag hade med mitt amerikanska förlag var den värsta typen av standardmejl: Hämta upp dina överblivna retur-ex annars så bränner vi dem.

Frigörande, säger Khemiri.

Den berättelse han konstruerat om sitt liv, en uppfordrande ”myt” om evigt utanförskap, stämde plötsligt bättre överens med verkligheten.

–I Europa måste jag hela tiden uppfinna den där positionen på nytt – att jag befinner mig utanför.

Här är det ju faktiskt så. För första gången sedan Ett öga rött kändes det som om myten jag krigat för faktiskt stämde. Och det är nog en stor anledning till att jag kände mig så fri när jag kom hit.

Efter förnedringen av Oates kan han lyssna på sin spellista med revanschistisk rap med förnyad inlevelse och identifikation.

Han garvar åt sig själv.

–Ja, du kanske inte minns mig nu, Joyce, men om sju år!

Hur ska du reparera relationen?

–Jag får väl skriva ett brev med pussmärke: I’m always here when you need me, Joyce.

Flytten till new york hösten 2021 föregicks av en djup depression.

Khemiri skildrar livskrisen i Systrarna, den 730-sidiga bok som utkommer i september. En roman med självbiografiska inslag om tre systrar som liksom Khemiri och hans två yngre bröder växer upp som halvtunisier i höghusområdet Drakenberg på Södermalm i Stockholm.

När pandemin bröt ut våren 2020 och den planerade flytten till USA sköts på framtiden övermannades han av självtvivel.

När allt tystnade omkring honom – när resor, deadlines och föreläsningar ställdes in – blev ljudet av den inre kritikern öronbedövande.

Hyenan, som han kallar rösten i romanen, tar över hans liv.

Khemiri skildrar hur han, eller romanens Jonas, åker till arbetslägenheten i Stockholm som vanligt men bara sitter där och gråter. Att få på sig kläderna på morgonen blir en kamp. Vid ett tillfälle återgivet i romanen packar han upp frukt ur en kasse i lägenheten i Axelsberg, men upptäcker att fruktskålen står på köksbordet i stället för på diskbänken: ”Han skulle behöva lyfta benen och sträcka ut armen och samtidigt som allt det här händer har han en hyena som krigar sönder hans inre.”

Hyenan är inte ny. Den har härjat i hans inre sedan föräldrarnas skilsmässa i tonåren.

Hyenan – skriver han – ”övervakade hans tankar, beteenden, andning, den kritiserade honom oavbrutet.” Hyenan väser att han är manipulativ, lönnfet, feg, oälskbar, inkapabel till kärlek. Och ”ibland undrade han hur länge till han skulle orka leva med den här rösten i huvudet, ibland undrade han om det inte vore bäst att”, skriver han utan att avsluta meningen.

Till sist söker Jonas vård. Han säger till läkaren att högra tummen värker efter ett dyk från ett hopptorn. När doktorn drar i fingret och smärtan omedelbart försvinner bryter patienten ihop. Han skäms över att hans erfarenheter ter sig så alldagliga. Men läkaren säger att det kan vara svårt att läka från psykisk misshandel. Ärren sitter djupare än efter slag.

–Jag tror hyenan är starkt kopplad till förbannelsen som min pappa uttalade över oss, det var så starkt att höra honom säga till min mamma: Du kommer inte fixa det här. Det blev mitt livsmål att bevisa att han hade fel, säger Khemiri.

Pappan fräser ur sig orden som en ”orm spottar
sitt gift”:

*”De kommer misslyckas, sa han.
Gå nu, sa hon.
Du är ingenting utan mig, sa han.
Gå, sa hon,
Du kommer få se, sa han, dina söner kommer bli
knarkare och förlorare utan mig.”*

Pappan försvinner, men rösten han efterlämnar i sonen försvinner inte.

–När han försvann var min sorg över honom så stark att jag var tvungen att injicera honom i min trumhinna.

Han växer upp med en rädsla för att hamna i samma depression som sin pappa.

–Min rädsla för det var så stark att jag inte insåg när det inträffade. Vilket är förbannelsens själva essens: fruktan för den ger den makt över en. Det finns tankespår som dödar oss och jag hamnade i en fas där jag kände: Om jag inte får bukt med den här rösten så kommer jag inte klara av livet.

Han övervägde att sluta skriva.

Jonas Hassen Khemiri
”Jag har försökt förstå – vad är det som gör mig så lycklig här? Är det boken? Språket? Biblioteket? Undervisningen?” // Foto: Max Burkhalter

I skrivandet jagar han ständigt en känsla av översikt. Men under krisen vägrar bokstäverna att lyfta. Pilot, tänker han.

–Tänk att du går till ett jobb där du trotsar gravitationen varje morgon.

Khemiri loggar in på ett Zoom-möte med andra pilotaspiranter.

Han föreställde sig en särskild rutt, en evighetslång färd ovan molnen.

Eller han gör det nu, i alla fall. En tidig fredag eftermiddag på Walter’s i Fort Greene sommaren 2023 när ljuset väller in genom rutorna.

Han tänker sig en exklusiv pilotklubb ute på Arlanda med långväxta män som förhåller sig avvaktande nyfiket till varandras resscheman.

–”Har du hört vad Khemiri flyger?” ”Han flyger Sydney-Hongkong-LA.” ”Åh jävlar?!” ”Klarar han det utan att tanka?” ”Han tankar i luften!”

Eller som det heter i citatet av Toni Morrison på den nya romanens försättsblad:

If you surrendered to the air, you could ride it.

Jonas Hassen Khemiri bor i ett författartätt Brooklynkvarter. I våras kom 7-åringen hem från sin musiklektion: ”Dad, did you know that Nina Simone was really inspired by Bach?

Pappa låter behärskat euforisk över tillvaron i Brownstone-paradiset, den upplysta medelklassens Arkadien.

–Okej, men då stannar vi för alltid då, säger han apropå sonens nyvunna insikter i musikhistoria.

–Jag har försökt förstå – vad är det som gör mig så lycklig här? Är det boken? Språket? Biblioteket? Undervisningen? Nu har jag slutat försöka förstå och börjat acceptera – att jag är lycklig.

Under 20 år har Khemiri utforskat pappans erfarenhet i Sverige och den utsatthet som andra generationens nordafrikanska invandrare kan ärva i Europa.

Men på Jonas Hassen Khemiris mammas sida finns en helt annan erfarenhet, som han utforskar i den nya romanen i överförd bemärkelse.

Hans mamma, Gudrun, är sprungen ur robust svensk medelklass.

Det finns saker som jag upplevt som jag aldrig tidigare kunnat skriva om.

Morföräldrarna bodde i villa i Älvsjö. Äkta mattor, piano, tennis, julfirande med kungsgran och högläsning ur Bibeln. Gudrun gick i Adolf Fredriks musikklasser och mormor undervisade bland andra Carola på Mariaskolan på Södermalm.

Khemiris morfar Per Olof Bergman var civilingenjör med chefsbefattning vid Stadskontoret i Stockholm.

När det brann på Årstabron föll det på ingenjören att kontrollera brons hållfasthet. Bergman släppte på tåg och bilar och stod sedan själv kvar på överfarten – om bron skulle rasa kunde han lika gärna själv störta ned i Årstaviken tillsammans med trafikanterna.

I familjelegenden hade morfar Bergmans heroiska insatser för stockholmarna svällt. Jonas växer upp i tron att Bergman rest bron för egen hand. När han själv får barn kan han höra sig själv i framsätet: ”Ja, en sak ska ni veta, barn, er gammelmorfar var med och byggde Årstabron.”

–Bron är så maffig, bastant, ståtlig. Man kan lägga handen på den och det skapar en koppling till staden som blir extra stark när man ägnat väldigt mycket energi åt att ifrågasätta om man känner sig hemma på en plats. Det fanns något där som jag ville utforska.

I Systrarna låter han Drakenbergsystrarna förhålla sig till föreställningen att deras gammelmorfar byggde Rockefeller Center på Manhattan.

Med romanidén att utforska den invandrade arbetskraften bakom skyskrapan sökte Khemiri ett arbetsstipendium vid Cullmancentret på New York Public Library. Stipendiater får eget rum på biblioteket, hjälp av bibliotekarier och nästan 800 000 kronor i boende- och hushållskostnader. Khemiri, som sökt två gånger tidigare, landade stipendiet. Men när pandemin slår till skjuts alltså vistelsen upp. Han tappar fotfästet i Stockholm. Men börjar skissa på den insålda romanen – han skriver på engelska, eftersom systrarna pratar med varandra på engelska och eftersom han själv längtar så till New York. Han får inte konsultera ord- eller synonymlexikon, inte googla stavningar.

De självpåtagna begränsningarna förlöser honom.

–Det finns saker som jag upplevt som jag aldrig tidigare kunnat skriva om. Det har känts för nära, gjort för ont. Men tack vare systrarna och engelskan kunde jag göra det. När man väl hittar orden kan det gå väldigt snabbt.

Jonas Hassen Khemiri
”Om man växer upp med en föräldrastruktur som är vag och instabil måste man titta i sidled.” // Foto: Max Burkhalter

Och plötsligt kan han skriva fram sin urscen: föräldrarnas sönderfallande äktenskap, pappan som störtar genom systemet, flytten in på ungkarlshotellet vid Södra station, förbannelsen han slungar över sönerna innan han stjäl hustruns vigselring och försvinner.

Khemiri skildrar sina egna tvångssyndrom efter skilsmässan: matvägran, betygshets och en självkontroll som gör livet strängt och anorektiskt.

–Jag har nog haft en rädsla för att behoven ska ta över fullständigt om jag bara ger efter lite grann, säger han. Och under lång tid levde jag i en mytologi om att jag klarade mig helt själv, jag behövde ingen, inga människor, inga badbomber, ingenting.

”Badbomber” syftar på en passage i romanen där Jonas berättar om sin KBT-terapi som läkaren ordinerar. Terapeuten skickar iväg honom att köpa en badbomb och tvingar honom att säga till kassörskan att den är till honom själv. Han går på spa –”och allt sånt här var tydligen gravt ångestframkallande, och Hyenan blev helt galen…”

Khemiris tidigare romaner var redigerade enligt samma stränga princip som han levt: allt överflöd ska karvas bort. Bara essensen får vara kvar. Systrarna är en generösare bok, dubbelt så tjock som alla hans tidigare.

–Tack vare engelskan kunde jag tänka större och friare. Jag skapade en större tablå och satte saker jag upplevt intill varandra. Det är svårt att forma en berättelse av minnen. Men det är en njutning att tillåta sig själv att försöka. Tack vare boken har jag nu en starkare känsla av kontinuitet och mening. Boken räddade mig – så känns det. Tidigare klamrade jag mig fast i en förenklad myt om vem jag är.

Jonas växte upp, skriver Khemiri i romanen, och skämdes över sina privilegier, över sina morföräldrars pengar. ”Svartskalle var den enda identitet jag hade på den tiden och om jag inte var svartskalle, vad var jag då”, skriver han i upptakten av Systrarna.

En natt på biblioteket i New York satt Khemiri och medstipendiaten, författaren Lewis Hyde, och pratade om historieberättande. En myt, sade Hyde, är en historia som man inte kan ta sig ur. Men med hjälp av Systrarna har Khemiri kastat av sig en trång identitet, upplever han.

–Det betyder inte att den första myten, som utgick från min pappas historia, inte var sann. Men den blir ännu sannare om min mammas historia också får plats i den.

Han kan titta tillbaka på sig själv med viss ömhet.

–Ett teaterkompani på Manhattan hade en läsning av min pjäs ≈ [ungefär lika med] förra veckan. Och när jag hörde den åtta år gamla texten mindes jag hur rädd jag var för att stanna kvar i den. Jag var hela tiden tvungen att charma, charma, charma, göra något med språket och formen och få en liten applåd. I den här romanen låter jag mig själv ta tid på mig och något händer med karaktärerna då: de börjar leva.

Systrarna är en storslagen kärleksförklaring till en dysfunktionell familj. Jag frågar om den varit försonande att skriva, gentemot pappan.

–Under lång tid hoppades jag på förståelse eller försoning. Jag tror inte den kommer. Men det var fint att skriva om honom som en påminnelse om hur viktig han varit.

Drakenbergsystrarna krigar med varandra, för att de måste hålla ihop. På samma sätt som Khemiribröderna kanske tvingats göra.

–Om man växer upp med en föräldrastruktur som är vag och instabil måste man titta i sidled. Jag har alltid haft en känsla av att jag behövt hålla ihop min familj med ståltråd, för om någon faller kan man falla hur djupt som helst. Jag älskar min familj, även de som suttit i fängelse, de som är inblandade i rättstvister, de som ringer på Whatsapp och vill att man ska signera konstiga kontrakt med bank-id. Jag sitter ihop med dem.

Jonas Hassen Khemiri
The New York Public Library invigdes 1911. Med sina 53 miljoner föremål är det USA:s näst största bibliotek. // Foto: Max Burkhalter

När Jonas Hassen Khemiri landade i New York i oktober 2021 var han djupt inne i Systrarna.

De 14 medstipendiaterna beställde upp bok efter bok ur bibliotekets väldiga magasin. Khemiri tog tunnelbanan till New York Public Library varje morgon utan att konsultera en endaste faktabok där. Det var åtminstone skämtet om honom.

Han ville inte ”tvångsmata” romanen med research.

–Jag fällde ned kontorsfönstrets träjalusier. Men mot slutet läste jag en massa.

När Khemiri mejlade manus till sin förläggare Daniel Sandström var det 180 000 ord på engelska.

Khemiri föreslog att romanen skulle bli den första svenska bok som gavs ut i original på engelska.

Dålig idé, tyckte Sandström och erbjöd Khemiri en översättare. Men han påtalade samtidigt riskerna: ekvilibristens mest personliga roman skulle översättas till författarens modersmål av en utomstående.

Boken lever mittemellan språken.

Khemiri konsulterade Lewis Hyde, igen. Hyde nämnde Nabokov, ryssen som skrev i exil och växlade mellan sitt modersmål och engelska. Varje gång Nabokov bytte språk tänkte han på manuset som en ny version snarare än som en översättning, menade Hyde.

–Då blev det kul igen. Något som först kändes trångt kändes tillåtande. Då skrev jag hela igen. På svenska, säger Khemiri.

Resultatet är en lek med anglicismer. Romanens ”karaktärer” ”gör kärlek” och ”spenderar tid”.

–Boken lever mittemellan språken. Engelskan vibrerar i den. Redaktören highlightade varje ”spendera” och skrev: Du är väl medveten om att…? Jag lovar, jag vet! Men i en bok om tre systrar som använder det engelska språket för att hitta en egen identitet måste engelskan få flöda in. Deras personligheter ryms inte i modersmålet. De idealiserar USA och inser att de kan höja sin coolhetsfaktor med några procent för varje engelskt ord som de spränger in i sin vokabulär. När jag växte upp hade ingen av oss varit i USA men vi satt på McDonald´s på Hornsgatan och pratade som om vi var med i en amerikansk hiphop-video. Vi ville signalera för omvärlden att vi var del av något större.

Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri är delvis i USA för att bevittna ”imperiets sista suck”. // Foto: Max Burkhalter

Möter man Khemiri sommaren 2023 kan utanförskapet han upplevde som nyanländ i New York två år tidigare kännas avlägset.

New York University svarade till sist på hans arbetsansökan när en vakans uppstod i kollegiet.

Nu undervisar Khemiri i kreativt skrivande jämte några av sina idoler – bland andra Joyce Carol Oates.

När vi ses är han på väg till Florens där universitetet har en filial i ett renässanspalats.

I våras gick Khemiri på PEN-galan i smoking, en överbliven stol vid tidskriften New Yorkers bord blev hans. På galan mottog Salman Rushdie en stående ovation efter fjolårets knivöverfall. Khemiri åter­berättar en anekdot: När New Yorkers chefredaktör David Remnick frågade Rushdie hur många gånger gärningsmannen högg honom i ansiktet svarade han: ”Jag räknade inte…”

–Att kunna skratta åt det – vilken makt det är. Jag tror han kommer att få Nobelpriset, säger Khemiri.

Distansen hos den amerikanska östkustintelligentian smittar.

–Jag är väldigt intresserad av hur amerikansk politik fungerar. Men den gör mig inte lika vansinnig som hemma. Mina politiska texter har kommit ur en känsla av att jag blir galen för att ingen säger det som jag går runt och tänker på. Jag kan få den känslan här också men jag stoppar mig från att förvandla den
till text.

Inte för att det saknas bevekelsegrunder.

Khemiri är delvis i USA för att bevittna imperiets sista skälvande suck, säger han, den väldiga nationen som dansar ut över klippkanten.

När vi pratar i telefon i mitten av augusti har han nyligen kommit hem till New York från en familje­semester på Hawaii, veckorna innan Maui sätts i brand, den dödligaste eldsvådan i USA på ett sekel som tagit livet av över 100 personer.

I Florida är lokalpolitiker i färd med att försöka förbjuda Shakespeare från skolor med motivet att barn och ungdomar behöver skyddas från skildringar av sexualitet.

Även böcker av Toni Morrison har förbjudits.

–Idén att barnen behöver skyddas har ju redan fortplantat sig till Sverige. Det är inget nytt. Men en påminnelse om att inte ta rättigheter för givna. I USA är metoden att stämma: PEN drar politiker inför domstol för att de inte har rätt att ta Toni Morrisons berättelser ifrån oss. Jag vet inte vad motsvarig­heten är i Sverige? Justitiekanslern?

Han skrattar torrt.

–Anledningen till att jag skrattar är att det känns så självklart: Är det dumt att de försöker ta bort Toni Morrisons böcker? Det är så givet att jag nästan vill säga: Det är väl jättebra att de konfiskerar Toni så det kan komma lite ny renrasig litteratur.


Ur Vi Läser #5 2023.

Fler utvalda artiklar