Klas Östergren: ”Jag är inte ute efter hämnd”

  • 5 sep 2020
  • 1 kommentar
  • 25 min

// Foto: Åsa Sjöström

Klas Östergren: ”Jag är inte ute efter hämnd”
Stina Jofs

// Foto: Åsa Sjöström

Lyssna på artikeln

En betydande del av hans nya roman handlar om Svenska Akademien, som Klas Östergren lämnade med buller och bång. Men avsiken är inte att brännmärka eller provocera, säger han. Vad han verkligen är ute efter, är ett par bra skor.

Klas Östergren har ställt sig i en märklig pose. Ryggen spikrak, armarna vinklade 90 grader, händerna upp, handflatorna ut. Plötsligt knycker han till med huvudet.

Det hela är över på en sekund.

– Arslet ska ut rejält, säger han om den hovbugning som skådespelaren Magnus Roosmann levererade i rollen som hovstallmästare

Adolf Fredrik Munck i tv-dramat om Gustav III:s äktenskap, en serie med manus av Klas Östergren.

– En värdig hälsning tycker jag, inte på något vis nedlåtande.

Det här är Klas Östergrens sätt att ta farväl, intervjun är över och pandemin sätter stopp för varje handslag, varje kram. För honom återstår fotografering, men först en kort visit hos barnbarnet, hans första. För mig väntar tåget hem till Stockholm, resan ner blev försenad på grund av ett signalfel, varpå Klas Östergren utropade:

– Då har du fått pröva på hur det är att vara akademiledamot!

Resorna saknar han minst, var tredje gång trasslade det rejält. ”Nu är det mycket bättre.”

Jag ska förstås återkomma till Svenska Akademien, allt annat vore tjänstefel. En betydande del av Klas Östergrens senaste bok Renegater handlar nämligen om hans fyra år som ledamot, den period som avslutades med en mening han lånat från Leonard Cohen, ord som han mejlade till Svenska Dagbladet innan han satte sig på tåget hem till Skåne:

I’m leaving the table, I’m out of the game.

I Nässjö exploderade hans mobil.

Världen hade fått veta.

En smidigare person hade nog kunnat se en fortsättning.

Strax efter hans besked följde ett strömhopp från Akademien, som snart nådde sitt lågvattenmärke när det gällde antal ledamöter, beslutsfähighet, anseende. Den kris som inletts under hösten 2017 och eskalerat efter julledigheten exploderade våren 2018. Att Peter Englund och Kjell Espmark skulle göra samma sak hade emellertid Klas Östergren ingen aning om.

– Att lämna var absolut inget gemensamt beslut.

Jag frågar varför han valde att gå. Han svarar med en vänlig försiktighet, det finns ingen som helst ilska i hans röst.

–En smidigare person, säg en mer kompromissvillig, hade nog kunnat se en möjlighet till fortsättning … men det funkade inte för mig.

Funkade?

Vi ska återkomma till det.

Enligt Svenska Akademiens ordbok, SAOB, betyder ordet renegat:
… person som övergår (övergått) från en religiös tro l. en åskådning l. ett (politiskt l. kulturellt o. d.) läger till en annan (ett annat), betraktad ur de tidigare tros- l. meningsfrändernas synvinkel … avfälling, överlöpare.

Men vem sviker – och i så fall vem? Eller vad? Tillhör Klas Östergren själv renegaternas skara?

Inför vårt möte har jag frågat om vi kan träffas på hans gård i Skåne, inte minst för att en stor del av boken utspelar sig där, men också för att slippa hotell och restauranger, musik, andras röster, andras öron, ögon. Det vore fint att göra något tillsammans, inte bara prata.

”Ta det inte personligt, men … nej”, svarar han. ”Boken består av tre berättelser av vilka en är förankrad i min närmiljö. Den är å andra sidan så grundligt skildrad att det vore att göra läsarna en björntjänst att visa verkligheten bakom dikten. Bättre att man får skapa sig en egen bild.”

Jag tjatar vidare, han svarar varje gång lika vänligt men bestämt.

”Om du skulle ha något ärende till huvudstaden då …?”

”Hmmm … att åka till Stockholm skulle skapa andra svårigheter.”

Nu sitter vi i en hotellbar i Malmö. Skumt ljus, en ljudmatta av odefinierbar musik, fluffiga soffor, glasbord, någon typ av doftljus som nått vekes ände och skickar en sista kväljande puff genom rummet. Ute duggar det lätt, vad det nu har med saken att göra.

Jag har föreslagit att han kan lägga sig i soffan medan jag matar på med mina frågor.

”Somnar du så väcker jag dig”, säger jag.

Han skrattar, men avböjer.

Efter tusentals ensamma timmar vid datorn på det han kallar ”kontoret” är han nu mitt uppe i den offentliga delen av författarskapet: intervjuer, recensioner, fotograferingar, framträdande i tv och radio.

När vi träffas har han precis läst in hela berättelsen som ljudbok, 747 sidor. Tio dagar tog det, sex timmar dagligen. Ett hästjobb förstås.

– Men högläsning roar mig, den kan oftast vara väldigt avslöjande. Allt jag skickar iväg – manus, brev, vad som helst – läser jag högt. När du uttalar det du skrivit känns det om du inte riktigt bottnar.

Klas Östergren läste även speakertexten till dramat jag tidigare nämnde, det som sändes i SVT julen 2001 och handlade om Gustav III:s äktenskapsbekymmer och sorgen efter ett älskat barn. Alltså, samme kung som skapade Svenska Akademien 1786 – som Klas Östergren skulle väljas in i ungefär 230 år senare. En akademi som haft stora bekymmer tidigare men som våren 2018 höll på  att … vilket ord ska jag använda … implodera?

Hur tror du att ledamöterna kommer att reagera på boken?
– Det mest sannolika är att de inte reagerar alls.

Men … du har ju i princip placerat en bomb utanför Börshuset i Gamla stan.
– Akademien fungerar lite som brittiska hovet i sådana här situationer. Skulle det ändå inträffa, att någon reagerar menar jag, skulle jag bara uppfatta det som intressant.

Och vad gör det med dig, om de tiger?
– Vad det gör? Absolut ingenting.

Men var det inte just likgiltigheten inför de fakta du presenterade angående den så kallade kulturmannen som gjorde att du lämnade? Vore det inte att åter bli bortviftad som betydelselös?
– Vet du, jag har inte ens tänkt tanken.

Nu låter han för första gången en aning, men bara en aning, skarp i tonen.

– Kanske verkar det osannolikt, men då får du ta det.

Han har inte skrivit en hämndroman, säger han. Det finns alldeles för mycket av den varan. Målet med det långa kapitlet Rapport har inte varit att attackera, provocera, brännmärka (han använder alla de orden) utan att försöka förstå som hände.

En del är advokatläst.

– Jag vill inte bli stämd för förtal, och jag är verkligen inte ute efter hämnd.

Han skriver i boken:
”Problemet var inte ledamöternas fysiska närvaro i Akademien, utan Akademiens närvaro i ledamöterna.”

Författaren frågar sig: Vad är vänskap? Lojalitet? Sanning? Kan man bygga en organisation som handhar andras pengar på vänskap?

Vad är du ute efter då?
– Våren 2018 satt jag på min gård, jag hade inget att göra mer än att pusta ut efter debaclet i Stockholm. Det surrar hela tiden en liten motor i huvudet – kanske är det så för alla författare? Vad ska jag ägna mig åt framåt? Skriva, i så fall vad? I ett block klottrade jag ner en väderlek, en blomma, tre skandaler. Vad är det här? tänkte jag.

Ganska ofta den våren gick han ner till gårdens grind. En dag såg han en person komma gående.

– Vem det var hade jag ingen aning om, men plötsligt började jag fundera: Vad skulle hända om Henry Morgan skulle dyka upp här efter alla år?

Jag menar konkret det kapitel som avhandlar ditt avsked ur Akademien.
– Det hade jag ingen avsikt att skriva om över huvud taget. Det var en skandal som jag helst hade velat glömma. En bisarr erfarenhet som jag, när jag hade hämtat mig en aning, trots allt inte ville ha ogjord. Det är ungefär som en del skilsmässor. Mitt i vill man inget hellre än att slippa. När den är över undrar man varför man inte skilde sig tidigare.

Jag har förkortat ett långt resonemang som mynnar ut i att även en motgång kan berika livet – det är emellertid en insikt man ofta får först långt efter katastrofen.

Har du ångrat det?
– Själva utträdet, menar du?

Ja.
– Nej, det kom till en punkt då min plats där kändes ohållbar. Eftersom Akademien inte vill förändras var det enda jag kunde göra att förändra min egen situation. Hela livet är en enda stor kompromiss, men det här gången föredrog jag att vara konsekvent.

”Jag är måttligt förtjust i att bli fotograferad, vill ha det överstökat så fort som möjligt. Men jag tycker om att fotografera.” // Foto: Åsa Sjöström

Den här texten håller på att kantra helt, det är uppenbart. Vårt samtal i hotellbaren handlar om så mycket mer än Svenska Akademien. Klas Östergrens bok beskriver inte huvudsakligen en akademi i kris utan ett helt land speglat genom några personer, merparten udda, tilltufsade av livet, som så ofta i hans berättelser. Tillsammans med Gentlemen från 1980 och Gangsters från 2005, utgör Renegater en svit.

En helt oplanerad svit, kan tilläggas.

– Det är 40 år av svenskt samhällsliv som filtreras genom de här människorna. Visste du att det 1980 behövdes nio arbetarlöner för att betala en vd på ett börsnoterat företag? I dag behövs 55.

Dystert säger jag.
– Inte bara dystert, det är rent förunderligt!

Förunderlig är också läsningen av Renegater. Oupphörligen stannar jag upp för att googla på ett ord, en händelse, en uppgift av både privat och offentlig karaktär: Jas-affären, kooperationens Svea, albedoeffekten, Svenska Akademien, panikångest,
paskiller och ponörer, Klas Östergrens familj, curling, grässorter … (I stället för att nämna Akademiens ledamöter vid namn har han tilldelat dem en grässort: Här finns bland andra herr Elm, fru Timotej, herr Darrgräs och fru Råg. Och meningar som ”Herr Styvrepes före detta hustru var den offentliga debattens Florence Foster Jenkins”. Eller: ”Även frånvarande ledamöter som fru Totel och fru Losta knorrade från sina skogsbryn.”

Man skrattar åt människan.

Ja, åt Människan.

Och sörjer densamma.

Allt är en röra. En gudomlig röra.

Vad är sant – och inte? Med Klas Östergren vet man inte. Som läsare kan du sätta klackarna i backen, eller bara åka med.

– Centrala i berättelsen är personer som har att göra med viktiga händelser som bland annat Jasaffären, en historia som intresserat mig länge. Det är människor som kliver över gränser, som inte nöjer sig trots allt de har. Livet borde vara relativt enkelt för dem, ändå gör de den där extra lilla dumheten, vill ständigt ha mer.

Gentlemen var inte en skröna utan en sorgesång.

Låt oss i tanken förflytta oss i både tid och rum. På Hornsgatan 29 i Stockholm finns ett hus i diffus beige med engelskt röda fönsterbågar, mittemot Hornsgatspuckeln. Till vänster om entrén står sedan några år en skylt med texten: ”Genom skälmromanen Gentlemen nådde Klas Östergren den stora publiken. Berättarjaget flyttar in i en dyster paradvåning på Hornsgatan hos de säregna bröderna Morgan och presenterar sig som Klas Östergren. I lugn och ro tänker han skriva en pastisch på Strindbergs Röda rummet. Men alla möten med udda existenser och bisarra situationer får honom att i stället skriva en samtidsroman och han ger den titeln Gentlemen. Klas Östergren är ledamot av Svenska Akademien sedan 2014, samma år som boken filmatiserades.”

Texten skrevs uppenbart i en tid då det ännu inte gavs möjlighet att träda ur Akademien. Man dog på sin post, så att säga. När Gentlemen kom 1980 hade Klas Östergren genom sina tre första böcker Attila, Ismael och Fantomerna gått från att vara ett litterärt löfte, till en succéförfattare.

– I Gentlemen ville jag skildra självdestruktiva men ibland också älskvärda personer, en människotyp som var på väg att försvinna. Många läsare uppfattade emellertid boken helt annorlunda, berättade att de aldrig hade skrattat så mycket. Just då tyckte jag att jag hade misslyckats.

När Gangster kom 25 år senare ville många läsa om Gentlemen, och nu var det inte längre skrattet som dominerade.

– Äntligen hade de läst den bok som jag tyckte att jag hade skrivit. Den var inte en skröna om illustra typer på Södermalm utan en sorgesång, kanske man kan säga.

Hur kunde det bli så, tror du?
– Folk hade blivit äldre, gjort sina misstag, samhället hade verkligen förändrats och det hade gjort att läsarten också förändrades.

Lika oplanerat var det tredje gången; plötsligt dök den mystiske Henry Morgan upp igen och Klas Östergren insåg att Henry Morgan skulle vara en del av det postakademiska liv Östergren nu levde. Han talar om en berättarteknisk båge.

– Tanken att pojken som skrev Gentlemen, han som bott på Hornsgatan och gjort sina krascher i livet senare skulle hamna i Svenska Akademien, var en både given och rolig romanutveckling. Jag kunde helt enkelt inte låta bli.

En annan bild av författaren:

Ett år efter det stora genombrottet med Gentlemen befinner sig Klas Östergren i Paris. Han skickar ett brev till sin dåvarande förläggare Karl Otto Bonnier, ett brev som vittnar om författarens levnadsvillkor – och inte minst humor.

*Salut Carlo!
Lever i fullständig misär. Firade min 26-årsdag i feberdimma. Tar mig fram till pulpeten med isdubb och vilja. I övermorgon är jag pank. Jag måste be er om en tjänst igen – att skicka mer pengar. En summa stor nog att göra intryck i Paris. Annars får jag stampa på skrivmaskinen, realisera mina verb och slumpa bort mina invektiv. Därmed skulle jag vara slut som artist. Det vore väl synd.

Visa dina framfötter nu.

Hälsningar, Klas*

Jag räcker fram brevet, frågar om han minns hur den där unge mannen mådde. ”Jag hade haft en fruktansvärd influensa.” Jag undrar hur han vågade skriva i en sådan ton, till en ärevördig förläggare.

– Äh, vi hade en bra relation. Det gick att skämta med Karl Otto, men det fanns ett visst mått av allvar i brevet. Jag var verkligen pank. Förlaget hade klantat sig när det gällde en specialutgåva av Månadens bok. Jag hade blivit, om inte lurad, så i alla fall fått ett uselt avtal. Karl Otto hjälpte mig.

Visste 26-åringen att ett långt författarliv väntade? Att Paris skulle bytas mot en enslig gård i Skåne? Att ett ganska vidlyftigt och ibland destruktivt liv med mycket alkohol skulle förvandlas till en mer agrar tillvaro, med odlande och byggande, traktorer, grepar och höns? Med ordnat familjeliv och ett för-­fattarskap på kontorstid?

Numera är han ensam på dagarna – om man inte räknar in den 13-åriga norwichterriern Caruso och ett antal höns förstås. De fyra ungarna är utflugna, hustrun Cilla arbetar.

– Morgnar och förmiddagar kan jag få ur mig mycket, på eftermiddagarna sitter jag mest och filar. Efter klockan tre åker blåstället på, jag gör något på gården eller lagar middag. Så har jag överlevt mitt vuxna liv.
Han fortsätter:

– Utan det praktiska … Om man över huvud taget kan använda ordet natur om människan, så vet jag att min natur behöver något annat än enbart skrivbordsarbete. När jag var yngre kunde jag sitta tio timmar i sträck på en pinnstol, men inte längre. Det gör helt enkelt ont i kroppen.

”Om jag inte skulle skriva? Kanske hade jag blivit arkitekt, det är ungefär samma process att bygga ett hus som att skriva en roman.” // Foto: Åsa Sjöström

Efter tre åker blåstället på. Min natur behöver något mer än skrivbordsarbete.

Han får det att låta så lätt, så inordnat och … vanligt. Som om han mellan klockan nio och tre stämplar post inne på sitt lilla kontor.

Har du roligt medan du skriver?
– Om det är något som är lustfyllt med författandet är det studier och strykning, kanske märks det sistnämnda inte den här gången …

Men jag menar, längtar du till nästa dag?
– Det kan hända att dagen gått fort för att jag varit helt uppe i något, men extremt sällan hoppar jag över middagen för att fortsätta.

Han ogillar kvällsarbete.
– Jag lägger mig hellre tidigt för att vakna tidigt …och ja, ofta går jag upp med en viss förväntan.

Hur menar du?
– När du skriver händer alltid något – som kanske inte gör det lättare eller roligare utan tvärtom komplicerar arbetet – men efter 40 år i yrket är just det både fint och förbluffande. Det finns oändliga aspekter att lägga på berättande.

Så säger han, förvånande tycker jag efter alla ­succéer och priser:

– Författande är ett hantverk som jag aldrig ­kommer kunna säga ”Det här kan jag” om.

Och han fortsätter:

– Jag skulle inte kunna leva enbart på min skön-­litteratur.

Är det så illa?
– Fråga min fru, fråga min revisor. Jag har fått göra annat för att få ihop det, men det är absolut inget jag beklagar.

”Det andra” är mycket: översättningar, filmmanus, dramatik.

– De uppdragen har varit en födkrok, och inte minst översättningarna och dramatiken för SVT har varit väldigt lustfyllda. Numera har jag också en årlig författarpeng. När jag ibland får frågan vad den betyder brukar jag svara att den möjliggör för mig att inte skriva böcker, jag har sluppit tänka på försäljningssiffror och extraknäck, utan har kunnat skriva enbart de böcker jag själv tyckt varit absolut nödvändiga.

Ett handfast råd har han till en författare in spe:

Skaffa dig ett par bra skor.

– Har du kört fast, har problem som till en början synes olösliga är det bara att börja gå. Själva rörelsen, blodet genom hjärnan, synintrycken, naturen – jag lovar, efter några kilometer har det oöverstigliga förvandlats till ett litet bekymmer. De oroliga tankarna dras liksom ur kroppen.

Så ett par skor alltså?
– Det där visste jag inget om som ung. Då gick jag väl på krogen i stället, och där blir absolut inget skrivet.

Är du en vandrare?
– Nja, ingen avancerad i alla fall. Jag kan lika gärna gräva en grop. Har man en spade är man aldrig sysslolös.

Han fortsätter, låter för ett ögonblick lite som Nalle Puh:

– Man kan gräva en grop utan att veta varför, men livet är förändrat efter den gropen.

I 30 år har han bott i Skåne. Stockholm är visserligen hans barndomsstad och han åker gärna dit, men att flytta tillbaka?

– Herregud, var skulle jag bo? Jag har inte gjort bostadskarriär, har halkat ur bostadsförmedlingen. Dessutom skulle jag förlora värdet av att kunna vara så mycket i trädgården och naturen, det är som ren terapi.

Terapi för vad?
– Att måla ett fönster, rensa en rabatt, bygga en mur kan vara dötråkigt men när det är gjort är det gjort. Det är inte krångligare än så. Författande där emot är märkligt, det har ett värde som man aldrig kan vara säker på. Även om jag har sysslat med det här hela livet hoppas jag varje gång på det bästa. Fyra av fem arbetsdagar slutar i ett stort frågetecken. Det är ganska påfrestande, man riskerar att bli ett nervvrak.

Du självmedicinerar med hammare och spade, alltså?
Han skrattar, säger att han nu bildligt i alla fall lagt sig på analyssoffan i hotellbaren där vi befinner oss.
– Det är ganska bräckliga trådar som gör att vi människor håller ihop. Det behövs inte många steg åt sidan för att allt ska braka: du blir av med jobbet, det är nån snurr i familjen … så öppnar du dörren till bodegan i stället för skomakeriet.

Du skriver ofta om trasiga personer, självdestruktiva. Har du tänkt på varför?
– Det finns nog en hemkänsla i deras förfall. Eller snarare, jag känner igen vägen som bara leder nedåt, förstår suget.

Han fortsätter:

– Jag kan känna en sorts ömhet för människor som ställer till det för sig. Företrädesvis män, omåttliga, blinda för vad de har och vad de kan förlora, drabbade av svårigheter, alkoholism, ångest.

Klas Östergren har lidit av återkommande ångestattacker, långt innan man ens visste vad panikångest var.

– Jag har varit på akuten några gånger, på allvar trott att jag ska dö, att den sjukdomen ska bli bestämmande för mitt liv.

Man kan beskriva vissa fysiska symtom som hög puls, illamående, tunnelseende, säger han, men själva ångesten går inte att skildra. Han har försökt och gett upp.

– En del säger att de har lite ångest. Jag hävdar att lite ångest inte finns. När attackerna kommer går det inte att prata. Det märkliga är att de kan dyka upp i de mest trygga situationer som hemma med familjen, framför tv:n, i en frisörstol. Om jag skulle få en attack nu så måste jag fly direkt, jag skulle dra till med att jag hade glömt spisen på hemma, och bara rusat härifrån.

Sedan många år är han emellertid fri, säger han. En dag ska han berätta om mötet med den människa som förändrade hans liv.

– Det var en närmast religiös upplevelse. Men jag litar inte på mig själv en sekund, kanske kommer attackerna tillbaka. Jag känner personer som varit i 70-årsåldern första gången de diagnostiserades med panikångest.

Jag känner igen vägen som bara leder nedåt, förstår suget.

Det är dags att sluta. Efter att ha plöjt hans Renegater är mitt huvud fullt av konspirationsteorier: Råkade verkligen Klas Östergren ut för en honey trap i samband med akademiskandalen? Och den katastrofala flygplansaffären i Sydafrika, gick den till som han beskriver? Konstsamlaren, den märkliga mannen som helt snöat in på snö, fanns han i verkligheten? Klas Östergren har en märklig förmåga att sätta griller i huvudet på sina läsare, få oss att undra om vi bara är små kuggar i ett större spel, en master plan som inte går att överblicka.

Ett sista exempel:

Bara några dagar före intervjun sitter jag vid köksbordet med en kopp kaffe och en ostmacka, framför mig ligger en uppslagen morgontidning. Ett korsord, inget jag bryr mig om, inget jag är bra på. Jag har ingen lust att läsa över huvud taget. Plötsligt fastnar blicken på en ruta i korsordet. Där står:

”Har svikit sina ideal.”

Till höger väntar sju tomma rutor.

Det kan bara vara ett ord som avses, tänker jag, ett ord jag aldrig någonsin sett i ett korsord, ett ord jag tror att jag aldrig har tagit i min mun förrän jag läste Klas Östergrens bok.

Ordet är renegat.

Fler utvalda artiklar