Kerstin Thorvall: Detta är jag och ingen, ingen annan
Under åren 1975–79 fanns i Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 60-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). Detta är Kerstin Thorvalls bidrag.
Lyssna på artikeln
Under åren 1975–79 fanns i Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 60-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). Detta är Kerstin Thorvalls bidrag.
Texten publicerade i Vi i februari 1978. Det hade då gått ett drygt år sedan Thorvalls kontroversiella bok ”Det mest förbjudna” kom ut. Huvudpersonen Anna bär tydliga drag av Thorvall själv, och romanen är en hård uppgörelse med modern och innehåller detaljerade skildringar av den medelålders Annas sexuella behov och upplevelser.
Jag är enda barnet. Redan tidigt förstod jag, att det var något fult med att vara ett sådant barn. ”Enda barn blir så bortskämda”, suckades det över mitt huvud, och jag skämdes, precis som om det var mitt fel. Utan att någon behövde tala om det för mig, visste jag att ”enda barnet” också betydde ”det ensamma barnet”.
Därför bad jag varje kväll till Gud om en liten syster. (För pojkar var ju så bråkiga). När tiden gick och det inte blev någon liten syster, la jag till, att det kunde gå bra med en liten bror också. Bara det blev någonting.
Men det blev det inte. Tolv dockor som jag skötte och la varje kväll. kunde inte ersätta syskonet som aldrig kom, och ingen talade om för mig, att det inte var Gud som gjorde små barn.
Pappa var stor och varm och galen och tidvis intagen på hemliga sjukhus. För övrigt var han prästson, akademiker och glödande socialdemokrat, en kombination som inte var alldeles vanlig på 30-talet. I den lilla norrländska militärstad, där han var språklärare vid samrealskolan, var medelklassen klart högervriden och man beundrade öppet Tyskland och dess Führer. Jag minns en tant som med försiktig röst anförtrodde en annan tant, att någons dotter hade sällskap med en jude och hur pinsamt det var för föräldrarna.
I detta sällskap gick pappa och var pacifist och socialist. Inte konstigt om han måste bli tokig ibland.
Oerhört tydligt minns jag den blåsiga vårdagen 1931, då pappa upprört gick fram och tillbaka i vardagsrummet och sa, om och om igen: ”Det är fruktansvärt. Dom skjuter på arbetarna nere i Kramfors. Dom skjuter på arbetarna.”

