Kex eller chex – tung språkstrid med K i fokus

Varför ser våra bokstäver ut som de gör? Och har de alltid representerat de ljud som de gör i dag? I en ny bok går språkvetaren och författaren Sara Lövestam genom hela alfabetet, från A till Ö, och berättar varje bokstavs långa och i många fall slingriga historia. Här tar vi en närmare titt på K.

Fotnot: StängDetta är ett utdrag ur Saras Lövestam bok ABC-bok för vuxna – hur bokstäverna uppkom och vad de gjort sedan dess som utkommer i slutet av september på Bonnier Fakta. Kapitlet är kortat.

K kom knappt med till kalaset
när bokstäverna gick på tur igen
Det började med det där knaset
att G blev ett ”k” i Etrurien
Etruskernas Q, K och C
var ett ljud, men bokstäver tre
I Rom försvann K helt ur planerna
men räddades utav germanerna

I bokstaven K hittar vi Sveriges kanske största folkliga språkstrid. En språkvetare kan knappt besöka en skola, göra ett bokprat eller ens stiga på bussen utan att folk vrålar: ”Heter det kex eller chex?”

Svaret är att båda är rätt, om man med rätt menar att de följer någon form av språklig logik. Den som säger kex med mjukt K (det vill säga ”tjeks”) följer den svenska uttalsregeln att K blir mjukt framför mjuk vokal: kärlek, kedja och kittla uttalas alla med mjukt K. Den som säger kex med hårt ”k” följer i stället konventionen att lånord mer eller mindre behåller sitt uttal på originalspråket. Det är därför lånord som kille (från romani) och kiwi (från maori) uttalas med hårt ”k” trots att I är en mjuk vokal.

Själv plöjde jag igenom Kitty-böcker som barn och trodde länge att hon uttalades ”Shitty”. Var det så för den första göteborgaren som fick tag i ett kex? Och i så fall, varför tog det så lång tid för kexen att nå Göteborg att de hann gå från engelskt plural (cakes) till svenskt singular?

Det finns troligare förklaringar. En är att det bara blev så. En annan har att göra med det svenska språkets andra käx, nämligen det käx som betyder ”bråk och käbbel”. Detta ord, och verbvarianten käxa, är besläktade med ordet käke och inleds med mjukt ”k”. Kanske har det spelat in hos dem som valt att möra sitt inledande K.

När det gäller ordet kex, precis som många andra lånord, har det funnits mer att käxa om än bara uttalet av K. Ska det till exempel stavas käx, kex eller kanske kix? Är det ett kex som de flesta säger nu, eller en kex som i Emilie Flygare-Carléns roman Jungfrutornet (1869), och ska pluralformen vara kexar, kexer eller kex?

Men bråk handlar, som vi vet, ofta om ett symptom snarare än en rot. Frågan vi (och här inkluderar jag högstadieeleverna, biblioteksbesökarna och alla på bussen som ställt frågan till en språkvetare) bör ställa oss är kanske inte vad som är det rätta uttalet av K i kex – utan varför vi ens har två uttal av denna bokstav. Ställ gärna denna fråga! Svaret för oss nämligen till den varma grotta som är historien om K.

[Etruskerna använde] grekernas gamma som ett K. Man hade ju annars kunnat tänka sig att de bara skulle strunta i grekernas G, om de nu själva inte hade det ljudet, och helt enkelt använda grekernas K som K – men etruskerna gillade verkligen C.

I stället för att ignorera C, som hos grekerna motsvarade ett ljud som saknades i etruskiskan, ignorerade etruskerna både K och Q till den grad att de så småningom försvann ur deras alfabet.

Undrar vad mer jag inte vet om vardagliga företeelser som grundlades i över tusen år gamla civilisationer!

Innan etruskerna avvecklade K och Q hann de tre bokstäverna slinka över till det tidiga latinet, där de alla kunde representera k-ljud och fick lite olika användning: C användes ofta före e-liknande, K före a-liknande och Q före o-liknande ljud.

Jag hoppas att du vid denna information hoppar till av förtjusning och utbrister: ”Det är alltså därför C läses ’ce’, K läses ’kå’ och Q läses ’ku’ när vi rabblar det svenska alfabetet! Undrar vad mer jag inte vet om vardagliga företeelser som grundlades i över tusen år gamla civilisationer!”

Du vet hur det är när man utifrån betraktar någon annans liv och förnumstigt kommer fram till vad vederbörande borde göra? Så kan jag känna när jag tänker på K. Latinet hade sluppit en massa krångel om man bara hade blåst liv i gamle K. I stället valde man att gå på etruskernas c-älskande linje.

Grekernas g-bokstav gamma var nu, av etruskerna och i form av C, uttalad som ”k”, samtidigt som det alltså inte längre fanns någon bokstav för ”g” när romarna tog över etruskernas alfabet. Hade romarna bara riktat blicken mot Grekland, vilket vi vet att de var kapabla till, hade de kunnat använda C som g-bokstav och K som k-bokstav precis som grekerna. En bokstav per ljud. Perfekt. I stället tog de över etruskernas c-vurm och satt med tre k-bokstäver och ingen g-bokstav. Visst vill man ta tag i en gammal romare och ruska den lite?

Hellre än att börja använda C för g-ljudet, uppfann romarna den nya bokstaven G och använde C som k-bokstav. K verkade inte vara ett alternativ. Tyckte man att det var jobbigt att skriva så många streck? Eller valde man C för att markera mot fiendespråket grekiska? Var det ens ett val, eller bara en naturlig följd av etruskernas preferens för C?

Hur det än var, föredrog romarna C framför K till den grad att man valde att stava om grekiska lånord så att exempelvis lexikon, klimax och kaktos blev till lexicon, climax och cactus.

Trots lång tids försummelse fortsatte ändå K att existera i det latinska alfabetet. Ståndaktigt höll det sig fast under år då det på sin höjd fick motioneras när romarna skulle skriva fiendestaden Karthago (och en handfull andra ord). Lyckades det klamra sig fast tack vare att det faktiskt hade fyra fingrar? Det kan vi låtsas, men en rimligare gissning är att bokstaven hade en stark ställning i alfabetet. Precis som vi svenskar skulle ha svårt att vänja oss vid ett alfabet utan C och Z, tyckte kanske romarna att K hade sin plats i alfabetet trots att det efter några år mest var där för syns skull (och eventuellt för att påminna om fienden Grekland).

Det var först när man började använda latinska bokstäver för de germanska språken som K fick lite upprättelse. Inte till en början (—), men från åtminstone 1100-talet hade alla germanska språk – utom engelska – börjat luta åt K som sin representant för ljudet som med fonologiska termer beskrivs som tonlös velar klusil.

En förklaring till att germanerna valde K framför C är att latinets C vid det laget hade utvecklats till att uttalas mjukt framför vokaler som ”e” och ”i”, vilket ställde till problem i tyska ord som Kind (’barn’) och Kip (’packe’). Möjligen valdes K för att man inte ville signalera att sådana ord skulle uttalas ”sind” eller ”tjind” respektive ”sip” eller ”tjip”.

I fornskandinaviska språk uttalades K hårt, alltså som ”k” i kam, framför alla vokaler. Fornnordiskans variant av ordet kedja uttalades med hårt ”k”, liksom exempelvis kön och kind. Valet av K i stället för C passade därför även dessa språk.

Men sedan hände samma sak i delar av Skandinavien som långt tidigare hänt i latinet: svenskar, norrmän och färingar började bli slappa i klusilen, för att tala fonetiska. Danskan behöll det hårda k-ljudet, medan svenskans, norskans och färöiskans K, i de flesta dialekter, blev till ett tj-ljud när det följdes av en mjuk vokal, även kallad främre vokal, som svenskans ”e”, ”i”, ”y”, ”ä” eller ”ö”.

Att k-ljudet, på olika platser och vid olika tider, blir mjukare och slappare just i kombination med främre vokaler hänger ihop med var tungan befinner sig i munnen och vad som är mest bekvämt och rationellt. Väsa fram sitt k-ljud i anslutning till främre vokaler – om tungan själv får välja.

Här står vi nu med ett K som, precis som latinska språks C, har ett uttal framför hårda, bakre vokaler och ett annat framför mjuka, främre vokaler. Men vi lever sannerligen inte i ett vakuum, utan plockar ständigt in lånord från språk där K fortfarande är hårt. Ordet kille har som nämnts sitt ursprung i romani, keso är lånat från spanskans queso (där stavningen ceso skulle ha uttalats ”seso” eller ”theso”), kimono är japanska och keps kommer från engelskans caps.

Allt detta för oss till kex. Ursprunget cakes uttalas, precis som caps, med ett hårt ”k” för att det följs av den hårda, bakre vokalen A. Detta riskerar att leda till ett triumfatoriskt utspel från den som uttalar kex med hårt ”k”: ”Så den som uttalar det ’chex’ borde i logikens namn också säga ’cheps’ i stället för ’keps’!”

Och så är käxandet igång igen.

Läs mer:

”Ungdomar använder ord som inte finns! Obrydd till exempel”

Jan Eliasson och Suad Ali: ”Ord gör oss till bättre människor”