”Kärnkraftsdebatten är en historia om den svenska politiken”

På en snöig stubbe utanför Kungälv 1938 upptäcktes kärnklyvningen. Sedan dess är världen förändrad. I en ny bok skriver den prisade politiska kommentatorn Tomas Ramberg om kärnkraftens politik i Sverige under de senaste femtio åren.

Det här är ett utdrag ur Att dagtinga med sin övertygelse – historien om Sverige och kärnkraften som utkommer 21 augusti på Albert Bonniers Förlag.

Kärnkraften som gratislösning

Kärnkraften och energipolitiken förblir länge en dark horse i debatten. Det beror inte bara på att vi drabbas av den värsta pandemin sen spanska sjukan – covid-19 – som länge tar allt politiskt syre. För de flesta väljare är kärnkraften helt enkelt inte så intressant.

Men sen händer något som får energifrågan att intressera nästan alla väljare. Priserna stiger på naturgas och skapar en internationell energikris, den ställs på sin spets efter Rysslands stora angrepp på Ukraina. Kriget är inte det enda som får elpriserna att rusa, det är flera eländen som sammanfaller – torkan i Europa gör att vattenkraften levererar dåligt, många franska kärnkraftverk står stilla, de höga gaspriserna gör att mer kol används, det skapar större koldioxidutsläpp som i sin tur höjer kvotpriset i EU:s utsläppshandelssystem. Resultatet är en perfekt storm, elpriserna slår mot både plånböcker och företagskalkyler. Också bränslepriserna stiger, en del av prishöjningarna beror på regeringens klimatpolitik, där oljeprodukter blandas ut med dyrare biobränslen, och det blir allt dyrare att tanka bilen.

Kulmen på energikrisen kommer mitt i valrörelsen, högeroppositionen lanserar framgångsrikt tesen att det är regeringens kärnkraftspolitik som ligger bakom svenskarnas höga elräkningar och stödet för att bygga ny kärnkraft ökar i väljarkåren.

Kärnenergin lämnar återigen sin tekniska skepnad för att fyllas med andra värden, i valdebatten blir den både en plånboksfråga och en kulturfråga. Högeralliansen slår ihop elpriser, bränslepriser och vindkraftskritik och säger att hela eländet beror på vänstersidans verklighetsfrämmande klimatpolitik.

Högerpartiernas recept är enkelt och begripligt: Sänk bränslepriserna, kompensera folk för dyra elräkningar och bygg ny kärnkraft – kärnkraften blir ryggraden i högerns klimatplan, en politik som utlovar ett billigare liv, bara vi får nya kärnreaktorer behöver klimatpolitiken inte kosta väljarna något.

Socialdemokraterna får panik och ber att få ändra partiets svar i den populära valkompassen – Socialdemokraterna är positiva till ny kärnkraft heter det nu – en hastig omvändelse under elprisets galge. För första gången sen 1976 spelar kärnkraftsfrågan en huvudroll i valrörelsen och hjälper högersidan att vinna valet. Som ett uppochnervänt 1976 alltså, då var det motståndet mot atomkraft som ledde till regeringsskifte, nu är det stödet för samma kraftslag som gör Ulf Kristersson till statsminister.

Radikaliseringen

Valbudskapet förpliktigar, löftena om kärnkraft tillhör valrörelsens mest centrala utfästelser och nu gäller det att infria dem. I bakgrunden lobbar Svenskt Näringsliv och Jacob Wallenberg hårt för en utbyggnad. Åter pekar elprognoserna uppåt, konsumtionen ska enligt spådomarna mer än fördubblas till 2040-talet, 300 TWh mot dagens 135 TWh. Det höga planeringsmålet kommer att bli alltmer ifrågasatt, men styr regeringens politik.

I Tidöavtalet lägger högerpartierna fast politiken som ska locka fram ny kärnkraft: Elsystemet ska inte vara ”förnybart” utan ”fossilfritt”, den som vill bygga kärnkraft erbjuds statliga kreditgarantier, ansökningsavgifterna ska sänkas, Vattenfall ”bör omedelbart påbörja planeringen av ny kärnkraft vid Ringhals”, säkerhetsmyndigheterna ska rustas för att klara ny kärnkraft och skapa snabbare tillståndsprocesser, lagen om att det får finnas högst 10 reaktorer avskaffas, forskningspengar öronmärks för kärnkraft, elmarknaden ska belöna kärnkraften och uranbrytning ska åter tillåtas. Kort sagt: En lång lista på förändringar som ska stimulera till nya reaktorbyggen.

Politiken bygger på högerns övertygelse om att kärnkraften har diskriminerats, att om den bara befrias från sina bojor och får lika villkor, så kommer den att byggas ut igen. Tidöpartierna lyfter bort det ena hindret efter det andra, men vill ännu inte satsa statens pengar på kärnkraft. Ulf Kristersson håller fast vid budskapet från valrörelsen, ”energislagen ska stå på egna ben, men det kommer att kräva tydligt politiskt stöd”. Inte stöd i form av pengar utan som ”politisk uppbackning.”

Men det räcker inte. Trots att regeringen leder hästen hela vägen ner till vattnet vill den ändå inte dricka. Alltså sätter de sig ner och läser på om hur andra länder bygger kärnkraft, finansministern följer med Vattenfalls folk till kostsamma och försenade kärnkraftsbyggen och försöker lära av deras misstag och framgångar. Nu handlar det inte längre om att undvika subventioner – inget land bygger reaktorer utan subventioner – nu handlar det för regeringen om vilken sorts subventioner de ska införa.

Plötsligt uppstår en blocköverskridande enighet om att kärnkraften är för dyr för att byggas på marknadsmässiga villkor. Nu är det högersidan som pekar på exemplen i omvärlden – Finland, Frankrike, Storbritannien – exempel som visar att kärnkraft kräver väldiga investeringar. Men för högern är de inte längre avskräckande exempel, nu blir de i stället bevis för att staten måste gå in och satsa – annars blir det ju ingen kärnkraft. Och eftersom Tidöregeringen bestämt sig för att Sverige måste ha nya kärnreaktorer får det kosta vad som krävs.

*

Det är en betydande förflyttning. På kort tid genomgår regeringspartierna en energipolitisk radikalisering som förändrar hela debatten. Kärnkraften är inte längre gratis, nu är frågan i stället hur många miljarder den kommer att kosta och vilka av oss som ska betala.

Planerna är storstilade. ”Regeringen ser att ny kärnkraft motsvarande minst 10 konventionella reaktorer behöver tas i drift under 2030- och 40-talen”, deklarerar klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari på en pressträff i augusti 2023. I november samma år presenterar regeringen en ”färdplan” för en ”massiv utbyggnad av ny kärnkraft till 2045”, färdplanen talar om ”tio nya storskaliga reaktorer”.

Fram träder bilden av en jättelik statlig industrisatsning. Tidöpartierna vill köra 1970-talets socialdemokratiska kärnkraftspolitik i repris.

*

Regeringen tar fram ett särskilt stödsystem där bolag som investerar i kärnkraft slipper ekonomiska risker, staten ska både hjälpa till med investeringen, garantera ett tillräckligt högt elpris och skydda bolagen från förluster.

Så småningom – i statsbudgeten för 2026 – landar regeringen i att staten ska stå för upp till 440 miljarder i statliga lån för att bygga motsvarande två konventionella, fullskaliga reaktorer, och max 400 miljarder för att subventionera ett fast elpris i 40 år för de här reaktorerna.

En del liberala debattörer ser ett dyrt, planekonomiskt experiment.

Om kärnkraftsbyggena lyckas bli lönsamma ska staten i framtiden få vara med och dela på vinsten. Regeringen öppnar också för att bilda egna bolag som är med och investerar.

Politiken får kritik från myndigheter och branschorganisationer, som oroar sig för att andra – snabbare och billigare – kraftslag trängs ut. En del liberala debattörer ser ett dyrt, planekonomiskt experiment.

Statliga Vattenfall däremot, nappar på subventionerna och vill bygga ett par mindre SMR-reaktorer – Small Modular Reactors – vid Ringhals. Det är inte alls vad regeringen tänkt sig, de har sett framför sig att Vattenfall ska bygga stora aggregat som ger mycket mera el och som Sverige har lång erfarenhet av. SMR är nytt och oprövat. Men Vattenfall tänker affärsmässigt och anpassar sina kalkyler till regeringens stödvillkor. Statsministern och energiministern håller god min och hyllar Vattenfalls plan som en stor framgång för regeringens energipolitik. Regeringen får en extra fjäder i hatten när några svenska storbolag förklarar sig vara villiga att delta i en kommande investering.

Vattenfall har en särställning som ger bolaget en unik förhandlingsposition mot regeringen. Vattenfall bildar ett särskilt kärnkraftsbolag – Videberg Kraft AB – tillsammans med de intresserade storföretagen. Där vill Vattenfall att staten tar den största risken genom att gå in som majoritetsägare, trots de stödsystem som redan finns och trots att Vattenfall är statsägt. Det är uppenbart att Vattenfall inte bedömer att en investering i ny kärnkraft – trots de generösa villkoren – är förenlig med uppdraget att vara affärsdrivande och ge avkastning till ägaren staten. Bolaget begär både hängslen och livrem för att ge sig in i ny kärnkraft. Och regeringen är med på noterna.

I sin strävan att släcka ner alla affärsmässiga risker väcker bolaget också liv i den gamla evighetsfrågan om slutförvaret. Lagret som Annika Strandhäll godkänt i Östhammar räcker bara till Sveriges gamla kärnkraftsprogram – nya reaktorer kräver nya bergrum – och nu kräver Vattenfall statliga garantier för att bolaget inte tvingas bära höga avfallskostnader. Och Tidöpartierna ställer upp. I vårändringsbudgeten 2026 skaffar sig regeringen klartecken att åta sig upp till sammanlagt 183 miljarder kronor för ett kärnavfallsprogram som sträcker sig till år 2159.

Därmed undergräver regeringen den princip som varit bärande i det svenska atomprogrammet, principen att kärnkraftens ägare är skyldiga att både ta hand om kärnavfallet och svara för finansieringen. Vattenfalls krav och regeringens medgörlighet illustrerar hur sköra de stora satsningarna är. Tidöpartiernas kärnkraftspolitik skäller mer än den biter. Trots att riksdagen klubbat över 800 miljarder i lån och bidrag räcker pengarna bara till två fullskaliga reaktorer. De grandiosa planerna på tio stora aggregat vilar på en förhoppning att privata intressen ska skynda till och riskera hundratals miljarder. Regeringen pekar gärna på att flera företag ansökt om tillstånd att bygga kärnkraft, men det är höljt i dunkel hur någon av dem ska mobilisera kapital, kunnande och organisation för att förverkliga sina idéer.

Tre småskaliga – ännu oprövade – SMR-reaktorer är fortfarande den mest konkreta plan som finns. Och inte heller den planen är spikad, de avgörande investeringsbesluten tas först om flera år. Minst ett riksdagsval hinner komma emellan, där en ny politisk majoritet kan ändra förutsättningarna och kanske helt dra undan mattan för investeringen. Varningstecknen hopar sig över regeringens kärnkraftsvision.

*

Socialdemokraterna är skeptiska till den nya politiken men vill komma överens med regeringen, som vanligt med hänvisning till att industrin behöver långsiktiga spelregler. Men Socialdemokraterna har också andra – mer egennyttiga – skäl att städa undan frågan, Magdalena Andersson vill gärna slippa förhandla kärnkraft med C, MP och V efter ett eventuellt regeringsskifte.

Socialdemokraternas krav på förhandling splittrar Tidöpartierna, för energiminister Ebba Busch vore en uppgörelse med Socialdemokraterna en betydande framgång, medan Sverigedemokraterna och många moderater tror sig vinna på en fortsatt strid om kärnkraften. Dessutom kräver Socialdemokraterna bättre villkor för vindkraft, en kraftkälla som är hatad i SD och har vanrykte också i stora delar av M.

Ebba Busch börjar ändå förhandla, hon och Magdalena Andersson talar plötsligt väl om varandra och ett tag verkar det möjligt att nå fram till ett avtal. Men det hela får ett snöpligt slut, Busch får inte mandat av samarbetspartierna att kompromissa om vindkraft och tvingas i september 2025 meddela att förhandlingarna avbryts utan resultat. KD-ledaren är påtagligt irriterad på sina samarbetspartier. Att Sverigedemokraterna välkomnar sammanbrottet blir effektivt bildsatt när partiet samlas till landsdagar och gör talarstolen till en kopia av Sveriges största kärnreaktor, Oskarshamn 3.

Magdalena Andersson lovar att hon ska ta initiativ till nya samtal om hon får leda regeringen efter valet.

Revanschen

Vi behöver gå tillbaka till 1970-talets första år för att hitta en ministär som är lika oreserverat positiv till kärntekniken som Ulf Kristerssons regering. Ändå är Moderaternas egen relation till kraftkällan komplicerad. Trots att partiet har suttit i fem regeringar har Moderaterna aldrig tidigare tagit initiativ till utbyggd kärnkraft. Den historiska svenska satsningen på atomreaktorer har i stället drivits fram av Socialdemokraterna. Några gånger med stöd av Moderaterna, men initiativen och besluten som gjorde Sverige till världens största kärnkraftsnation per capita togs under S-regeringar. Det är också Socialdemokraternas ledare som – med mer eller mindre snygga metoder – har hanterat det politiska motstånd som funnits mot kärnkraften.

Genom Tidösamarbetet har Ulf Kristersson för första gången fått en möjlighet att skapa ”moderata” kärnreaktorer. En historisk revansch för Gösta Bohmans förtvivlade och rökinsvepta försök att få Fälldin på andra tankar, en revansch för att också Moderaterna i folkomröstningen lovade en kärnkraftsavveckling, för att Carl Bildts regering blev inlåst i socialdemokratisk kärnkraftspolitik, för att Fredrik Reinfeldt – trots ja till nya reaktorbyggen – mest hjälpte fram vindkraften och till sist en revansch för att Anna Kinberg Batra gjorde upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om en politik som visserligen räddade den befintliga kärnkraften men inte heller den ledde till några nya reaktorer.

Vi vet inte ännu om Kristersson verkligen lyckas, kärnkraftsprojekt är långa, dyra och osäkra, men revanschen är inom räckhåll. Kanske hinner pensionären Ulf Kristersson en dag uppleva att nya reaktorer levererar elektricitet. Ändå är det troligt att han då lever i ett Sverige som har mindre kärnkraft än dagens. Globalt står kärnkraften och stampar, färre reaktorer är i drift än för 20 år sen, av dem som drivs är två tredjedelar över 30 år gamla och en tredjedel över 40 år. På 2040-talet blir dagens svenska reaktorer 60 år. Att renovera och köra vidare med så gamla reaktorer vore något nytt och oprövat. Vattenfall vill göra det men antyder återigen att det kräver statligt stöd.

Det moderata valmanifestets tio reaktorer kan ha krympt till tre möjliga mini-reaktorer, färdiga någon gång bortåt 2040. Det är inte bara ett betydligt mindre, utan också osäkrare projekt.

Det är långt dit. Under tiden hinner energisystem och kraftproduktion utvecklas, regeringar och energipolitik skifta, industrin förändras och elprognoser rivas upp.

Kanske inträffar olyckor eller militära attacker som än en gång rycker undan mattan för kärnkraftsbranschen.

Läs mer:

Mats Svegfors: ”Jag kommer inte att rösta på Moderaterna”

När Sverigedemokraterna förlorade på hemmaplan

Pomperipossa-sagan: Avgjorde Astrid Lindgren valet 1976?