Knivmordet fick Annette att bli präst

Hösten 2001 knivhöggs gymnasieeleven Frida Norgren till döds mitt under en lektion. För Annette Nordlinder, lärare på skolan, blev händelsen en vändpunkt i livet.

”När allt skedde tittade jag på film med en klass i skolans biosalong. Plötsligt stack en av de andra lärarna in huvudet. Jag minns inte exakt vad han sa, men något om att jag behövde hålla eleverna kvar där inne. En tidigare elev hade kommit till skolan utrustad med kniv. Tankarna snurrade i huvudet. Skulle jag bryta filmen? Var det någon fara för oss? Jag var 31 år och nyutbildad lärare i engelska och svenska – vuxen men ny i min yrkesroll. Jag hade arbetat drygt ett år på konstnärsprogrammet i Sundsvall.

Efter en stund kom kollegan tillbaka och gav mer information. Då var artonåriga Frida svårt skadad, även hennes pojkvän hade blivit knivstucken. Men jag fick veta att vi inte behövde vara rädda. Polisen hade gripit en person. När vi kommit ut ur biosalongen såg jag blod på golvet i korridoren. En chock såklart, men samtidigt kände jag mig lugn. Det var något nytt jag upptäckte hos mig själv, att jag stod stadig i orkanens öga. Jag greps inte av panik utan kunde behålla lugnet för elevernas skull. Jag tänkte på det många gånger efteråt.

Präster och diakoner kom till skolan. Elever med föräldrar som kunde ta emot dem skickades hem, jag satt kvar med några. Prästerna och diakonerna gjorde allt så bra. De förmedlade ett lugn. När alla elever lämnat skolan gick jag ut. Jag behövde luft. Skolledningen samlade oss inte på något vis, jag tror att alla var i chock. Innan hade jag nog stängt av. Helt förvirrad köpte jag en påse smågodis – det är egentligen inte jag – och gick längs ån in mot centrum. Jag kände mig jätteensam.

Precis när jag stigit innanför dörren hemma ringde rektorn och berättade att Frida avlidit. Vi skulle träffas på skolan igen. Det hade hunnit bli kväll och utanför fanns massor av journalister. Efter det har jag ingen aning om vad jag gjorde. Mitt nästa tydliga minne är från den minnesstund som arrangerades. Aulan var fullsatt. Jag stod längst bak. När de spelade upp en låt Frida sjöng på, då kom gråten.

Tiden som följde kände vi i mitt arbetslag oss övergivna och bortglömda. Ingen tog hand om oss lärare som skulle ta hand om unga människor som varit med om något fruktansvärt. Vi fick slåss för att få hjälp. Tidigare samma år hade en elev dödats på en gymnasieskola i Bromma. Det måste ha varit det första skolmordet i Sverige. De skickade blommor till oss från den skolan och vi bad vår rektor att ta kontakt med de som arbetade där, men det skedde inte.

Det var obegripligt för mig att jag kände en mördare och någon som blivit mördad

Jag upplevde det som att de enda som vågade prata om det som hänt var prästerna och diakonerna. De hade närvaron, språket och kunskapen i hur man hanterar något sådant här. För mig blev det viktigt att känna av eleverna och deras mående. Men runt nyår satt jag hemma hos mamma. Jag var jätteledsen och sa ’jag kan inte jobba kvar i den här organisationen’. Då svarade mamma, som är en helt vanlig ickekyrklig mamma: ’jag har alltid tyckt att du borde bli präst’. Det var som om en blixt träffade mig. Ja, det är ju präst jag ska bli. Jag ville lära mig prästernas och diakonernas språk, deras sätt att bemöta människor. Den nya egenskapen jag upptäckt hos mig själv, att jag kunde behålla lugnet i ett kaos, tror jag bidrog.

Under prästutbildningen, när vi skulle berätta om varför vi ville bli präst, fastnade gråten i halsen. Det är svårt att prata om svåra saker. Där och då var det obegripligt för mig att jag kände en mördare och någon som blivit mördad. Det gick så få elever på konstnärsprogrammet, jag hade lärt känna alla och personen som utförde dådet var en tidigare elev. Allt var så djupt tragiskt. Att Frida skulle behöva mista sitt liv kändes fruktansvärt. Men jag tror att det är viktigt att sätta ord på det som är svårt, att inte lägga locket på. Det som hände gav mitt liv en helt annan riktning som troligen inte skett annars.

Just den dagen är fastetsad i minnet. Av och till far eleverna genom huvudet på mig. Jag undrar hur de har det och om det gått bra för dem. Det vill jag tro. Den 13 januari 2008 prästvigdes jag. Det är också en dag jag minns tydligt, men med glädje. Jag saknar inte skolvärlden även om jag älskade att jobba med ungdomar. Men det fina med att vara präst är att man får arbeta med alla åldrar. Nu är det jag som står för lugnet och tryggheten. När jag möter anhöriga i sorg tar jag alltid god tid på mig. Sorg är jättesvårt, det är så olika hur man hanterar den. Men det jag var med om är en viktig erfarenhet som jag bär med mig.”

Berättat för Lina Norman.

Läs fler artiklar ur serien:

Skorna som avslöjade Tjernobylolyckan

Mariette flydde från scientologerna