Kjell Westö: ”Det krävs mod att gå på djupet”

I 18 år har författare svarat på lyssnarnas frågor i Allvarligt talat. Nu är det Kjell Westös tur. Men vad gör honom – och andra författare – särskilt lämpade att ta sig an livets största frågor?

”Du får visst avsky dina barn, eller i varje fall ta paus med kärleken ett kortare ögonblick”. Så svarade PO Enquist på frågan om man måste älska sina barn i Allvarligt talat i juni 2013. Några år senare fick Mirja Unge en fråga om när det är bäst att sortera strumpor, som landade i att vi ska vara glada så länge det finns strumpor i tvätten ”för det måste ju betyda att vi lever”.

Sedan 2008 har en lång rad författare tagit plats bakom mikrofonen i P1-programmet. Det började med Kristina Lugn och har fortsatt med bland andra Märta Tikkanen, Majgull Axelsson och Niklas Rådström. Nu är det dags för Kjell Westö, som i höst är aktuell med romanen Coda. Westö tar över efter Andrev Walden och varvar sedan efter premiäravsnittet den 16 maj med Annika Norlin. 

–Det är en fantastisk programidé, med frågor som rör allt mellan himmel och jord, kluriga och existentiella, säger Kjell Westö och fortsätter: 

–Det var mer eller mindre självklart att tacka ja. Jag är precis färdig med min nya roman och känner mig ganska tom på fiktion.

Det är lyssnarna som skickar in frågor. Ibland tycks de mer livsavgörande än andra, men alltid bemöts de med allvar. Svaren är noggrant formulerade. Många refererar till egna erfarenheter, ibland i form av korta berättelser, i sina svar.

–Det känns jättekul och jättefint. Även om en del av frågorna är mer lekfulla är det på ”livets mening-nivå” och ansvaret är stort. 

Men varför är författare särskilt lämpade att ta sig an de allvarliga frågorna? Kjell Westö bollar tillbaka med en motfråga: ”Är vi det? Förhoppningsvis”, svarar han sedan själv.

–Som författare måste du veta lite om många saker, men utan att vara expert. Mängden intresseområden man får genom åren är stor, det öppnar för intressanta associationsbanor, tror jag.

En av Kjell Westös företrädare, Lena Andersson, deltog under två säsonger. Hennes svar knyter an till Westös. Hon tror att författarnas lämplighet delvis handlar om att de inte är experter, att de inte har en institution de representerar eller riktlinjer att följa, som forskare, läkare eller psykologer.

–Författare svävar någonstans bortom det där, och kanske med ett förhöjt intresse för mänskliga angelägenheter, säger hon.

Nu är det tio år sedan Lena Andersson deltog i Allvarligt talat, men hon minns fortfarande många av frågorna, som den från en kvinna som inte kunde förlåta en person och undrade hur hon skulle tänka om det.

–Vi valde våra frågor själva och jag valde sådana som inte var av strikt psykologisk karaktär utan mer filosofiska och existentiella. Jag tyckte att det var väldigt givande. Skrivprocessen gav nya insikter.

För det var en skrivprocess, om än för radio. Lena Andersson improviserade inte. Det skulle ha blivit ytligt, tror hon. 

Hur såg du på din roll?

–De som skickar in frågor vet vad de gör. De förstår att det inte sitter ett orakel där, utan snarare en tillfällig kompis, som kommer med ett förslag på ett resonemang. 

Det resonerande och långsamma som präglar programmet representerar en livshållning som varit trängd länge, menar Kjell Westö. I en tid av ”antingen eller”, när vi ägnar oss åt att göra tummen upp eller ned på sociala medier finns ett behov av att närma sig verkligheten i all sin komplexitet. 

–Det krävs mod att gå på djupet, att inte fastna i snabba reaktioner, och det är precis vad vi behöver idag. Jag kände med en gång att jag var tvungen att utmana mina invanda tankebanor.

Läs mer:

Därför väcker Lena Andersson raseri

Kjell Wästö: Putin, paranoian och finska vinterkriget