Hur reagerar vi inför en människa i nöd? Vissa låtsas inte se, andra filmar och publicerar i sociala medier. Anna Charlotta Gunnarson går på begravning och påminns om medmänsklig likgiltighet.

Han faller ihop framför fötterna på mig. En ung kille med skägg. Det är morgonrusning och tunnelbanan har precis stannat vid perrongen. Tålmodigt väntar jag ut alla avstigande och stör mig i vanlig ordning på passagerare som pressar sig in i vagnen innan alla har kommit ut. Kanske är det för att jag så koncentrerat står och blänger som jag noterar killen som kliver av, redan innan han segnar ner. Hans likbleka ansikte. Tomheten i blicken. Ett par steg in på plattformen sluter sig hans ögonlock, som i slow motion ser jag hur de övre ögonfransarna möter de nedre, sedan viker sig hela hans kropp som en lealös tygdocka och långsamt faller han till marken. Huvudet slår i betongunderlaget, inte särskilt hårt, men tillräckligt för att jag direkt ska plocka upp min telefon ur fickan. Medan jag fipplar med att låsa upp mobilen sätter sig några andra resenärer på huk bredvid killen och lägger ett mjukt plagg under hans nacke. Då tunnelbanan lämnar stationen far en förfärad tanke genom mitt huvud: ”Bara ingen tror att jag skulle fotografera honom.”