Enligt världshälsoorganisationen WHO är vaccinmotståndet ett av vår tids största hot mot den globala hälsan. Det är en rörelse som försöker övertyga folk om att sprutan inte bara är onödig – den är ett övergrepp.
Konsekvenserna kan bli ödesdigra.

Världens läkemedelsföretag tävlar just nu om att få fram ett verksamt och säkert vaccin mot covid-19. Men preparatets framgång bygger på att tillräckligt många tar sprutan.

Och det finns många som tänker vägra.

”Det är massförgiftning. Man fördärvar en hel generation barn”. Orden kommer från den brittiska dokumentären Vaccinatinsmotståndarna.

”Min systerson var överlycklig när hans tvillingpojkar föddes. De var normala fram till sin första vaccinering. Då stängde de ner helt, de kan inte prata eller leka”, skriver en kvinna i kommentarsfältet på Youtube under ett klipp från dokumentären med hundratusentals visningar.

De finns över hela världen – vaccinmotståndarna. I slutna grupper på Facebook, i kommentarsfält och på föreläsningar möts de.
”I det nya vaccin-narrativet som tog rejäl fart för cirka 10 år sedan när läkemedelsindustrin beslutade om att massivt investera på vacciner började de vanliga barnsjukdomarna utmålas som stora världshot”, skriver sajten vaccin.me, en av de mer uppmärksammade svenska webbsidorna som sysslar med vaccinkritik.

Personerna bakom den anser sitt uppdrag vara att få ut ”sanningen” om vaccin och dess biverkningar. Retoriken är stundtals hård. Särskilt mot det de kallar ”systemmedia”, som man inte längre pratar med efter att en reporter från tidningen Expressen under falskt namn haft en mejlkonversation med vaccin.me:s chefredaktör Linda Karlström, där denna uppger att det är bättre att bli smittad av covid-19 än att ta ett vaccin mot sjukdomen.

Anti-vaccinrörelsen är i dag ingen samlad gruppering. Följarna återfinns över ett spektrum från att vara tveksamma till att ge sitt barn de sprutor som ingår i barnvaccinationen, till att hävda att vaccin, och tillsatserna i det, är gift som i sig kan orsaka sjukdom och död, och att uppmaningar till vaccinering är övergrepp. Däremellan finns de som anser att vaccin är onödigt eftersom sjukdomar är ofarliga, de som tycker att man hellre kan dricka kolloidalt silver, de som vägrar vaccinera sig av religiös övertygelse samt de som tror att vaccin existerar endast för att läkemedelsbolagen ska tjäna pengar.

Både utomlands och i Sverige har kändisar gått ut öppet med sitt stöd till vaccinkritikerna.

Rörelsen spretar åt alla möjliga håll. En sak tycks följarna dock ha gemensamt: Uppfattningen att sanningen hemlighålls av dem med makt.

– Vaccinkritiker finns i alla samhällsskikt och det som driver dem är en underliggande rädsla, säger Jonathan M. Berman, amerikansk forskare och författare till boken Anti-vaxxers: How to Challenge a Misinformed Movement, som kom ut i september.

Och visst är det lätt att bli skrämd i tider som dessa. Men vaccinmotståndet är inget nytt påfund. ”Antivaxx-rörelsen”, som den kallas, är lika gammal som vaccinet självt.

Snabb bild av läget innan vi hade vaccin:

Smittkoppor, som var den stora infektionssjukdomen, stod för var tionde död i storstaden London under århundradena
före vårt. De extremt smittsamma kopporna var ett ständigt närvarande dödshot och den som hade turen att inte dö kunde bli blind, döv eller vanställd. Barn drabbades värst, eftersom de som blivit kvar av den äldre generationen ofta hade överlevt en rond mot kopporna. Varje år tog sjukdomen miljoner människors liv i världen – fram tills vaccinet kom vid 1700-talets sista skälvande år. Smittkoppsvaccinet var det första vaccinet som utvecklades.

Metoden att föra in små doser smitta i friska människor, det kallas variolisation eller ympning, för att skapa en mildare sjukdom och förhoppningsvis en immunitet, tros ha använts i många århundranden. Men med vaccinet skulle det gå att snabbt ge stora delar av befolkningen immunitet utan många av de faror som ympning innebar.

Det var i sanning en ny era.

I Sverige gjordes den första smittkoppsvaccinationen 1801 och 1816 blev det obligatoriskt att vaccinera alla barn mot smittkoppor. Liknande processer skedde i den övriga utvecklade världen. Men vaccinationsmotståndarna hade redan börjat mobilisera sig och när Storbritannien fick sin första lag om obligatoriskt smittkoppsvaccination år 1853 ledde det till upplopp. Snart bildades en av de första kända organiserade motståndsgrupperna, Anti-Compulsory Vaccination League, ACVL.
Konflikten mellan vaccinförespråkare och dess motståndare hade tagit sin början.

Där, i det kolsvärtade London, handlade debatten om individens rättigheter kontra kollektivets. Den politiska tänkaren John Locke var på modet och hans tes var att människan har vissa naturgivna rättigheter, som skiljer sig från de lagliga rättigheterna och som inte kan förhandlas bort i lagstiftning. De är liv, frihet och egendom. Samtidigt cirkulerade en alternativ strömning företrädd av filosofen Jean-Jacques Rousseau, som hade vidareutvecklat idén om ett samhällskontrakt. Det innebär att varje människa måste ge upp en del av sina individuella friheter och underkasta sig en överhöghet i utbyte mot att de styrande upprätthåller stabilitet och ordning. Under den här perioden pågick också ett skifte i synen på sjukdom, från att se den som en mystisk kraft utanför människans kontroll till ett naturligt fenomen som kan analyseras och förstås.

Men många uppfattade tvånget att föra in en främmande substans i kroppen som ett försök från staten att kontrollera och dominera befolkningen.