Klar grönsakssoppa mot teodicéproblemet

Är det enbart brist på fantasi som fått mig att tvivla på guds närvaro? Eller dumhet?

Hur som, ingen och inget har hittills kunnat få mig att tro på en god gud. Ja, en gud över huvud taget om vi ska vara petnoga.

Vill vi snofsa till resonemanget kan vi benämna det hela teodicéproblemet. Det kallas så – eller ondskans problem – när vi funderar över hur det kan finnas en gud som sägs vara både god och allsmäktig när det samtidigt finns så mycket ondska och lidande i världen. Ingen har, så vitt jag vet, lyckats förklara denna paradox på ett begripligt sätt. Jag kanske ska tillägga … för mig begripligt sätt.

Jag ville ju tro och har sannerligen försökt, särskilt som barn. Rädd för allt som väntade var jag, vågade knappt somna av skräck för den dag som skulle komma med alla dess prövningar: nån elak kamrat, skolsysterns kalla händer, mat som inte fick kastas utan intyg från föräldrarna, sjukdom, hundvalpar som dränktes i älven, barn som dog i krig och en mycket kort pojkfrisyr inför sommaren (av praktiska skäl, som pappa sa).

Livet, en Golgatavandring, tänkte jag. Lika bra att knäppa händerna i bön. Det kunde i alla fall inte skada.

Med åren sansade jag mig, eller snarare, jag såg inte någonstans bevis på att mina böner hjälpte. Inte mig och än mindre de som for verkligt illa. Tvärtom, världens små svalt, tvingades dricka av dåligt vatten. Unga män, bara barn ju, mördades i krig, lemlästades. Och hundvalparna … alltid dessa hundvalpar.

Jag lärde mig leva med tanken på att ondska finns, gjorde slut med gud. Mina bröder och jag hittade (jag tror inte att det var vi som hittade på den) en ny version av bönen Gud som haver som jag tyckte stämde mer överens med den verklighet många barn levde i:

Gud som haver barnen kär
Ge mig ett maskingevär
Vart jag mig i världen vänder
Ska jag skjuta en i sänder

Senare blev det naturvetenskaplig linje för mig, till och med matte och kemi på universitetet – det gick inte att med logiken i behåll försvara en utomjordisk kraft av gudomlig art. Gott så, tänkte jag.

Men ibland behövs ju lite extra kraft, inte sant? En känsla av … hopp. Så vad gör jag när jag behöver våga tro, känna mer ro än oro?

Jo, det min mamma alltid gjort.

Jag tänder ett ljus. Tenta, skrämmande läkarbesök, långresor; inför varje prövning går budskapet mellan mig och mina nu tre vuxna barn, mellan mig och min gamla mamma:

Tänd ett ljus. Oftast är vi mycket specifika: Onsdag. Klockan 13, måste brinna i minst 3 timmar.

När sorgen väller över en tänder mamma både ljus och bjuder på en klar grönsakssoppa. Den sägs hjälpa mot allt, ger kraft att orka, mod att fortsätta. Det har hon lärt sig från sin mamma.

Ett ljus, en soppa – och en gnutta magiskt tänkande.

Kanske behövs inte en gud då.