Inför Finlands nationaldag den 6 december skriver Klas Östergren om kriget som en gång tvingade hans familj att fly till Sverige.

När jag för många år sedan flyttade från huvudstaden till södra Sverige, av skäl som fort­farande kan verka dunkla, åkte jag automatiskt ut ur Finska församlingen. Den inräknar bara stockholmare som medlemmar. 

Anledningen till att min familj tillhör denna fina församling är att min far föddes i Åbo. Det var 1906. Finland var då en del av det ryska storfurstendömet. 

Strax före krigsutbrottet 1914 flyttade hans familj över till Sverige.

Farfar var typograf och aktiv inom fackföreningsrörelsen. Det innebar konflikter och svartlistningar. Han fick ta jobb där det gick.

Min far blev, av skäl som även de kan verka dunkla, kvar i Åbo. När kriget brutit ut ville man inte skicka en ensam grabb med båt över ett minerat hav. När han återförenades med sin familj efter kriget hade han varit med om saker och ting som barn helst borde slippa. Väpnade strider, svält, dödade släktingar. Han var, av allt att döma, svårt traumatiserad. Ett av hans varmaste minnen var av en okänd kvinna som satt med honom på båten från Åbo till Stockholm och plockade löss. Man skulle vara fin när man kom till det nya landet i väster.

Med denna bakgrund är det inte konstigt att man fått ett alldeles särskilt förhållande till Finland. En komplicerad kärlek. Flera syskon har lierat sig med finskättade. Någon behöver bara säga: ”Vinter … Helsingfors …” så hamnar jag själv på järnvägsstationen, en svinkall februaridag för snart fyrtio år sedan, i ett tårfyllt farväl inför en resa med Tolstojexpressen till Moskva. 

Mycket romantik, men också problem. Idag är vårt grannland i öster våldsamt idoliserat bland alla som gillar den militära upprustningen. Nato framställs som den finske jultomtens militära gren. 

Men ett hopp om återförening har vaknat. En av våra mest flitiga historiker vädrar en önskan om att väcka den insomnade unionen, att de två länderna Ruotsi och Suomi åter skulle bli ett. Vilken dröm! Det kan låta som ett skämt, men utan allvar ingen humor. 

Här finns förvisso en del hinder att övervinna. Politiska och psykologiska. När jag en gång gästade bokmässan i Åbo tillsammans med en av mina söner, hade jag förberett honom på att en del finnar kan ha svårt för svenskar. Av begripliga skäl. Men våra dagar i Åbo förflöt tvärtom i största harmoni. Min son var besviken. Ända till sista sekund, när vi tog en öl på väg till färjeterminalen. Vid bordet bredvid satt en man som börjat tidigt. ”Svensk­jävlar?” Det gick inte att förneka. Varpå vi fick ta emot en utskällning för alla oförrätter vi gjort oss skyldiga till sedan Karl XII:s dagar. Vi förtjänade en omgång stryk. 

Min son sken upp, märkvärdigt lyckliggjord, beredd att bli av med en tand eller två, trots att han bara är kvartsfinne. Men den arge patrioten orkade inte resa sig. Han orkade bara fyra av ett brett leende. Lite tandlöst, men varmt.

Ur Vi Läsers finlandssvenska nummer från 2025.

Läs mer:

Axel Åhman: ”Klyschan är att konstnärer, författare och artister vill bort från ’skithålan’”

Klas Östergren: ”Jag är inte ute efter hämnd”