Kerstin Strandberg: Mitt porträtt av mig

Under åren 1975–80 publicerade Vi serien ”Mitt porträtt av mig”, där ett 60-tal svenska författare skrev (och ritade!) sina självporträtt. Här är Kerstin Strandbergs bidrag från november 1978. Strandberg är hösten 2021 aktuell med romanen Liten historia – stor kyss.

Börja med det
som gör mest ont

1. Att komma till insikt är den finaste smärta som finns

I sin fantastiska bok Utrest berättar Rönnog Seaberg om sin man Steve, amerikansk konstnär. Han uttrycker sej så här apropå konstnärers anpassning resp vägran att anpassa sej: ”Somliga målar och får betalt. Andra målar och springer.”

En spalt i Aftonbladets nu nedlagda Magasinet hette Sista ordet. Jag skulle skriva en sådan spalt, tänkte då: Allt jag skriver vill jag formulera som om det verkligen var det allra sista jag fick tillfälle att säga i livet. Ty den som säger sitt sista ord är ärlig och tar ingen ovidkommande hänsyn: Anpassar sig icke. Att jag sa detta berodde på att jag under en period hade avlägsnat mej från det som var viktigt för mej som människa att få sagt med mitt skrivande. Utan att märka det hade jag tappat bort mej själv. Hade hamnat i en smygande anpassningsprocess – det jag anpassat mej till var (det manliga) karriärsystemet. Det hela stod klart för mej när jag kunde förmå mej att erkänna att jag kört fast i ett enormt romanbygge, ”Tredje romanen” – den som sen blev Skriv Kerstin Skriv!. Jag hade ställt upp på den borgerligt definierade manskulturen, inte sett den var borgerlig, inte sett den var genomsyrad av manliga värderingar. Hade ställt upp i det manliga karriärsystemet utan att se och uppfatta att jag därmed, trots att jag var ”en medveten socialist”, ställde upp i ett utslagningssystem, ett system som krönte vissa människor och krossade oändligt många andra.

Slarvigt har jag benämnt detta ”en kris”. Fast ”kris” – det låter så tidsbegränsat. Det var ju faktiskt fråga om en accelererande omedvetenhet som startat vid min födelse och hållit mej fången hela livet och som jag måste kämpa mej ur … befann jag mej inuti en hård form av torkad lera? … det är den bild som kommer för mej när jag vill formulera vad som hände när jag kom till insikt. Fick alltså klarhet – mycket genom att skriva mej igenom det. Också genom att ha samtal med kvinnor och försöka följa min ångest. Jag gick ut ifrån att min ångest var god, att den ville meddela mej något.

Förut hade jag skrivit samhällssatirer i stor stil. För att inte bli nedpetad uppträdde jag anspråksfullt. Nu såg jag plötsligt att små obetydliga händelser kunde vara bärare av de stora betydelserna. Små till synes futtiga händelser bar de stora frågorna på ryggen. Sedan 17 maj 77 då skrivkrampen lossnade har jag skrivit oavbrutet. Det vill säga: Varje morgon ny har jag tagit itu med att åter och åter erövra min ärlighet. Min regel: Att börja med det som gör mest ont.

(Erfarenhet: En artikel, beställd aug 78 av tidningen X, blev inte bra. Ämnet passade mej inte och jag gjorde våld på mej själv för att passa till ämnet. Jag begick självvåld.)

2. Att lära sej solidaritet

Jag älskade de första människorna: Mina föräldrar och farföräldrar, mina mostrar och kusiner. Jag har alltid älskat dem så innerligt men är ändå kritisk mot en del av deras värderingar.

Under mina uppväxtår hade högborgerligheten hand om mej tre månader per år. Det räckte ganska gott för att jag skulle hinna studera den, men det räckte inte för att den helt skulle kunna forma mej som de infödda döttrarna – dessa tränades i artighet och självutplåning. Under årets resterande nio månader befann jag mej i småborgerligheten. Det är där man plågas av klassamhället utan en aning om vad man plågas av. Fastän jag spjärnade emot dryptes en del av småborgerlighetens synsätt in i mej som gift: Man tror att alla föraktar en för att man inte klättrat högre, man strävar efter att stuka andra … karriärsamhällets ingredienser alltså, motsatsen till solidaritetens samhälle.

Som sondotter till fastighetsägaren i fattigkvarteret Nöden i Lund fick jag verkligen intet lära om solidaritet. Trassliga familjeförhållanden gjorde mej socialt utstött men inte fick jag något proletärt klassmedvetande för det, inte – det påpekade Tage André för mej.

Tage är en av mina läromästare i frågan Hur bör man leva? 1940 jobbade han på en fredlig industri – när den fredliga industrin plötsligt hade övergått till att göra ammunitionshissar för krigsfartyg slutade han där, kom till nästa industri som han noga undersökt och funnit hade en helt fredlig inriktning – efter ett tag började man där tillverka hydrauliska pumpar till stridsflygplan varför Tage sa upp sej. Nästa ställe – en industri för paketeringsmaskiner … strax fann han att man övergått till att framställa centralinstrument för att rikta in kanoner och slutade där … så hade Tage det under kriget.

När jag jobbar med den här texten upptäcker jag hur mycket upplevelser jag fått genom barnen. När Max 1976 arbetade som svetsare, då svetsade och slipade han långa arbetsdagar inuti rör som var 15 m långa och 90 cm i diameter (fanns rör på 40 cm!). Tanken på hur instängd han var och hur farligt det var plågade mej oerhört. Jag hatade dem som bar ansvaret för att en människa på det viset fick riskera sitt liv. Det var nyttigt för mej få den skräcken inpå mej – jag som bara målat och skrivit för mitt uppehälle.

Samtidigt såg jag ju klart hur hastigt påkommet mitt engagemang var. Så hade svetsarna haft det i decennier men innan min son blev utsatt hade jag inte i nämnvärd utsträckning oroats av deras olidliga arbetsförhållanden.

3. Aluminiumfabriken

Numera utgår jag ifrån att jag är mycket lik de flesta eller rätt så lik rätt så många och använder mej själv som ett laboratorium. Lyssnar inåt, försöker uppfatta knappt märkbara tankeimpulser i den ständiga monologen man för med sej själv. Men jag är rädd för att drunkna i frågor som har med ”mitt inre” att göra.

Juni 78 var jag i Island för Sveriges Radio. Vi var några kamrater som kom i bil över höga berg och djupa dalar. Långt nere på en öde slätt såg vi en fyrkantig fabriksbyggnad. När en av islänningarna i bilen sa ”Detta är en aluminiumfabrik” så hördes att det var en stor och mäktig fabrik. I hans röst fanns inbyggt ett meddelande om allt som denna byggnad representerade i fråga om vetenskapens utveckling, teknikens landvinningar, ditförda råvaror, framställningskostnader, elektricitetsåtgång, produktionens exportvärde, arbetarkamp, utländska ägarintressen och bortförklarad skadegörelse på miljön.

Jag kände min svaghet: En enda människas ansiktsuttryck kunde engagera mej mer än en hel aluminiumfabrik. Jag såg på fabriken där nere i dalen och sa till mej själv: Du är förd hit upp till berget för att se ut över världen på det att du skall minnas att ditt uppdrag gäller både ansiktsuttryck och aluminiumfabriker. Ditt författarskap är inte ditt eget.

4. Krigsupplevelse i Stockholm, Sverige 18 sept 78, nedtecknad följande dag

Vi var vid ena avspärrningen. En högtalare uppmanade alla sitta ner. Plötsligt hördes en lugn och fast röst ur högtalaren ”Inga provokationer” – såg mej omkring för att förstå varför, fick då några meter ifrån mej syn på höga hästar med ryttare, så höga – för jag satt ju på trottoarkanten! De stod alldeles stilla men började sen gå rakt emot oss. Jag skrek till Bosse att vi måste flytta oss men han ville till min oerhörda ångest sitta kvar, jag slet och drog i honom, hela tiden var jag ju vettskrämd, visste inte var vår Jesper befann sej. Hästarna kom närmre, cyklar låg kullvräkta mellan oss och husväggen, Bosse ville in i hästmassan och folkmassan för att skydda Jesper, hitta honom. Jag upplevde som i en dåligt upplyst dröm hur närmsta hästen passerade oss där vi stod och hade de kullfallna cyklarna mellan oss och husväggen … de passerade oss på 20–30 cm avstånd.

En flicka ropade: Vi måste få upp cyklarna … hon menade att det var farligt att de låg där, jag hade tyckt de utgjorde ett slags skydd … en felaktig bedömning. Jag var i panik, ville dra Bosse därifrån, Bosse ville in i folkmassan, se var Jesper befann sej. Tjockt med människor, man såg en glimt av hur de unga satt nästan rakt under hästarna, rakt framför hästarnas hovar. Jag kände det som om jag befann mej i krig: Våldet, skräcken och så detta att jag gick och frågade som på ett slagfält: Har du sett min son? Var är min son?