Karolina Ramqvist träffar Sigrid Rausing i London, blir irriterad på ett tåg och påminns om att hon aldrig klarat att skriva dagbok.

Måndag

Jag packade och svarade på mail, tackade ja till att skriva det här och påmindes om hur jag aldrig klarat att skriva dagbok. Jag tänker alltid att jag borde, att alla ordentliga författare gör det, alla ordentliga människor… men för mig utmanövreras dagboken alltid av det vanliga skrivandet. Hur gärna jag än vill har jag dessutom svårt att hålla mig till en enda bok, mina anteckningar hamnar överallt, precis som anteckningarna för böckerna. Skulle vilja organisera dem, och samtidigt tycker jag om att behandla dem illa, jag tycker om att slänga allt jag har skrivit ner om ett arbete när jag är färdig med det. Men man borde skriva dagbok, man borde anteckna saker om barnen, om det praktiska, om kärlek och arbete och om alla problem som uppstår, i en enda bok, så man kan gå tillbaka, försöka bevara sitt liv på det sättet, om inte annat för att ens barn kanske skulle vilja läsa om det när det är över. Men jag vet inte.