Jullåten som läkte Peter Jöback

När Peter Jöback fick frågan om han kunde tänka sig spela in en julplatta trodde han att karriären var över. Drygt 20 år senare konstaterar han att det blev starten på ett livsavgörande beslut: ”Den här låten öppnade upp så mycket som jag hade hållit inne”, säger han.

När Sony Music Entertainment kallade till möte 2002 var Peter Jöback säker på att hans kontrakt skulle rivas. Efter det verkliga genombrottet i musikalen Kristina från Duvemåla flera år tidigare hade Sony anat potential för en internationell popkarriär men albumet Only When I Breathe hade inte lyft som väntat.

– Låten Higher gick okej, den bubblade lite i Europa, och tanken var att nästa platta skulle bli den stora satsningen, men ingenting hände. Sony drog inte i det. Så det låg liksom i luften att de skulle droppa mig där och då, berättar Peter Jöback.

Vid mötet på Sonys kontor kändes det också nästan som om de gjorde det. För frågan om artisten kunde tänka sig att spela in en julskiva på svenska kom som ett dråpslag.

– Spontant kände jag: ”Julskiva, det är väl det sista man gör i karriären! Hur desperat får man egentligen bli?”

Han gick dock med på ett möte med den tilltänkta producenten Lars Halapi. Med facit i hand räknar han det som ett av de bästa beslut han någonsin har fattat i sitt liv.

Lars Halapi minns en stukad artist som infann sig i hans lilla studio två trappor upp från Katarinavägen i Stockholm, våren 2002.

– Och jag var ärligt talat inte själv så tänd på idén, att göra julplatta var ju lite av artisternas kyrkogård, säger Lars.

I den mörka, fönsterlösa lokalen stod bara ett ensamt piano. På en vägg hängde några gitarrer.  Peter Jöback minns studion som ”lite sunkig”, Lars Halapi beskriver den något mer kärleksfullt, som ”inte så glamorös”.

– Men jag tyckte att det var bättre att träffas där så vi fick testa oss fram, istället för att vi möttes på något skivbolag och diskuterade i timmar hur en eventuell julplatta kunde bli, säger Lars.

Han föreslog att de skulle testa några låtar och fattade gitarren för att dra igång ackorden till Jul, jul strålande jul. Peter sjöng. Sedan körde de också Ave Maria tillsammans.

Peters reaktion kom överraskande:

– Jag bröt ihop där i studion och började gråta. De här klassiska jullåtarna var så kopplade till min uppväxt… och den var inte så bra. 

Lars lade gitarren åt sidan och gick fram för att ge Peter en kram. Sedan sa han: ”Nu ska vi göra världens bästa julskiva tillsammans, du och jag.”

– Det som störde mig med julmusik var att man ofta förstörde otroligt vackra melodier med ett extra allt-recept, säger Lars. Man satte in körer, stråkar, bjällror och gjorde det så smetigt det bara gick. För mig var det befängt att klä skönhet i alla skönhetsprodukter som fanns. Jag ville göra julmusik så ren som möjligt och låta melodierna skina. Så när Peter blev känslomässig kände jag: ”Detta kan nog bli bra.”

I studion spånade de fram ett upplägg. De skulle ”ta ner julen på jorden” och göra klassikerna innerligt på riktigt. Att skoja bort det och gömma sig bakom ironi var uteslutet.

– Det var den andra lösningen som var vanlig på den tiden utöver extra allt-receptet, att man gjorde julmusik med en klackspark och ett garv. Det ville inte vi, säger Lars.

Rätt tidigt insåg duon också att det krävdes lite ny musik.

– Då tänkte vi på Niclas Frisk och Andreas Mattsson som hade skrivit en del till min engelska platta. Så vi frågade dem, säger Peter. 

Om såväl artisten som producenten var skeptiska till en julskiva på svenska gällde det i allra högsta grad även duon som fick i uppdrag att skriva titelspåret. Niclas Frisk och Andreas Mattsson hade trots allt bakgrunder som frontmän i coola band som Atomic Swing respektive Popsicle. Att göra seriös julmusik var inte … så indiepoppigt.

– Jag hade inte skrivit på svenska sedan jag var tonåring, säger Andreas Mattsson.

Men de gav det ett försök. Andreas började knåpa på en text som ”mer fångade en känsla av jultid, än själva julfirandet i sig”. Första textraden: ”Det regnar hela tiden.”

– Man kan väl se det som min lilla revolt mot julmusik, jag tyckte att det var kul att börja en jullåt med regn, erkänner Andreas.

Resten tog form efter samtal med Peter Jöback själv.

Alltså, jag dog! De där orden gick rakt in. För mig hintade de om att jag var gay

– Andreas visste ju inget om mitt privatliv men vi pratade mycket och jag berättade väl lite om att jag hade en kluven inställning till julen, berättar Peter.

När artisten sedan såg texten för första gången häpnade han över hur rätt den träffade. Särskilt förbluffades han över refrängen: ”Jag kommer hem igen till jul, jag önskar samma sak som du, ingen familj, inga paket, det är bara du och jag som vet…”.

– Alltså, jag dog! utbrister Peter. De där orden gick rakt in. För mig hintade de om att jag var gay men inte vågade gå ut med det. Än i dag får de orden mig att rysa och bli … tårögd. De betydde så mycket för mig där och då. Alltså, detta var ju en tid när skivbolag till och med uppmanade artister att inte komma ut. Helt sjukt när man tänker tillbaka på det. 

Albumet Jag kommer hem igen till jul spelades in en vecka i augusti 2002, på Rommarö i Trosa skärgård. Värmeböljan gjorde det svårt att få upp julkänslan så gänget på plats gjorde sitt bästa genom att släcka lampor och tända levande ljus i studion.

– Mellan inspelningarna stack vi ner till vattnet och badade. Och så kommer jag ihåg att jag skrattade otroligt mycket de där dagarna. Hipp hipp gick på TV och jag älskar den typen av humor, minns Peter.

Överhuvudtaget är hela skivan präglad av glädje. Särskilt så här många år senare. För där och då var Peter Jöback fortfarande präglad av den mörka tid som han hade genomlevt.

– Jag hade mått väldigt dåligt i flera år fram tills dess. Saker började komma ikapp mig. Jag var olyckligt kär, hade inte kommit ut som gay, min engelska skiva var en flopp … Jag bara bantade och gick på solarium hela tiden. Dessutom, och kanske värst av allt, så hade jag plattångat hår.

Han beskriver Jag kommer hem igen till jul som en vändning, en början på att försonas med sig själv.

– Den blev starten på att jag senare bestämde mig för att komma ut som gay. Herregud, åren tidigare hade jag ju levt som om jag befann mig på rymdsafari, jag bara låtsades. Jag behövde komma ner på jorden och börja leva. På riktigt.

Peter sänder än i dag en tacksamhetens tanke till alla inblandade i skivan, för att de på olika sätt bidrog. Inte minst Lars Halapi.

– Han var så jordnära och han fick kontakt med något riktigt hos mig. Kanske är det hemligheten bakom varför den här julskivan fortfarande är så populär. Den är genuin.

Läs mer:

Sanningen bakom ”Kristina från Duvemåla”

Tomas Ledin lät som om han imiterade Kalle Anka