Jag är en 41-årig man. Rökfri, två barn, frånskild. Jag har testat mindfulness, kryobehandling, skrattyoga och vinterbad. Nu är jag redo att prova kärlek. Jag vill träffa någon som man gjorde förr, före Tinder.

Jag håller på att få munsår. Eller, ”håller på”, det är en förbannad skönskrivning … jag har munsår. När kyrkklockan i Gamla stan slår sex dova slag vill jag bara sjunka genom marken. Vad håller jag på med? Singelkväll för manga- och historieintresserade, på Livrustkammaren i Stockholm. Den stora stenlagda gården öppnar sig som en avrättningsplats. Det finns en massa andra saker jag hellre skulle göra. Precis samtidigt, klockan 18, visar Cinemateket Jim Jarmuschs film Stranger Than Paradise. Jag borde ha suttit där ensam i biomörkret, mumsandes på en rulle Nickel. I stället ska jag gå på en singelkväll för historienördar. Det är inte klokt.

Länge var jag bara frånskild, nu är jag singel. Redo att göra mitt återinträde på den amorösa marknaden. Och ska det över huvud taget bli tal om någon comeback så är det precis den här sortens karaktärsdanande fasor jag måste utsätta mig för. Några dejtingappar tänker jag inte använda mig av. Kalla mig gammaldags, men jag vill ju springa in i min kärlek, som på den gamla goda tiden.

”Var träffades ni?”

”På Tinder.”

Nej, det får aldrig bli min story.