Kan Jenny Tunedal lära Björn Werner läsa poesi?

  • 14 mar 2023
  • 1 kommentar
  • 15 min

// Foto: Casper Hedberg

Kan Jenny Tunedal lära Björn Werner läsa poesi?
Björn Werner

// Foto: Casper Hedberg

Lyssna på artikeln

Den före detta kulturchefen Björn Werners famösa diss av samtidspoesin i allmänhet och Augustkandidaterna i synnerhet orsakade ett ramaskri. Kan han lära sig att förstå storheten i den svenska samtidslyriken?

Ur Vi läser nummer 2 2023.


– Jag har funderat mycket på det här samtalet. Är ditt ärende att förstå poesin – eller är det att förstå varför du inte gillar poesi?

Poeten Jenny Tunedal tittar allvarligt på mig. Som att hon genuint är osäker på om jag ens går att rädda. Det är inte så konstigt. För några ­månader sedan var jag elektor till Augustpriset, och ­gillade inte alls vad jag fick läsa. Efter det slog jag i Svenska Dagbladet fast att jag somnade av att läsa hennes senaste diktsamling Dröm, baby, dröm, en av de nominerade böckerna. Det var en text som blev rejält utskälld. Givet det är jag glad att jag ens släppts in i Norstedts förföriska lokaler på Riddarholmen i Stockholm, där hon på dagarna arbetar som redaktör. 

Nu möts vi. Jag vill, som det ofrivilliga ansiktet utåt för landets utbredda ointresse för poesi, gå till botten med varför den svenska samtidslyriken ­befinner sig så långt utanför kulturens mittfåra.

Om det nu ens är ett problem.

Så jag svarar så ärligt det går:

– Jag tror att för att över huvud taget vilja gilla poesin så måste jag förstå varför jag inte gör det.

En gång i tiden, i min ungdom, var jag ­intresserad av poesi, sådär på ungdomars vis. Jag gick på Poetry slam och lade ut egna dikter på internet. En gång blev jag till och med publicerad i en riktig antologi (Färdlektyr, 2003). Men det var länge sedan. Och nej, min nuvarande hållning är inte en pose. Jag somnade verkligen när jag under elektorsarbetet till årets Augustpris läste Tunedals Augustnominerade bok. Ögonen klippte. Hakan nickade ner mot halsen. Absolut ingenting från sidorna fastnade i mig.

– Jag tyckte det var något komiskt med att du somnade – boken heter ju Dröm, baby, dröm. Och om jag ska försöka förstå din reaktion, som ju knappast är ovanlig, tror jag att en del av irritationen mot poesi handlar om att den bryter mot förväntningar på hur text ska funka. Alla människor kan läsa och skriva – och så dyker det upp texter som utmanar det vanliga sättet att göra det. Då väcker det mycket starkare reaktioner än exempelvis abstrakt konst eller ett performance. 

Det kan ligga något i det. Jag drabbas inte av samma känsla när jag tar del av konst, musik eller ens teater som när en komplicerad dikt stirrar upp på mig från sidorna. För det var ju inte så att lyriken var tråkig. Det var att den var obegriplig – och vad värre var – inte obegriplig på det esoteriska sätt som annars kan väcka nyfikenheten till liv. Det kändes inte som att det låg en hemlighet förborgad bakom orden. Bara som en stor, grå port jag saknade nyckeln till. En känsla som jag – med tanke på hur försvinnande lite svensk lyrik överlag säljer – knappast är ensam om. 

Det tog därför knappt emot att erkänna det – dikt­samlingen som legat pressad mellan min kind och ­bordet var helt enkelt för avancerad för min nu­varande kompetensnivå, och inlärningskurvan såg oinbjudande brant ut. Och det var, bestämde jag snabbt, vare sig mitt fel eller mitt problem. Snarare blev jag irriterad över vad jag upplever som arrogant – detta ointresse av att bjuda in läsaren.

Visst, det finns förstås en möjlighet att jag, och många med mig, bara är fördummade och försoffade av en överstimulerande samtid. Vi orkar ju knappt ens läsa vanliga böcker nu för tiden, hur ska vi då orka ta oss an lyriken? Men jag måste ändå fråga Tunedal: Är det helt enkelt inte så att den blivit så pass komplex att den inte går att ta till sig om man inte redan är en vaneläsare av samtida poesi? 

– All text kräver övning. Att läsa ett sportreferat eller förstå en ironisk krönika kräver också vana. Många romaner liknar kanske andra berättelser som omger oss hela tiden, i sin kronologi eller i sitt narra­tiv. Vi har redan övat på att läsa så. Visst kan det vara så att lyrik kräver tålamod, jag vill ju inte tro det, egentligen, men det tycks vara så. Men varför är det egentligen så förbjudet för just poesin att kräva något av läsaren?

Enligt Jenny Tunedal finns det heller inget självändamål för poeter att skriva obegripligt. Syftet är snarare att göra en känsla som egentligen inte går att dela delbar för andra människor utan att svika grundkänslan. 

Jenny Tunedal och Björn Werner.

– Jag hade älskat att bli läst av många! Jag skriver ju för att jag vill bli läst, det är i läsningen som texten blir till. Jag är också en person som fått ut väldigt mycket av poesi och vet vad den kan betyda i en ­människas liv. Att den kan vara helt avgörande. Båda mina senaste böcker är inga som helst försök att vara obegriplig – utan försök att vara begriplig. Det skulle vara underbart om jag kunde skriva ännu mer begripligt. Men jag tror jag skriver så folkligt jag kan. 

Jag inser att det är just det här resonemanget som jag har lite svårt att acceptera. Det handlar inte så mycket om att lyriken tar sig an språket på ett komplicerat sätt. Inte ens den kompromisslösa hållningen när man gör det. Problemet för mig är att man inte kan ha den ingången och samtidigt förvänta sig att speciellt många kommer läsa. Man kan inte både tycka att det är ett problem att så få läser lyrik – och samtidigt säga att lyrik ska vara svår. 

Jenny Tunedal håller både med – och inte. 

– Det kompromisslösa i det svåra var nog viktigare för mig när jag var yngre. Om du hade träffat mig för längesedan hade jag svarat att det inte spelar någon roll alls hur många som läser. Men jag har nått till en punkt nu där jag verkligen önskar att människor ska läsa mer poesi. Jag unnar poesin läsare och jag unnar ­människor poesi. 

I sin roll som förläggare av poesi på Norstedts hyser hon inga illusioner om att det inte skulle vara en smal genre. Hon berättar om ett rykte i förläggarbranschen: att det i varje land, oavsett storlek, bara finns tusen personer som är aktiva läsare av poesi. Själv tar hon det med en nypa salt. Men nog finns det också ett korn av sanning i det. Tittar man på siffrorna kan man för all del se att svensk lyrik just nu faktiskt har en kommersiell storhetstid, med närmare 150 000 sålda böcker under 2020 enligt Svenska Förläggareföreningens siffror. Jämför man med svenska romaner (5 miljoner sålda exemplar) eller deckarbranschen (15 miljoner sålda exemplar) blir genrens begränsade utbredning mer tydlig. Dessutom går en hel del av försäljningen att härleda till att lyriken på senare år vunnit en rad prestigefulla priser (Ædnan av Linnea Axelsson tilldelades Augustpriset 2018, två år senare gick Nobelpriset till poeten Louise Glück). En elakare analytiker kan hävda att lyriken, trots goda chanser, går rätt dåligt.

Så här har det inte alltid varit. Jag ringer Expressens kulturchef Victor Malm för att få perspektiv. Han har i flera år – kanske mer i sin roll som disputerad litteraturvetare än som kulturchef – drivit på för att ­lyriken ska försöka bli mer utåtriktad.

– Det har aldrig funnits en poesi som varit en stor del av en kultur som liknar den vi har i dag. Men en litteraturhistoriker tycker inte att 200 år är så länge sedan, det är ju då vårt moderna litteraturbegrepp föds. Och det är en värld där Esaias Tegnér har så stort inflytande att nästan varje liten köping har en Tegnér-epigon. Det allmänna behovet av poesi var så stort att man behövde en lokal produktion av vers för att kunna fira födelsedagar och högtider. 

Tanken närmast svindlar. Nu för tiden blir kommuner utskällda för att slösa med skattemedel om de ens försöker sig på att ta in en ynka kommunpoet. Diktare i dag ska vara glada om de ens får synas på ett brunnslock. 

– Det är kanske inte riktigt det man efterfrågar när man säger att poesi ska vara en större del av ­kulturen. Men om den tidiga romantiken är någon sorts höjdpunkt, så kan man säga att poesin har genomgått en generell uttunning under de här 200 åren. Den har blivit mindre och mindre delaktig i det offentliga, säger Victor Malm. 

Vi är ju livrädda för det obekväma.

Det är en tydlig tendens. Från en bred och folklig angelägenhet till ett alltmer modernistiskt eller, med Victor Malms ord, post-avantgardistiskt projekt för fåtalet. Det betyder förstås inte att det inte funnits poeter som lyckats kombinera modern lyrik med tillgänglighet de senaste hundra åren. Tomas Tranströmer, Werner Aspenström och andra har lyckats kombinera båda världar. Men det hör till ovanligheten.

Jenny Tunedal har en förklaring till varför det har blivit så här:

– Jag tror att det är för att poesin inte är så omedelbar. Samtidspoesin i Sverige har länge sökt sig mot det komplexa och mångtydiga – och det tror jag gör att den uppfattas som svår. Då blir den också svår att läsa. Det skapar en ond cirkel, känslan av att man inte begriper något gör läsningen obekväm. Och vi är ju livrädda för det obekväma, för att inte bli bekräftade, omedelbart.  

Det finns dock diktare som får betydligt större genomslag än den svenska genomsnittspoeten. Som Malte Persson, författaren som en dag tog klivet ut ur den svenska samtids-poesin och in i den rimmade versen. Ett steg som gav honom en bredare läsekrets. Hans senaste diktsamlingar har sålt i flera tusen exemplar. Nyligen kom hans senaste rentav ut i pocket. 

Malte Persson är sedan många år bosatt i Berlin, men när jag når honom befinner han sig i hemstaden Göteborg. Det har, som det alltid blir när man reser hem, satt sig på dialekten. ­Satsmelodin är avgjort mer frejdig än vanligt. Han verkar nöjd över att ha lyckats göra Shakespeariansk blankvers till en ”egen nisch” (både han och Jenny Tunedal säger så) i svensk lyrik.

– Jag har skrivit krånglig, modernistisk språkpoesi också. Men efterhand tyckte jag det var ­intressantare och mer av en spännande utmaning att försöka skriva poesi med fullständiga meningar och utnyttja ­rimmade och metriska former. Jag tänker också att mitt eget författarskap är lite av en reaktion på den delvis högstämda litteratursynen, det där romantiskt högtidliga i det. Medan jag är mer av en klassicist, ­eller postmodernist på riktigt. 

Han verkar inte helt förvånad över att han om-famnas av en bredare läsekrets. Att många är tilltalade av vers är enligt honom närmast något naturligt.

– Jag tror att rytm är något centralt, förmodligen halvt biologiskt. Musik och dans och liknande har alltid varit väldigt viktigt i de flesta kulturer. Det är nästan något som man har en inbyggd mottagare för. 

Naturligt eller inte. Det här vägvalet har ändå gjort honom till något av en udda fågel i svensk samtidslyrik. Och han har märkt skillnad i mot-tagandet. 

– Jag kan känna att jag får mer uppskattning i ett bredare litterärt sammanhang än just från en ­smalare poesiscen som kan vara ganska intern. 

Här ser jag min chans. Är det kanske så att min lyriska narkolepsi har en annan grund än just min egen okultiverade dumhet?

– Alltså, jag gillar Jenny Tunedals bok, säger Malte Persson. Men det är ett generellt problem att många diktsamlingar kräver en så stor insats av läsaren. Det kan jag också känna igen mig i, att kanske skulle jag tycka det här var bra om jag lade jättemycket tid på det; men hur ska jag veta att det ens är värt att göra det? Och varför kan inte poeten anstränga sig lite för att möta mig halvvägs? Det finns ju samtida svenska poeter, till exempel UKON, som inte är särskilt svårtillgängliga heller om man bara ger dem chansen. Sedan tycker jag också att man ska få vara svår. Det finns fantastisk svår poesi, Paul Celan till exempel, som kräver mycket av läsaren och som också ger mycket. Men ibland går formspråket på rutin, snarare än att det är ett genomtänkt, medvetet val. 

Tillbaka till Jenny Tunedal. Enligt henne är lösningen den motsatta. Dagens samtida poesi kanske är svår, men det innebär inte att det är något fel på den. I stället måste den läras ut mer aktivt.

– Jag tror inte att det är poesin som är för introvert. Vi skulle inte kunna förstå böcker eller tv-serier heller om vi inte tränade oss. Men poesins träning uteblir. Så det är inte poesin som ska ändra sig – men den behöver förmedling. 

Hon tittar på mig, lika allvarligt som när intervjun började. 

Jenny Tunedal och Björn Werner.

– Annars måste man ju ställa krav på poesin. Att den ska bli enklare. Och då skulle mycket gå förlorat. Livet är inte enkelt, utan skitsvårt. Världen är inte enkel. Poesin är ett försök att ta hand om de aspekterna av att vara människa.  

Så här ser jag det. Alla poeter rör sig på en skala. På den ena extremen skriver man poesi för poesins skull. I den andra änden skrivs poesi enbart för läsarens skull. I Sverige verkar en hel del ha placerat sig väldigt långt ut i förstnämnda änden. Kompromisslöshet är ett ord för det. Expressiv romantik ett annat. Ett ideal om att vara känslan trogen, snarare än publiken.

När vi stängt av bandspelaren lovar jag Jenny Tunedal att jag garanterat kommer att förstå hennes diktsamling bättre nu, efter vårt samtal. Samma sak har jag faktiskt lovat min redaktör. Att jag ska försöka vidga mitt sinne. 

Och nog har något hänt. En dag dimper ett oombett recensionsexemplar av Isak Sundströms Vi är många som har berörts i djupet av våra hjärtan ned i brevlådan. Jag öppnar den, och läser hans stilla meditation över tomheten i en lyckad karriär när den ska summeras i en platt dödsruna. Jag tar mig an den med Jennys råd om att bara några rader i en diktsamling kan räcka. Det gör det. En enkel mening räcker för att sammanfatta livets oändliga torftighet. ”Han sålde bokföringsprogram. Sommaren tillbringade han gärna på badstränder då han älskade att simma i havet.” Det är förstås enkla och lättbegripliga grejer på helt vanlig svenska. Men ändå!

Stärkt av framgångarna bestämmer jag mig för att ge Dröm, baby, dröm en ny chans. Gå in utan att försöka förstå – bara känna. Jag slår upp boken och börjar läsa: ”Allas rynkor bara / Munnen slätas ut / Fantasin är mycket värre än verkligheten / Verkligheten slätas ut som kinder.” Det går sådär. Jag begriper tyvärr inte ett skvatt och kör fast direkt, på första sidan. Vadå verklighet som slätas ut som kinder? Jag somnar för all del inte, men ­poesin är fortsatt helt stängd för mig.

Fler utvalda artiklar