Kriget mot vaccinet
Enligt världshälsoorganisationen WHO är vaccinmotståndet ett av vår tids största hot mot den globala hälsan. Det är en rörelse som försöker övertyga folk om att sprutan inte bara är onödig – den är ett övergrepp.
Konsekvenserna kan bli ödesdigra.
Lyssna på artikeln
Enligt världshälsoorganisationen WHO är vaccinmotståndet ett av vår tids största hot mot den globala hälsan. Det är en rörelse som försöker övertyga folk om att sprutan inte bara är onödig – den är ett övergrepp.
Konsekvenserna kan bli ödesdigra.
Världens läkemedelsföretag tävlar just nu om att få fram ett verksamt och säkert vaccin mot covid-19. Men preparatets framgång bygger på att tillräckligt många tar sprutan.
Och det finns många som tänker vägra.
”Det är massförgiftning. Man fördärvar en hel generation barn”. Orden kommer från den brittiska dokumentären Vaccinatinsmotståndarna.
”Min systerson var överlycklig när hans tvillingpojkar föddes. De var normala fram till sin första vaccinering. Då stängde de ner helt, de kan inte prata eller leka”, skriver en kvinna i kommentarsfältet på Youtube under ett klipp från dokumentären med hundratusentals visningar.
De finns över hela världen – vaccinmotståndarna. I slutna grupper på Facebook, i kommentarsfält och på föreläsningar möts de.
”I det nya vaccin-narrativet som tog rejäl fart för cirka 10 år sedan när läkemedelsindustrin beslutade om att massivt investera på vacciner började de vanliga barnsjukdomarna utmålas som stora världshot”, skriver sajten vaccin.me, en av de mer uppmärksammade svenska webbsidorna som sysslar med vaccinkritik.
Personerna bakom den anser sitt uppdrag vara att få ut ”sanningen” om vaccin och dess biverkningar. Retoriken är stundtals hård. Särskilt mot det de kallar ”systemmedia”, som man inte längre pratar med efter att en reporter från tidningen Expressen under falskt namn haft en mejlkonversation med vaccin.me:s chefredaktör Linda Karlström, där denna uppger att det är bättre att bli smittad av covid-19 än att ta ett vaccin mot sjukdomen.
Anti-vaccinrörelsen är i dag ingen samlad gruppering. Följarna återfinns över ett spektrum från att vara tveksamma till att ge sitt barn de sprutor som ingår i barnvaccinationen, till att hävda att vaccin, och tillsatserna i det, är gift som i sig kan orsaka sjukdom och död, och att uppmaningar till vaccinering är övergrepp. Däremellan finns de som anser att vaccin är onödigt eftersom sjukdomar är ofarliga, de som tycker att man hellre kan dricka kolloidalt silver, de som vägrar vaccinera sig av religiös övertygelse samt de som tror att vaccin existerar endast för att läkemedelsbolagen ska tjäna pengar.
Både utomlands och i Sverige har kändisar gått ut öppet med sitt stöd till vaccinkritikerna.
Rörelsen spretar åt alla möjliga håll. En sak tycks följarna dock ha gemensamt: Uppfattningen att sanningen hemlighålls av dem med makt.
– Vaccinkritiker finns i alla samhällsskikt och det som driver dem är en underliggande rädsla, säger Jonathan M. Berman, amerikansk forskare och författare till boken Anti-vaxxers: How to Challenge a Misinformed Movement, som kom ut i september.
Och visst är det lätt att bli skrämd i tider som dessa. Men vaccinmotståndet är inget nytt påfund. ”Antivaxx-rörelsen”, som den kallas, är lika gammal som vaccinet självt.
Snabb bild av läget innan vi hade vaccin:
Smittkoppor, som var den stora infektionssjukdomen, stod för var tionde död i storstaden London under århundradena
före vårt. De extremt smittsamma kopporna var ett ständigt närvarande dödshot och den som hade turen att inte dö kunde bli blind, döv eller vanställd. Barn drabbades värst, eftersom de som blivit kvar av den äldre generationen ofta hade överlevt en rond mot kopporna. Varje år tog sjukdomen miljoner människors liv i världen – fram tills vaccinet kom vid 1700-talets sista skälvande år. Smittkoppsvaccinet var det första vaccinet som utvecklades.
Metoden att föra in små doser smitta i friska människor, det kallas variolisation eller ympning, för att skapa en mildare sjukdom och förhoppningsvis en immunitet, tros ha använts i många århundranden. Men med vaccinet skulle det gå att snabbt ge stora delar av befolkningen immunitet utan många av de faror som ympning innebar.
Det var i sanning en ny era.
I Sverige gjordes den första smittkoppsvaccinationen 1801 och 1816 blev det obligatoriskt att vaccinera alla barn mot smittkoppor. Liknande processer skedde i den övriga utvecklade världen. Men vaccinationsmotståndarna hade redan börjat mobilisera sig och när Storbritannien fick sin första lag om obligatoriskt smittkoppsvaccination år 1853 ledde det till upplopp. Snart bildades en av de första kända organiserade motståndsgrupperna, Anti-Compulsory Vaccination League, ACVL.
Konflikten mellan vaccinförespråkare och dess motståndare hade tagit sin början.
Där, i det kolsvärtade London, handlade debatten om individens rättigheter kontra kollektivets. Den politiska tänkaren John Locke var på modet och hans tes var att människan har vissa naturgivna rättigheter, som skiljer sig från de lagliga rättigheterna och som inte kan förhandlas bort i lagstiftning. De är liv, frihet och egendom. Samtidigt cirkulerade en alternativ strömning företrädd av filosofen Jean-Jacques Rousseau, som hade vidareutvecklat idén om ett samhällskontrakt. Det innebär att varje människa måste ge upp en del av sina individuella friheter och underkasta sig en överhöghet i utbyte mot att de styrande upprätthåller stabilitet och ordning. Under den här perioden pågick också ett skifte i synen på sjukdom, från att se den som en mystisk kraft utanför människans kontroll till ett naturligt fenomen som kan analyseras och förstås.
Men många uppfattade tvånget att föra in en främmande substans i kroppen som ett försök från staten att kontrollera och dominera befolkningen.
Anti-vaccinationspropagandan nådde även Sverige och framför allt Stockholm, där andelen smittkoppsvaccinerade 1872 föll till under 40 procent (i övriga Sverige låg den runt 90 procent), varpå staden drabbades av ett dödligt smittkoppsutbrott ett par år senare. 1883 blev vaccinering mot koppor obligatorisk i Sverige.
Men det stoppade icke vaccinationsmotståndarna.
I stället grundades 1912 Svenska förbundet mot vaccinationstvånget i Göteborg. Förbundet gav ut tidningen Vaccinationsgranskaren. När jag går till Kungliga biblioteket för att se om jag kan hitta den finner jag att argumenten från dåtidens ”anti-vaxxare” bär en slående likhet med dagens. Under rubriken ”Den lättrogne Pelle Jöns” skriver chefredaktör Ernst Skarstedt:
”De flästa människor, den stora massan, som jag här betecknar med det förträffliga namnet Pelle Jöns, borde snarare tillrådas att tvivla, så benägna äro de av naturen att tro på vad smörja som helst, som tutas dem i öronen av personer, vilka de av en eller annan anledning betrakta som auktoriteter.”
Det var 1913 och slaget stod om den enskilde människans rätt till sin kropp, enligt Vaccinationsgranskaren. Vad kunde det rimligen göra för nytta att fylla blodet med ”koppgift, lungsotsgift, nervfebergift, difterigift, syfilisgift osv? Vårt släkte vore i sanning att beklaga, om laboratorietokarne skulle få hushålla med det, som de vilja.”
– Om det är någon händelse som varit avgörande för den moderna anti-vaccinationsrörelsen är det den artikel som publicerades i den vetenskapliga tidskriften The Lancet 1998, säger forskaren Jonathan M. Berman. I den lade den brittiske läkaren Andrew Wakefield fram sin studie som sades belägga att det så kallade MPR-vaccinet (mot mässling, påssjuka och röda hund, ett vaccin som ingår i det svenska vaccinationsprogrammet från 18 månader) hade ett samband med autism hos barn.
Kopplingen mellan vaccin och autism var redan då en favoritteori bland skeptikerna.
Wakefields rön fick enorm spridning och vaccinationstalen dök med över tio procent i Storbritannien under några år. Men snart skulle det visa sig att när andra forskare replikerade Wakefields studie fick de inte alls samma resultat. En journalist granskade det hela och när det uppdagades att Wakefield bluffat blev det en världsnyhet. Han hade dessutom ekonomiska intressen av att misskreditera vaccinet. Men eftersom det dröjde över tio år innan han kunde avslöjas och The Lancet formellt drog tillbaka artikeln så kunde Wakefields ”forskning” slå rot i de kretsar där myllan för vaccinkritik var god. Ett frö av tvivel kan räcka. Än i dag refererar vaccinmotståndare till Wakefield, trots att en rad vetenskapliga studier visat att han hade fel. Faktum är att mässlingsvaccin under 2000-talet räddat mer än 20 miljoner liv, enligt WHO.
Att koppla vaccin till autism är även ett exempel på något som är vanligt bland vaccinkritiker: att man blandar ihop korrelation och kausalitet, påpekar Jonathan M. Berman. Om två saker sker samtidigt eller efter varandra, korrelerat, till exempel att ditt barn får ett vaccin och börjar visa tecken på autism, då har vi människor en benägenhet att anta att dessa två saker hänger ihop på så vis att det ena orsakat det andra – ett kausalt samband.
– Men man kan inte bara göra det antagandet. Det är mycket som händer i ett barns utveckling under samma år som det får vaccin. Och händelserna är inte nödvändigtvis kopplade till vaccinet, säger Jonathan M. Berman.
Men det är ofta så som vaccinkritikerna presenterar det, trots att bevis för kausala samband saknas. Enstaka fall får också tjäna som så kallade anekdotiska bevis, starka historier som är svåra att värja sig emot. När vaccinkritikernas motståndare – ofta vetenskapspersoner – vänder sig mot den här typen av bevisföring anklagas de för att misstro den enskilda människan. Om den ”är övertygad om” och ”känner” att det finns ett orsakssamband, då är det väl så? Har vi inte alla rätt till vår egen upplevelse? ”Vacciner är inte medicinsk vetenskap, utan medicinsk bluffvetenskap, ’fake news’”, skriver en kommentator på vaccin.me.
Men hur spridd är vaccinkritiken, och gör rörelsen några landvinningar?
I Sverige är vaccinationsgraden fortsatt hög. 97 procent av landets tvååringar är anslutna till det nationella vaccinationsprogrammet – men det finns sådant som pekar på att vaccinmotståndarnas argument fastnar. En kartläggning som den brittiska forskningsfonden Wellcome Trust publicerade i somras visade till exempel att Europa är den region i världen där förtroendet för vaccin är som lägst. I Östeuropa svarade färre än hälften att de tror att vaccin är säkert.
Redan i våras uttryckte EU-parlamentet oro över en fallande vaccineringsgrad. Medan antalet fall av mässling och antalet dödsfall orsakade av sjukdomen minskar i världen, ökade de i EU. De två länder som hade flest antal fall var Rumänien och Italien. 2018 noterade EU det högsta antalet fall av mässling på tio år – 80 000 stycken – och sommaren 2019 hade USA sitt värsta mässlingutbrott på 25 år, trots att landet klassificerade sjukdomen som utrotad vid millennieskiftet.
Dan Larhammar, professor i neurovetenskap vid Uppsala universitet, säger att förutom i några små fickor där ideologi eller religion stoppar vaccinering är stödet för vaccin starkt och den svenska anti-vaccinrörelsen väldigt liten. Förvånansvärt liten, faktiskt.
– Med tanke på katastrofen med svininfluensavaccinet så hade det inte varit märkligt om fler varit motståndare, säger han.
Det var hösten 2009 som det mycket hastigt framtagna vaccinet Pandemrix delades ut till svenskarna, efter en växande oro över att den nya influensan, H1N1, tog död på de yngre. Några hundratal av de vaccinerade utvecklade den mycket ovanliga sjukdomen narkolepsi, och man kunde belägga att det berodde på vaccinets effekt på immunsystemet.
– Det var tragiskt eftersom det var unga som drabbades. Men det som är så lurigt är att det finns data som tyder på att influensan i sig också kan utlösa narkolepsi, säger Dan Larhammar och påpekar att man inte hade upptäckt en så ovanlig biverkan även om man gjort mer omfattande kliniska tester.
– Man måste ju också ställa de här kanske 400 fallen av narkolepsi mot hur många liv man räddade genom vaccinet, säger han.
Men det tycker inte anti-vaxxarna. Och vi är tillbaka i sekelskiftets London och frågan om individen kontra kollektivet.
Svininfluensavaccinet gav dock en vitamin-injektion till vaccinförnekarna, som använde de då växande sociala medierna för att föra ut sina budskap. De sociala plattformarna med sina möjligheter till bilder och interaktion ämnade sig väl för att samla likasinnade. Dessutom ligger vetenskapen hopplöst efter i att nå ut med sina rön i den digitala världen, vilket gör att pseudovetenskap och konspirationsteorier kan få stå oemotsagda.
I en amerikansk kartläggning som gjordes förra året svarade omkring 18 procent att vaccin kan leda till autism, att det innehåller gifter eller riskfritt kan fördröjas tills barnet blivit äldre – tre påståenden som alla är osanna. Efter larm om att antivaccinationsbudskap rankas högre än vetenskapligt grundad information på till exempel Facebook, beslutade dock sociala medier-företag att begränsa utrymmet för missledande information om vaccin. Den kända anti-vaxxaren Alex Jones med sin högerextrema konspirationsteorisajt Infowars har till exempel portats från Facebook för att ha brutit mot dess regler.
– Det finns vissa bevis för att Ryssland har använt trollfabriker för att försöka plantera vaccintvivel. Men de bryr sig inte om själva vaccinfrågan, utan försöker skapa splittring och förvirring för att försvaga politiska fiender, säger Jonathan M. Berman.
Det finns en annan samhällsutveckling som kan kopplas till vaccinmotståndet: Populismens uppgång. De politiska populisterna hyser samma känsla av misstro mot elit och experter och samma vetenskapsförnekelse som karaktäriserar många vaccinkritiker. Forskare på Queen Mary University i London har studerat just detta och kunde i en rapport 2019 visa på vad de kallade ”betydande samband” mellan ökningen av populism runt om i Europa och nivån av misstro mot vaccin. En av forskarna kallar anti-vaccinretoriken för populismens ”kanariefågel i gruvan” – den första varningen.
Ett bra exempel är Italien. Det högerpopulistiska partiet Femstjärnerörelsen, som växte i popularitet under 2010-talet, pratade om kopplingar mellan mässlingsvaccin och autism och ifrågasatte vaccinsäkerheten. Vaccinationstäckningen sjönk från 90 procent 2013 till 85 procent 2016, varpå antalet mässlingsfall mångdubblades under de följande åren, parallellt med att Femstjärnerörelsen satte press på de italienska lagstiftarna att skrota en lag om vaccinkrav för skolbarn.
I Frankrike har partiet Nationell samling höjt ett varningens finger kring vaccin och den lag som gör barnvaccinationer obligatoriska, och i Grekland föreslog vänsterpopulisterna i partiet Syriza att föräldrar ska få välja bort vaccination av sina barn.
Och så har vi Donald Trump. Även om han i skrivande stund gör allt för att skynda på ett vaccin mot covid-19 inför valet i november så har han tidigare knappast dolt sin vaccinkritik.
”Friska barn går till doktorn och blir pumpade med jättedos av flera vaccin, känns inte bra och påverkar – AUTISM. Många sådana fall!”, twittrade han 2014.
Och till sin presidentinstallation bjöd han in Andrew Wakefield – han som publicerade de fejkade rönen om kopplingen mellan autism och vaccin i The Lancet. Den som lyssnar kan också höra hur anti-vaccinrörelsen delar retorik med världens mäktigaste man. I Donald Trump fick vetenskapsförnekarna en bundsförvant och företrädare. En opinionsundersökning som YouGov gjorde i våras visar att färre än hälften av tillfrågade republikanska väljare planerar att ta vaccin mot covid-19 (44 procent av republikanska väljare tror dessutom på konspirationsteorin att Bill Gates planerar att plantera microchip i alla som vaccinerar sig mot covid-19).
Här hemma har Sverigedemokraterna oftast hållit sig inom gängse syn på vaccin. Men längre högerut ser det annorlunda ut. När chefredaktören för vaccin.me skulle hålla föreläsning i Göteborg var det föreningen Cui Bono (latin för ”Till vems gagn?”) som stod för arrangemanget, en förening som enligt stiftelsen Expo har kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen och den högerpopulistiska tidningen Nya tider.
Det är inte svårt att se hur anti-vaxx klickar i en mycket större strömning i vår tid – den som ifrågasätter det gemensamma till fördel för individen, den som får oss att plånboksrösta i stället för att fundera över vad som vore bäst för samhället. Hetsen att se om ditt eget hus – en ”me first”-ideologi.
Målet med ett vaccin är inte primärt att den enskilde individen ska skyddas – då hade man ju verkligen kunnat hävda att beslutet endast ska vara individens – utan att en population och dess svaga ska värnas genom en flockimmunitet samt att sjukdomen ska försvagas och utrotas för kommande generationer. På så vis kan man skydda även de som av olika anledningar inte kan ta vaccin.
Det är detta som många anti-vaxxare missuppfattar. Därför måste vi vara vaksamma när det gäller de vaccinkritiska strömningarna, betonar Jonathan M. Berman.
– Säg att en högerextrem ledare som är vaccin-motståndare skulle väljas, i denna coronatid. Och den beslutar sig för att inte distribuera vaccin. Hur många skulle kunna dö? Det oroar jag mig för.