Josefin, Marie och det smärtsamma slutet

  • 2 feb 2024
  • 21 min

// Foto: Aftonbladet/TT

Josefin, Marie och det smärtsamma slutet
Johan Norberg

// Foto: Aftonbladet/TT

Lyssna på artikeln

För åtta år sedan dog Josefin Nilsson och nu begravs hennes storasyster Marie Nilsson Lind. Johan Norberg berättar historien om Ainbusk. 

Det slutar mycket sorgligt, men fram till dess är det en fin historia, den om Ainbusk. Min upplevelse av tjejerna från Gotland är både yrkesmässig och privat vilket skapar en viss vånda; den som berättar bör hålla sig i bakgrunden, men att inte redovisa mina minnesbilder vore märkligt. De har en viss betydelse som ögonvittnesskildring.

Det började i Närs socken på södra Gotland 1983 och det var Annelie Roswall, Bittis Jakobsson och systrarna Marie och Josefin Nilsson. Alla var väldigt unga, Josefin bara 14 år men hon lyste som en självklar stjärna, eller brann är kanske en mer korrekt beskrivning. Hennes storasyster Marie brukade säga att det redan då var lite störande med ”Josa”. Hon var snyggast av alla, bäst på allt, till och med fotboll, och så den fantastiska sångrösten. 1984 vann de en talangtävling i Stockholm där de också några år senare fick ett stort genombrott på Göta Lejon med föreställningen More Amore. Samarbetet med Benny Andersson ledde till två svenska visklassiker: Älska mig och Lassie och 2001 kom den första försäljningsframgången på cd med albumet I juletid som sålde platina.

Jag producerade några spår på den skivan och en dag kom de hem till mig för att repetera. De intog lägenheten och sa:  ”Å Johan, du är så fin” och drog lite i nya skjortan. Inte sedan jag jobbade med Lill-Babs hade jag blivit rufsad i håret på det sättet, som en helt normal hälsningsritual, och jag stortrivdes. Innan de samlades var de separata individer, men med alla fyra på plats blev det en enda stor Ainbusk av allihop. De sjöng för full hals som om det var konsert, och inte en enkel repetition.

Det finns ett uttryck, ”markera”, något som artister gör när de repeterar. Man sparar på rösten och sjunger lite ledord här och där så att orkestern vet när de olika partierna kommer. Det var nog det enda oproffsiga jag upplevde med tjejerna i Ainbusk. De sparade inte på rösten och markerade aldrig. Jag tror inte ens de visste hur man gör. Det var antingen Ainbusk av eller på, och nu var det på. Jag slogs av bristen på prestige och sättet de löste konflikter på. Först stämde de av hur alla mådde. Om någon var ledsen formerade sig de andra som en stödjande ring och tröstade, stöttade. ”Du är bra, vi älsker di”. När någon var glad skrattade Ainbusk så att det dånade ut över hela Södermalm. De markerade inte då heller. Efter att vi repeterat klart skulle alla gå hem till sitt, men först efter att ha pussat och kramat och rufsat lite i håret, och: ”Vi älsker di, du är fantastisk!”

Det var mitt allra första möte med Bittis, Annelie, Marie och Josefin. När min Jessica kom hem från jobbet låg jag på kökssoffan med rosiga kinder och luktade som NK:s hela parfymavdelning. ”Ainbusk var här, jag måste vila.”

Det hon berättade var ofta tragikomiskt

De kom och dundrade in i våra liv och det kändes helt självklart att be Marie att vara officiant när vi gifte oss några år senare. Det var omtumlande att möta dem, så minns jag det fortfarande. Jag minns också att Annelie och Bittis höll sig i bakgrunden och stöttade Marie som var orolig för i princip allt, och Josefin som behövde hjälp med det mesta. Hon hade levt i en destruktiv relation några år tidigare, som fanns kvar som en fond i hennes vardag, och det nämndes med jämna mellanrum. Det hon berättade var ofta tragikomiskt, hon valde att framställa det så. En av hennes favorithistorier var när mannen inte kunde acceptera att deras relation var slut, och ringde och terroriserade henne med tillmälen, f-ordet, på telefonsvararen. Vid tretiden på morgonen, när han ringt tio gånger tröttnade hon, lyfte telefonluren och sa: ”Har inte ni premiär i morgon, borde inte du gå och lägga dig?” Och han hade svarat, påkommen mitt i sin dumhet: ”Jo, fan det har du rätt i, ja godnatt då.” Ainbuskarna skrattade alltid gott tillsammans med Josefin åt den historien, och jag antar att hon behövde berätta om igen, för att få bort bilden, och känslan av sig själv som offer.

Julskivan var en framgång och julkonserterna lockade en stor publik. Det var ljuvligt att turnera med dem, och en njutning att lyssna från orkesterplats. Dragspelaren Magnus Lind var en sammanhållande figur i bandet, mer som en varm kram än kapellmästare. Han hade levt tillsammans med Marie sedan en kväll hösten 1990, när de åt middag på restaurang Prinsen i Stockholm. Båda kände vad som låg i luften men det var Magnus som sa ”Nej vad fan sitter vi här för, vi struntar i efterrätten och åker hem och hoppar i säng i stället.” Från den dagen fanns Magnus alltid där, som en stor trygg famn för sin Marie.

2008 ställde Ainbusk upp i Melodifestivalen men slogs ut i första deltävlingen och efter det stannade allting upp. Marie hade länge haft återkommande depressioner och skrevs in i psykiatrin under nästan ett helt år. Hon berättade själv i sitt sommarprogram 2019:  ”I augusti 2008 hade vi vår sista spelning och jag var så slut att jag inte kunde tänka en enda positiv tanke, och från att ha dansat mig igenom Sverige tillhörde jag nu de psykiskt ohälsosamma.” Marie blev rekommenderad elchocker men efter 23 behandlingar lade man ner försöken, hon blev inte bättre och fick minnesproblem. Under en period mindes hon inte ens ackorden på pianot till sina egna låtar och övergick till ångestdämpande medicin. När hon var tillräckligt frisk flyttade hon till Gotland för att stötta Josefin – de behövde båda komma ifrån Stockholm och göra ett ordentligt avbrott – och med hjälp av Benny Andersson, som alltid funnits där för dem, kunde de hyra ett hus.

Under tiden bildade Annelie och Bittis en trio, Glimra, tillsammans med Annika Fehling för att få komma ut och sjunga igen – det såg inte ut att bli något mer Ainbusk. Men Marie och Josefin började så småningom hitta glädjen i musiken igen, Magnus flyttade efter till Gotland, något han svurit på att aldrig någonsin göra, och de köpte ett hus tillsammans norr om Visby. 2015 hade det ordnat upp sig såpass att systrarna kunde sätta ihop en föreställning på länsteatern i Visby, Systrarna sisters, det som Marie alltid brukade kalla dem.

Marie Nilsson Lind
Marie Nilsson Lind // Foto: Jessica Gow/TT

Det hade varit några motiga år för Josefin. Hon hade ont i lederna och tappade håret men nu fanns en ljusning, och hon ville sjunga igen. I februari 2016 opererades den höft som länge gjort ont, men morfinet som läkarna skrivit ut mot smärtan gjorde henne paranoid. Natten till den 29 februari försökte Marie få systern till psykakuten, men hon vägrade. Tidigt på morgonen tog de en promenad med hunden Trejo och tillbaka vid huset lade de sig för att vila. I sitt sommarprogram berättade Marie om natten, när Josefin gick bort: ”Det går inte att förstå döden, att ena stunden stå och skratta åt att, här står vi i urtvättade nattlinnen från lasarettet och borstar tänderna, säger att vi sover en stund. Josa säger: Tack för allt du gjort för mig, Kicka, jag älskar dig. Jag älskar dig med. Sen i nästa stund se att hon bärs ut i en svart plastsäck. Det går inte att förstå att vi aldrig mer ska ses. Jag skickade med en munktröja så att hon inte ska frysa. Jag säger till de i likbilen att bära henne försiktigt för hon har precis opererat höften.”

Fyra år efter Josefins bortgång, kom Marie Nilsson Lind med boken Josas bok: Min berättelse. Där skriver hon att det var självmord, en överdos av morfintabletter, och att hon inte velat säga det tidigare, ”för skulden att jag inte kunnat hålla henne kvar i livet, att jag missade att hon tog sitt liv.”  Det var en chock för oss alla, och samtidigt hade vi ju anat – absolut inte detta – men att någonting skulle gå sönder.

De åren som jag var med och spelade gitarr i orkestern avslutades varje konsert med att Josefin stod längst fram på scenen, fångad av en ensam strålkastare och sjöng Älska mig för den jag är. Jag grät varje gång. Som kompmusiker börjar saker gå på rutin efter en tid, men Josefin sjöng alltid som om det vore på liv och död och då brast det för mig. Jag beskrev det här i en krönika om Josefin i tidningen Vi redan 2017, men det går fortfarande inte att skriva om det utan att tårarna kommer. Det här är inte bra för henne, tänkte jag när hon sjöng. Hon kommer att gå sönder om hon ska ta i på det viset. Explodera och försvinna rakt upp i himlen medan vi spelar de sista ackorden. Men det fanns inget annat för henne att göra eftersom scenen var den enda plats som erbjöd den nerv och närvaro hon ville ha ut av livet. Då måste man sjunga på liv och död.

Josefin var hopplös och helt underbar. När hon skulle stå i bakgrunden och sjunga två toner på refrängen i Bittis solonummer utvecklades det efter 25 föreställningar till att hon sjöng stämsång överallt, slängde in bluesimprovisationer och rörde sig med sådan inlevelse att det blev mer av en fridansuppvisning än den enkla andrastämma vi hade kommit överens om. Det var bara så mycket som måste ut, och när någon till slut sa ifrån blev hon förtvivlad. Stjäla fokus från någon annan var det sista hon ville.

När hon hittade sången igen, var det för sent

På turnéerna måste tjejerna turas om att få upp henne ur sängen, ner till hotellfrukosten och till tåget eller bussen. I gengäld berömde hon, peppade sina Ainbuskar och stannade lojalt som en i kvartetten trots en mycket framgångsrik karriär som skådespelare och soloartist. Men till slut hann alla undanstuvade sorger i kapp, och sjukdomar fick fäste i den försvagade kroppen. När hon hittade sången igen, var det för sent och till slut gick hon sönder – precis som jag hade befarat. 

2023 möttes de tre återstående Ainbuskarna och pratade om det otänkbara: skulle man försöka ses igen, trots att Josefin var borta, sjunga och spela tillsammans? En julturné – Ainbusk x 3 Julkort från Gotland – bokades in, men tyngdes av oron över Danne Persson, deras ljusmästare i alla år. Hans cancer hade spritt sig och prognosen var dålig. Under hösten började repetitionerna, men då insjuknade även Magnus Lind, Maries make. Han ville absolut inte att hon skulle ställa in turnén och låg hemma och peppade från sjuksängen när de repeterade vid flygeln. Tre dagar in i turnén avled Danne, och begravningen bestämdes till den 4 januari.

Sorgen var tung men samtidigt fanns en glädje i att vara tillsammans som Ainbusk igen efter 15 års uppehåll, med Josefin närvarande i mellanrummen. I en intervju i TV4 den 2 december sa Annelie: ”Vi känner att vi har Josefin med oss, vi hör hennes stämma”. Efter den sista spelningen i Leksand åkte Marie hem för att ta hand om sin älskade Magnus. Han avlider den 28 december. I ett kort meddelande till pressen säger Marie: ”Jag är förtvivlad. Mangen var min drömprins, mitt hjärtas kung, mitt norr, mitt söder, mitt öst och mitt väst.”

När jag nås av nyheten tvekar jag en dag men sedan ”tränger jag mig på”, ringer och skickar ett sms till Marie. Hon svarar den 30 december: ”Kan inte prata. Bara gråt och tårar. Kram. Var rädda om er o varandra.”

Vid Danne Perssons begravning saknar man Marie bland begravningsgästerna. Hon avlider samma dag, den 4 januari, och med det tar historien om Ainbusk slut.

De senaste åren hade Marie klivit fram i sin egen rätt som den kompositör och textförfattare hon var. Efter boken om Josefin, det öppenhjärtiga sommarpratet och medverkan i tv-programmet Så mycket bättre fick hon en egen publik, och hennes död slås upp stort i alla medier. Jag lyssnar igen på hennes sommarprogram inför den här texten. Det är fantastiskt, och generöst, det att en känd artist, och kvinna berättar i detalj om hur det är att vara inlagd på en psykiatrisk vårdavdelning, elchockerna och vardagen. Allt redovisas rakt upp och ner vilket ibland skapar stor och svart humor, på ett sätt som hon var ganska ensam om, och behärskade till fulländning. Det osentimentala uttrycket visade mitt i allt det svåra på en väg framåt, den hon själv alltid sökte efter.

Marie hade inga egna barn, men stod nära syskonen Hanna och Janne med familjer som dagen efter hennes bortgång publicerade sina ord om vad som hade hänt: ”Marie Nilsson Lind, vår Kicka har på torsdagen lämnat oss och anslutit till orkestern i himlen och sin älskade Mangen.”

Fler utvalda artiklar