Kärlek, spioneri, svek – Läs ur Tunnel 29

Kärlek, spioneri, svek – Läs ur Tunnel 29
Helena Merriman

Lyssna på artikeln

1962 byggde en grupp västtyska studenter en tunnel under Berlinmuren, något som då dokumenterats av tv-bolaget NBC. Nu har det förevigats i bokformat. Tunnel 29 är en bok om kärlek, spioneri, svek och tunnelbyggande.

Helena Merriman har skrivit boken ”Tunnel 29” om flykten från öst till väst. En av de ledande figurerna var journalisten Piers Anderton, som såg till att projektet finansierades av den amerikanska tv-kanalen NBC. Här är ett utdrag ur boken, där de tyska studenterna försöker hitta rätt plats för tunnelns början och slut. Översatt till svenska av Åsa Brolin och inläst på Bonner Audio av Christoffer Svensson

Fråga: Hur gräver man en tunnel in i världens mest övervakade land? Hur hittar man ett säkert ställe att börja gräva och ett säkert ställe att gräva sig fram till? Hur gräver man sin tunnel när man inte kan använda sig av maskiner, eftersom en av jordens mäktigaste säkerhetspolisstyrkor i så fall skulle kunna höra en? Hur köper man verktyg när man inte har några pengar? Hur undviker man att hacka sönder en vattenledning och drunkna? Hur ska man se något i tunneln när det inte finns några lampor? Hur ska man kunna andas när luften tar slut? Och om man på något sätt ändå lyckas genomföra det och faktiskt kommer fram till andra sidan, vad händer om säker- hetspolisen står där och väntar?

Det börjar med kartor.

Wolf får tag i några via en vän som är kommunpolitiker och viker tillsammans med Mimmo och Gigi upp dem på skrivborden i deras studentrum. De låter fingrarna följa gator och floder, de tar reda på var de underjordiska vattenledningarna går och hur högt vattnet når på olika ställen, försöker hitta det bästa stället att börja gräva i Västberlin. Om de börjar för långt ifrån muren får de gräva i månader. Om de är för nära kan de bli upptäckta av folkpolisen på andra sidan muren i Östberlin. Dessutom måste de ta med själva jordkvaliteten i sina beräkningar: Berlin är byggt på lös, sandig mark som lätt ger efter. De behöver hitta ett ställe med lerig jord så att en tunnel kan hållas öppen. Och så är det vattnet. Berlins grundvatten är högt, ibland bara någon meter under marken. Om de inte hittar ett högt ställe att gräva från kan tunneln översvämmas och då drunknar de. De markerar potentiella grävplatser med blyertspenna, men de kommer inte mycket längre med bara kartornas hjälp.

Några dagar senare kör Wolf dem genom Västberlin i sin beigebruna skåpbil av märket Volkswagen och de studerar intressanta platser längs gränsen mot Östberlin. De försöker med allt möjligt, kör ett varv runt Västberlins Reichstag (riksdagshuset, vars baksida ligger mot gränsen) och till och med Brandenburger Tor. Men ingen av platserna fungerar eftersom jorden antingen är för lös, eller vattennivån för hög. Då får de en ny idé. En idé som vid första anblicken framstår som helt galen.

Bernauer Strasse.

Det är en galen idé därför att denna gata inte ligger i ett undanskymt hörn av staden. År 1962 var den Västberlins mest besökta turistmål, för Bernauer Strasse är den gata som muren delade mitt itu, gatan där folk kastade sig ut genom fönstren veckan efter att muren byggdes. Den östra sidan är övergi- ven. Gräset har vuxit över kullerstenarna och gränsvakterna patrullerar dag och natt. Men i Västberlin myllrar gatan av turister från så långväga destinationer som Asien och Afrika. Bussar med öppna övervåningar kör längs den 1,6 kilometer långa gatan så att folk får se muren på nära håll. Då och då stannar bussen och turisterna kliver av och går upp på speciella plattformar för att se bättre. Väl där tar de fram sina systemkameror med teleobjektiv och fokuserar skärpan på ansikten som tomt stirrar tillbaka – invånare i världens första mänskliga zoo.

I vakttornen över muren står männen i grönt och svart.

Men Bernauer Strasse sjuder inte bara av turister utan även av de invånare som bor på västsidan. Den ligger mitt Wedding (som ibland kallas för Röda Wedding), ett arbetarklassområde som en gång utgjorde motorn för stadens kommuniströrelse. Här är det alltid full fart. Familjer är ute och går med sina barnvagnar, kvinnor i vackra klänningar handlar mat, barn med förkläden leker i sandgropar och hänger uppochner i klätterställningar, och fabriksarbetare i basker sitter och röker på sin lunchrast medan de ser hela världen gå förbi. I vakttornen över muren står männen i grönt och svart, folkpoliserna, och iakttar dem alla med sina kikare och kalasjnikovgevär.

Det är här, under denna gata som är så full av turister och så hårt bevakad av folkpolisen, som Wolf, Mimmo och Gigi vill börja gräva. Dels för att jordmånen under gatan är fast, vilket minskar risken för att de ska bli levande begravda i en inrasad tunnel, dels för att Bernauer Strasse ligger högre än andra delar av staden och vattnet därför står lägre, vilket minskar risken för att tunneln ska översvämmas. Men det finns en anledning till. De vill gräva här just därför att det är så orimligt – vem skulle misstänka något sådant?

Nu när de har valt sin gata måste de hitta en undanskymd plats att börja gräva på. De behöver en källare någonstans på Bernauer Strasse där folkpolisen på muren inte kan se dem gå in och ut i leriga kläder. En klar aprilmorgon, just när hästkastanjen slår ut i blom, tar Wolf, Mimmo och Gigi en promenad längs Bernauer Strasse. De kikar in genom dörröppningar och fönster i jakt på en tom byggnad eller lägenhet, men det är svårt att se vilka hus som är upptagna och vilka som inte är det. Halvvägs nerför gatan, bara ett kvarter från Bernauer Strasses tågstation, ser de ett fyravåningshus en bit in från gatan. Fasaden är skadad – den blev bombad under kriget – men den inre delen av byggnaden är intakt.

De tar sig runt huset och kommer till en innergård. Det är tyst – inget hörs, inget rör sig – och det finns en dörr i hörnet. De öppnar den och tassar på tå uppför trappan. De kommer in i ett stort rum och det som slår dem först är ljudet – ett effektivt, maskinellt surrande. När de följer ljudet med blicken ser de hur hundratals sugrör i plast spottas ut från ett löpande band. I samma stund som det slår dem att de inte borde befin- na sig här inne hör de steg och en kraftig, blond man dyker upp: ”Vad gör ni i min fabrik?”

Mimmo och Gigi tar ett steg tillbaka och tittar på Wolf, eftersom han pratar bättre tyska. Wolf får svårt att andas. Han vet att Stasi har spioner precis överallt i Västberlin. Om han berättar för denne fabrikschef om sin plan att gräva en tunnel och han visar sig vara en informatör kan de bli kidnappade, förda över gränsen till Östberlin och slängda i ett av Stasis fängelser. Han behöver en täckmantel och plötsligt har han kommit på en.

”Oj då, vi är ett jazzband och vi letar efter ett tyst ställe där vi kan öva utan att störa någon …” Den kraftige mannen skrattar. ”Vad är det för skitsnack!” säger han. ”En grupp unga män som letar ett diskret ställe på en gata som ligger granne med muren? Jag vet nog vad ni har i kikaren!”

Medan Wolf gör sig redo att rusa därifrån presenterar sig fabrikören som Müller och fortsätter med att delge dem sin egen historia. Han säger sig ha flytt från Östtyskland efter det att staten konfiskerat hans porslinsfabrik.

Wolf lyssnar. Det är omöjligt att avgöra om Müller talar sanning; det här kan lika gärna var en fälla, ett sätt att få dem att avslöja sina hemligheter. Men Müller, som har gissat sig till vad de är ute efter, säger att de kan gräva från hans källare. Och inte bara det, de kan också få använda hans vatten och el. Wolf, Mimmo och Gigi kan bara tacka honom. Han ger dem en nyckel och säger att de måste städa upp efter sig. De går därifrån och jublar högt över att de haft sådan tur, men undrar samtidigt om de verkligen gör rätt som litar på honom.

Nu har de en källare att gräva från i Västberlin. Återstår att hitta ett ställe i Östberlin, någonstans nära muren så att de inte behöver gräva så långt.

De kommer bara på ett enda ställe – en lägenhet på Rheinsberger Strasse som tillhör en bulgarisk ingenjör, en man de är ytligt bekanta med. Den är perfekt, bara tre gator från muren. De får veta att ingenjören ska ha födelsedagskalas veckan efter, så Mimmo och Gigi tjatar sig till en inbjudan, åker till gränskontrollen och köar, visar upp sina utländska pass för att få komma över och går hem till ingenjören.

Grävarna är redo.

På festen dricker Mimmo och Gigi bara lite. De pratar och dansar och drar sig sedan mot hallen där en nyckelring hänger och dinglar på en krok under hatthyllan. De smiter nerför trappan och provar alla nycklar tills de hittar en som glider in i låset och öppnar dörren till en liten, mörk källare. Den är perfekt. Det enda de behöver nu är en kopia av nyckeln så att Evi, Peter och deras bebis – och alla andra, framtida flyktingar – ska kunna ta sig in i källaren när det är dags att fly. Mimmo kommer på en lösning så de springer till en affär och köper modellera, trycker in nyckeln i den, och hänger sedan tillbaka nyckeln på kroken. Hemma i Västberlin tar Mimmo med sig modelleran till en låssmed som gör en kopia av nyckeln.

Grävarna är redo. De har en startplats och en uppgång på andra sidan. De kommer överens om ett datum för flykten – den 13 augusti, den första årsdagen av murens resning. Det är om fyra månader vilket borde räcka för att gräva tunneln.

De är inte först med att gräva en tunnel. Andra har försökt, men det har gått dåligt. Antingen har de blivit förrådda av Stasiagenter eller så har taket rasat in. De har lärt sig en del läxor av dessa misslyckade försök. Bli inte upptäckt innan du är framme vid muren, försäkra dig om att marken är fast nog och framför allt: se till att inte Stasi hittar dig.

Det är strax före midnatt den 9 maj 1962 och kvällen är ljummen och kvav. Mimmo, Gigi, Joachim och Manfred (Joachims kompis från Östtyskland) klämmer in sig i Wolfs fönsterlösa skåpbil och kör till fabriken. De har med sig en liten påse. I den ligger hammare och mejslar. De kommer fram och går ner till källaren där de vankar av och an på golvet. De behöver hitta rätt ställe att börja gräva. De har aldrig sett en riktig tunnel förr, inte heller träffat någon som grävt en, men de har sett bilder på TV på några som misslyckats, och det har gett dem någon sorts uppfattning. De ritar en rektangel med krita på golvet i källarens ena hörn. Likt ett gäng kirurger som förbereder sig inför en operation vill de bryta upp golvet med största möjliga precision och inte orsaka någon oreda. När de har markerat området ställer de sig på knä, tar upp mejslarna och börjar. Efteråt minns ingen vem som tog första taget och snart är alla igång och hackar i betonggolvet, om och om igen, så att ljudet studsar mellan väggarna och ekar högt i källaren. Betongbitarna flyger i luften och lukten av het metall fyller rummet i takt med att deras näsborrar fylls med damm. Det är hett i källaren och de tar snart av sig skjortorna, och svetten stänker från deras axlar när de tar sig igenom det översta lagret och de mindre bitarna ersätts av större. Ljudet av deras hackande djupnar när de tar sig ner under golvet. De hackar, hackar, hackar och hackar, tills …

Golvet ger vika.

Läs en intervju med Birgitta Anderton