”Judarna torterades inte endast med skräck utan också med hopp”

Varför gjorde judar inget motstånd under Förintelsen? Frågan är Kenneth Hermeles utgångspunkt i en ny bok. Han har grävt fram en okänd historia som går tvärt emot myten om judars passivitet.

Texten är ett utdrag ur bokenFotnot: Stäng”Inte som lamm till slakt” av Kenneth Hermele ges ut på Ordfront Förlag den 27 januari. Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen.

Vårt lidande går inte att föreställa sig, obeskrivbart;
att beskriva vad vi går igenom är som att
försöka dricka upp havet eller omfatta universum.
– Tonåring i gettot i Lodz

Svaret på frågan Vad visste man om ”Den slutliga lösningen” beror på två ting: vid vilken tidpunkt under kriget vi väljer att försöka besvara den, och vem ”man” är. Frågan är viktig att fundera över, för nog känns det rimligare att välja symboliskt, polemiskt och defensivt motstånd, snarare än offensivt eller inringat/utsiktslöst motstånd, så länge man tror att gettolivet är en tillfällig belägenhet som snart kommer att gå över, jämfört med om man inser att ”slutmålet” verkligen innebär att alla judar kommer att dödas?

Faktum är att de flesta judar i getton och koncentrationsläger – jag bortser här från utrotningslägren där fångarna endast fick någon timme mellan ankomst och död, det fanns helt enkelt inte tid att ens tänka ”motstånd” – inte kunde föreställa sig ”Den slutliga lösningens” makabra innebörd.

De fåtaliga vittnesbörd som hade nått in till getton från dem som lyckats fly från transporterna till Chelmno, Treblinka och senare Auschwitz var för de flesta obegripliga skräckhistorier, feberdrömmar. Det gällde även i Jishuven – det judiska Palestina – trots att många av de judar som lyckades ta sig dit kunde berätta om de fruktansvärda förhållanden de undkommit. När 69 judar, som tillfälligt befunnit sig i Europa och överraskats av krigsutbrottet, äntligen lyckas ta sig tillbaka till Palestina i början av 1942 – då utrotningslägren redan varit igång i över ett halvår – frågas de ut av Eliyahu Dobkin från Jewish Agency, han har ansvar för att rädda judar undan Förintelsen och föra dem till Palestina. Dobkin kan dock inte tro på de berättelser de hemvändande förmedlar trots att massmördandet pågått ett bra tag, de måste väl överdriva? En kvinna blir så arg över att bli ifrågasatt att hon svarar honom med en örfil, vänder på klacken och går sin väg. Ett exempel, således, bland många på att även de som borde varit väl informerade inte visste vad Förintelsen innebar.

Marek Edelman – en av ledarna för upproret i Warszawas getto – berättar alldeles efter kriget, medan minnen ännu är färska, att inte heller i gettot föreföll de berättelser som började nå in om utrotningslägret Chelmno (det första som tog emot transporter med judar) eller från masskjutningar i skogarna runt Lublin som trovärdiga, sanningen var för hemsk:

Gettot trodde inte.

Den bilden bekräftas även av dem som själva fattade andra beslut än att vänta-och-se, av dem som gick på tvärs mot den allmänna meningen i gettot. Som exempelvis partisanen Sara Ginaite, som trots att hon själv bestämde sig för att lämna gettot, många år senare ville understryka att varken hon eller hennes föräldrar – som stannade kvar – förstod vad som väntade, varken i gettot eller i skogen:

Ingen visste.

Eller kuriren Ewa Fulman, som på en av sina resor utanför gettot ser tåg fulla med judiska fångar på väg till utrotningslägret Belzec. När hon återvänder till Warszawa försöker hon förgäves övertyga sina olycksbröder och -systrar om vad som väntar dem alla, men möts av svårigheten att omfatta denna verklighet:

De trodde oss inte.

Det går dock inte att generalisera utifrån enskilda erfarenheter, för även om de flesta vägrade att tro på den utrotning som förestod dem, fanns det andra som ganska tidigt insåg vad det nazistiska väldet skulle medföra. Som den tjugoåttaåriga Etty Hillesum i Amsterdam, hon vet vad som väntar. Ett år efter den tyska ockupationen av Nederländerna och ett år innan hon interneras i uppsamlingslägret Westerbork för att sedan skickas till Auschwitz där hon kommer att mördas, anförtror hon sin dagbok:

Allright, jag accepterar min nya övertygelse att det är vår totala förintelse som avses. Jag vet det nu. Jag tänker inte besvära andra med min fruktan, jag tänker inte bli ursinnig över att andra inte begriper vad som sker med oss judar. Min egen övertygelse kommer inte att rubbas av andras tvivel. Jag arbetar och lever vidare i min visshet och finner livet meningsfullt, trots allt meningsfullt, fast det är något jag knappt vågar säga i sällskap.

Hillesum hörde till undantagen, för de flesta var det svårt för att inte säga omöjligt att inse vad som väntade. Det berodde dels på att Förintelsen var en unik händelse, även i den judiska erfarenheten, och att nästan ingen kunde tänka sig att Hitler faktiskt ville döda alla judar, oavsett vad han annars kunnat använda dem till, som slavarbetare exempelvis. Förtryck, instängning, diskriminering, allt detta var judar vana vid, och hade levt med i århundraden, men mord på ett helt folk? Svårigheten att komma till insikt hade också att göra med så enkla saker som att de deporterade tillsades att skicka hem handskrivna meddelanden, vykort eller kortfattade brev, för att övertyga de kvarvarande släktingarna och vännerna att transporterna bara fört dem till en plats där de skulle sättas i arbete, inte dödas. Mordechai Zurawski, som överlevde kriget trots att han varit i ett av Chelmnos Sonderkommandon, berättade efter kriget att åtta, tio fångar i varje transport tvingades skriva hem att de nu kommit fram till Leipzig eller München och befann sig väl.

En timme senare var de alla mördade.

Ett annat exempel. Juderådet i Sarny (Volhynia, på vägen mellan Lublin och Kiev, Ukraina) vill köpa sig en försäkran från den lokale nazichefen att gettot inte ska tömmas, och erbjuder honom därför de få återstående värdesaker de gömt, tyg och guld. Nazisten tar välvilligt emot mutan och utber sig samtidigt att juderådet ska återkomma varje månad, en sorts avbetalningsplan för liv. Tre dagar senare stängs dock gettot till juderådets förskräckelse, och de försöker beveka tysken genom att på ett bräde överlämna allt de har kvar, en sista desperat åtgärd som även den vänligt tas emot. Samtidigt förklarar mutkolven att ingenting kommer hända judarna i gettot – bara för att senare samma dag beordra att alla ska skjutas.

Eller det här: i november 1942 – ett halvår efter att den första stora ”Aktionen” genomförts i Warszawas getto – beslutar tyskarna att upprätta nya getton, ett tecken som kunde tydas som att det värsta nog var över. Det skedde i ganska stor skala, sex stycken utanför Warszawa, åtta runt Lublin, fyra i Radom, fem i Krakow och hela 32 i övriga Galizien. I inget fall överlevde dessa nya getton våren 1943.

Som ett led i nazisternas hemlighållande av Förintelsen och dess olika etapper ingick att det var förbjudet för tyska soldater att fotografera mördandet. Och detta trots att så många som 15 000 ”fotojournalister” ingick i de tyska trupperna runt om i Europa, propagandaminister Goebbels ville dokumentera de tyska framgångarna. Men, som sagt, inte mördandet. 1943 i München dömdes till och med en SS- officer till tio års fängelse för att ha fotograferat hur judar dödades i Öst, sådana bilder ”skulle kunna medföra allvarliga risker för tyska rikets säkerhet” som det hette i domen. Det här var ingen enstaka incident: Fotograferingsförbud av mord infördes i ockuperade Polen redan 1940 och ett motsvarande förbud ingick också i riktlinjerna för Operation Barbarossa utfärdade i april 1941. När anfallet mot Sovjet väl inletts upprepades så fotograferingsförbudet i augusti 1941, september 1941, oktober 1941, april 1942, juni 1944 och juli 1944. Liknande order spreds också i Belgien och Frankrike.

Tyskarnas avsikter är endast uppenbara i efterhand, bedrägerierna syftade till att transporter skulle kunna företas utan problem, utan motstånd. Ett exempel, säkert inte ovanligt. Rosa Graf, Sigmund Freuds syster, chockades när hon kom fram till Treblinka och beklagade sig inför ett tyskt befäl: detta kan väl ändå inte stämma, jag är för sjuk för detta, kan jag inte åtminstone få lätta arbetsuppgifter som passar min ålder – hon var då över 80 år – och min ställning? Den tyska officeren, som ansågs söt och kallades die Puppe, dockan, var förbindligheten själv: Naturligtvis, ett misstag förstås, förlåt, först ska Frun bara ta ett bad, sedan kan hon återvända till Wien, allt för att upprätthålla lugnet medan mordet på henne förbereddes och sedan genomfördes.

Vi ser här hoppets dubbla inverkan, å ena sidan ger det kraft att leva vidare, å andra sidan kan det leda till att adekvat handling – som flykt – inte kommer till stånd. För en del observatörer i ”Den svarta boken om den ryska judenheten” – vittnesskildringar från andra världskriget som samlades in medan kriget ännu pågick och alldeles därefter – gick det till och med så långt att de såg det hopp judar kunde fås att hysa, som en form av tysk tortyr:

Man måste komma ihåg att tyskarna inte bara torterade judarna fysiskt och inte heller endast med skräck utan också med hopp.