Katarina Wennstam: ”Kvinnor blir farliga i grupp”

Jag kan inte sluta tänka på antalet timmar. Varje gång jag ser en gammal bonad broderad med prydliga stygn eller när jag ligger på det ärvda virkade överkastet jag har på landet, försöker jag räkna ut hur många timmar det har tagit. Antalet stygn. Antalet virkade öglor.

Det går inte. Det svindlar. Min första tanke är att det handlar om förspilld kvinnokraft. Det finns inte en Jane Austen-filmatisering där det inte sitter en kvinna med ett handarbete i knät. Männen agerar, är aktiva subjekt, kvinnorna sitter och syr. Liksom placerad med något för händerna. Håll henne sysselsatt. Se till att hon har nål och tråd i händerna i stället för böcker.

Broderandet är en symbol för allt som den handarbetande kvinnan inte kunde göra, i stället. Förkovra sig. Se världen. Skriva plakat. Protestera mot världsordningen. Resa sig upp ur den förbannade krumma sittställningen och ge sig ut på gatorna och leva livet.

Därtill kan jag bli smått tokig på den förnumstiga tonen i många av de broderade budskapen. Om molnen skymmer himmel blå, ett vänligt ord ger sol ändå. Som om det skulle hjälpa hemmafrun som knappt fick lämna köket och barnen. I dag möda, ger glädje och föda. Eller hur, muttrar jag. Sol ute och sol inne, sol i hjärta och sol i sinne.

Alla dessa hurtfriska, uppfordrande budskap som nästan kräver att man ska se solens strålar om det så är jämmer och elände, säger något om en tid då kvinnor fick lära sig att det knappast var någon mening med att gnälla över livets lott. De skulle ändå göra samma saker som sin mamma och mormor. En riktig kvinna skulle inte bara vara flink med nål och tråd, hon skulle förstås göra det med ett soligt leende.

Jag önskar att jag kunde kalla dig fitta men du har varken djupet eller värmen.

Men då finner jag tröst i att tänka på syjuntorna. Hur kvinnor vandrade långväga för att mötas runt en härd, med en ursäkt om att ses och brodera, och få prata med andra kvinnor. Ostörda. Utan manligt överinseende. I timmar.

Jag vet hur farliga vi kvinnor kan bli om man låter oss samlas tillsammans och utbyta erfarenheter om det liv vi lever. Det kan inte, det får inte, vara en slump att de två ord som bygger på det spanska ordet junta (från juntos, tillsammans) är militärjunta respektive syjunta.

Det sägs att syjuntan inte bara var en kvinnoträff där tysta damer satt böjda över sina sol i sinne-broderier. Det var också här man kunde prata förtroligt. Dela med sig. Möta den medsyster som behandlades illa, se hennes blåmärken, ge henne råd. Berätta för varandra om rättigheter, om möjligheter.

Ingen ska tro att det någonsin bara har handlat om att sy. I dag är broderierna öppet feministiska, men ofta lika uppfordrande. Jag önskar att jag kunde kalla dig fitta men du har varken djupet eller värmen i korsstygn är allt det mormor aldrig kunde säga eller brodera, men känns ändå märkligt tidlöst. Ett enkelt Kukenockså i kaststygn omgiven av kurbitsmönster, pryder vilken köksvägg som helst. Mina egna citat En kvinna som vill ligger inte still ochVar inte ett as så ska du se att det ordnar sig har spridit sig just som broderimönster, och jag ser dem dyka upp på bonader från norr till söder, vilket förstås gör mig omåttligt stolt.

Och sedan finns det något mycket viktigt med broderandet, vilket gällde förr och förstås än i dag: det kanske ser ut som att vi bara sitter där och handarbetar, men i själva verket har ni inte en aning om vad som rör sig i huvudet under tiden.