Karin skapade det hem som Carl Larsson målade

  • 19 dec 2020
  • 10 min

Karin Larsson ­inredde matsalen som en överraskning till sin make. Hon gjorde allt. Hon ­ritade stolarna och bordet, sydde dynor, broderade kuddar. Här syns den djärva gobelängen De fyra elementen över ­soffan. Hennes ­abstrakta mönster var mycket märkliga för de flesta i hennes egen tid. Löparen på bordet finns som mönster här under. // Foto: Pia Ulin

Karin skapade det hem som Carl Larsson målade
Uuve Snidare

Karin Larsson ­inredde matsalen som en överraskning till sin make. Hon gjorde allt. Hon ­ritade stolarna och bordet, sydde dynor, broderade kuddar. Här syns den djärva gobelängen De fyra elementen över ­soffan. Hennes ­abstrakta mönster var mycket märkliga för de flesta i hennes egen tid. Löparen på bordet finns som mönster här under. // Foto: Pia Ulin

Lyssna på artikeln

Hennes syn på färg, form och blandningar var helt vild i början av 1900-talet. Tack vare egensinnet har hennes konstnärskap bara vuxit med åren.

Föreställ dig följande: En kvinna, sjubarnsmor, boende på landet i södra Dalarna kring sekelskiftet 1800-1900. Vilken slags bild får du i huvudet?

Kanske ett litet torp med en hårt arbetande gumma märkt av tusen tunga plikter, omgiven av en stor barnaskara…

Men nej! Inget sådant slentrianmässigt passar in här. För här går hon, Karin Larsson i Sundborn, som kanske den tidens märkligaste kvinna och är till synes fri, kreativ, lycklig och kär, radikalt internationell och bokligt bildad! Hon äter svarta oliver och kronärtskocka. Gör fromage på ananas, läser Arts & Crafts designmagasin The Studio och låter barnen klänga runt på stolarna under de gemensamma måltiderna där alla får tala om vad som helst och till och med lämna bordet efter egen lust. Om inte samtalet fastnat i minnesvärda episoder från franska Grez-sur-Loing, där bland annat äldsta dottern är född.

Textiler i Carl Larsson-gården.
Det pratades om att Karin använde ”vulgära färger”. Hon återkom till laxrosa och lingrönt och var inspirerad av hantverkstradition från både Japan och Sydamerika. Kudden med eldslågor, ­granateld och tårar ger en bild av första världskriget. Mönstret i bakgrunden har Karin Larssons mamma broderat. // Foto: Pia Ulin

Karin, som i det snudd på dockskåpslika hemmet Lilla Hyttnäs i Sundborn, väver geometriska mönster i färgkombinationer som ingen i trakten kunnat föreställa sig. Som syr sina kläder i egenkomponerad design, broderar fria former och ritar möbler, så moderna att bysnickaren tar hem dem efter mörkrets inbrott eftersom han tycker att de är så fula.

Karin Bergöö, född 1859, kommer från Hallsberg och är uppmuntrad speciellt av sin far att fatta egna beslut och lita till sitt självförtroende. Hon väljer att måla på Konstakademien och efter det i Paris och på konstnärskolonin Grez-sur-Loing. Hon får ett månatligt apanage och lever ett tämligen angenämt liv utan den pockande känslan av att hon till varje pris måste bli en stor konstnär.

Den känslan har däremot den sex år äldre Carl Larsson, fattigpojken från Stockholm som trots pengabrist lyckats ta sig till både Paris och Grez-sur-Loing. Han målar akvarell och tecknar allt han ser. Och han ser Karin. Och förälskar sig. Efter ett knappt år skriver han till Hallsberg och ber om hennes hand.

Karin blir ”ständigt” gravid och den stora lägenheten på Glasbruksgatan i Stockholm fylls med barn och plikter. Karin tycks trivas i sin roll som mamma och hemmafru medan Carl målar på.

Det går bra för honom. Han gör fresker för Nationalmuseum i en nationalromantisk yra som passar hans kynne så väl. Han älskar sin familj och målar av dem i alla möjliga – och omöjliga – situationer. Halvklädda barn som surar, Karin som är trött, röran i ett lekrum, vardagssysslor i köket, på tomten, kring matbordet… Många motiv kommer från stugan Lilla Hyttnäs, som Karin och Carl får av Karins far.

1901 flyttar de dit permanent, för här känner Carl att de hittat ett eget svenskt Grez. Här kan man fortsätta att förverkliga de drömmar som vävdes på den franska landsbygden.

Carl Larsson-gården.
Carl ­målade de skira och romantiska ­blommorna över ­dörren mellan ­makarnas sovrum. Karin svarade med att väva ett draperi till dörröppningen, i betydligt stramare stil. Det har fått namnet Kärlekens ros. // Foto: Pia Ulin

Carl målar allt; på målarduk men också dörrspeglar, paneler, taklister, pelare, bord och stolar. Han målar in hela den stora familjen i husets fasta inredning. Och Karin väver och syr inte bara sådant som är brukligt på landet – lakan, mattor, gardiner – utan bildvävar, draperier och överkast med överraskande kubistiska mönster. Hon broderar kuddar, löpare och dukar i färger och mönster som ingen har skådat i södra Dalarna.

Allt detta gör hon för sin egen och hemmets skull, inte för att vinna publik ryktbarhet.

Man kan spekulera kring vad som egentligen drev det larssonska paret att skapa detta annorlunda
och högst personliga hem. Karin tycks, trots nutida ifrågasättanden, vara nöjd med sitt kreativa hem och sin stora familj. Ekonomin var hygglig, barnen mådde bra, umgänget var något begränsat på grund av avstånden, men varvat med resor utomlands tillsammans med Carl.

Carl Larsson-gården.
I arbetsrummet står ännu väv­stolen och ­symaskinen. Två viktiga verktyg. // Foto: Pia Ulin

För Carl betydde familjen och hemmet extra mycket eftersom hans egen barndom varit så torftig. Det blev en revansch och ett sätt att ge sina barn det som han själv inte fick. Trots att han ofta var på långa resor utomlands var hans längtan hem påtaglig. Det vittnar alla brev om. Och inte minst de hundratals kärleksfulla målningar som han åstadkom när han väl var i Lilla Hyttnäs.

Carls målningar med tillhörande texter resulterade också i den stora boken Ett hem, som blev internationell storsäljare och satte Sverige på kartan som ett framsynt samhälle med till synes lyckliga människor. Sant eller ej, men visst vill man tro på den lyckliga familjen när man besöker Lilla Hyttnäs och vandrar runt i de påfallande små rummen, beundrar målningar, färgsättningar, textilier och rumslösningar. Hemmet är fortfarande oskiftat bo och ättlingarna firar högtider i huset. Sover i Carls säng, äter i matsalen, låter barnen använda utklädningskläder från Karins tid. Husets originaltextilier är i dag magasinerade och ersatta med replikor eftersom de ursprungliga inte skulle tåla alla besökares nyfikna fingrar och brutala fotoblixtar.

Trots sitt isolerade läge i södra Dalarna blev alltså Sundborn både omtalat, världskänt och en del i den modernism som svepte över Europa i början av 1900-talet. Wienerklassicismen, Arts & Crafts-rörelsen med William Morris i England, Ellen Key på Strand och hennes idéer presenterade i böckerna Barnets århundrade och Skönhet för alla, Elin Wägners artiklar om kvinnans frihet, allt bidrog till att skapa intresse för Carl och Karin Larsson och deras hem.

Det var den nya livsstilen med internationella vyer, hemmets inredning i en blandning av folklore, modernism, japanism och personliga uttryck som lockade. Karin själv verkade tidigare i bakgrunden men har i dag blivit välförtjänt uppmärksammad som den fantastiska textilkonstnär hon var.

Carl Larsson gården, Lilla Hyttnäs, i Sundborn.
I det rosa skåpet sov gästerna. De ­lämnade sina namn på dörrens insida och där återfinns bland andra Selma Lagerlöf, prins Eugen samt Anders och Emma Zorn (delade de skåp?!). Stolarna i förgrunden är ­nästan värda ett eget besök på gården. Ju längre man ser på väven, desto fler djur utkristalliseras i mönstret mellan växterna. // Foto: Pia Ulin

Under mina egna år som textil- och designansvarig på Tidningen Vi, speciellt på 80- och 90-talet, fanns ett stort intresse för hantverk i alla former. Läsarna blev experter på stickning, virkning och broderi, gärna med historisk förankring. Min avsikt då var att komplettera det praktiska med kulturhistoriska texter kring det som presenterades. Det blev serier om fiskartröjor
runt Europas kuster (nytryck i Vi:s nummer om handarbete hösten 2019) och en serie kallad Litterära broderier. Vi besökte hem där kända kvinnor själva eller med andras hjälp skapat broderade konstverk. Bland dessa fanns Karin Larsson, Emma Zorn, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Lilli Zickerman, Dora Ljung i Finland, med fler.

För det här specialnumret av Vi har vi ännu en gång fått tillstånd av Carl Larsson-gårdens stiftelse att presentera och sälja broderimaterial till Karins Larssons berömda röd-vita löpare Släktträdet.

Löparen broderades av Karin strax före flytten till Sundborn. Med sina två stiliserade livsträd kan man tänka sig att det ena med de sju kloten föreställer familjens sju barn. Det andra med trianglarna kan tolkas på olika sätt. Möjligen endast som en komposition utan symbolik. Det originella rotsystemet har vi till det här Vi-numret lyft ut och förenklat till ett spegelvänt mönster, för den som vill brodera något mindre och snabbare. Det broderas med korsstygn efter rutsystemet som finns i utskriftsvänlig form här under. Bara fantasin sätter gränser för vart det kan passa!  

Karin Larsson.
Lyckad, lycklig och radikal. Karin Larsson är lätt att älska. // Foto: Birger Nordensten/Dalarnas museum

Fler utvalda artiklar