Kulturchefen: ”Jag vill göra anorexia mer begripligt”

  • 12 okt 2022
  • 14 min

// Foto: Elin Berge

Kulturchefen: ”Jag vill göra anorexia mer begripligt”
Marie Birde

// Foto: Elin Berge

Lyssna på artikeln

Kulturchefen Sara Meidell har skrivit ett dokument inifrån sin anorexia, om sjukdomen hon använder som ett sätt att göra uppror mot världen.

När Sara Meidell var åtta år hittade hon en läkartidning som innehöll ett reportage om en sällsam sjukdom. Anorexia nervosa stod det under ett fotografi av en oerhört mager flicka. Just de konstiga orden som är latin för ”nervös aptitlöshet” kanske hon inte förstod just då, men hon förstod sig på den gränslöst tunna figuren på bilden. Är det där jag, undrade hon med en nyvunnen skräck. Skulle hennes självpåhittade lilla projekt med mat sluta med det där?

Sara hade nämligen minskat på sina portioner sedan två år tillbaka och var liten och smal som en vidja. Nu fick hon svart på vitt att det fanns ett slags svälttillstånd som klassades som sjukdom, men det hon läste om orsaker och symtom stämde inte in på henne. För hennes del handlade matvägrandet om att inte vilja lämna barndomens förlovade land. Som det känsliga barn hon var behövde hon mer tid för att förstå den där vuxenvärlden som hägrade i framtiden och verkade så komplicerad och svår. Hon ville bara vara där prinsessan Tuvstarr fanns och där skogsälvor dansar årstidsdanser som i Elsa Beskows bilderbok Solägget. Hon önskade sig ett liv med magi så hårt att hon sa nej till allt livet erbjöd henne.

”Ojdå. Det där är en mammas värsta skräck”, sa Saras mamma när hon såg vad flickan tittade på och avlägsnade tidningen. Men då var det för sent. Sara hade redan hört flickan på bilden viska om systerskap och kontroll. De två pratade snabbt ihop sig om att man inte behövde bli stor och att det målet kunde bli sant om hon bara slutade äta.

– Dessutom hade jag redan upplevt adrenalinpåslaget som man kan få när man svälter och tolkat den härliga känslan som om jag höll på med en bra sak. Det blir helt lugnt inombords när man svälter. Jakten på den fixen blir lik den som drogmissbrukarna jagar, säger Sara idag.

Nu har Sara Meidell blivit stor i alla fall, eller snarare vuxen, för hon är fortfarande smal som en vidja. Men bakom huden finns ett skört skelett som är nedbrutet av sjukdomen. Hjärtat hoppar ibland över ett slag eller två och hon fryser, utan att en extra tröja eller två hjälper. Kylan kommer inifrån med den sänkta kroppstemperatur som kommer med sjukdomen. Vid självsvält går alla organ i kroppen på sparlåga och tar skada. Ögonfransarna är tunga av svart mascara, som på 60-talsmodellen Twiggy, och ögonen lyser ljust blå och verkar vara av den sort som tränger igenom alla lögner. Till vardags är hon kulturchef på Västerbottens-Kuriren, men vi ses för att hon har skrivit en av de ärligaste skildringarna av anorexia som går att läsa. I Ut ur min kropp finns ingen ånger över förlorat liv eller hopp om ett slutgiltigt tillfrisknande eftersom ingen av alla behandlingar hon genomgått fungerat. Hon poängterar att hon har både sökt och tagit emot de behandlingar hon erbjudits. Bara en berättelse, rätt upp och ner, om att ta kontroll över sig själv och aldrig självklart säga ja till mat. En beskrivning av det enda liv hon känner till.

Dagboksanteckningar varvas med journaler. Fakta om anorexia avlöses med ett sökande efter en gemenskap med andra kulturkvinnor. Där finns nunnorna som svalt sig för att känna sig duktiga inför Gud, suffragetter som bokstavligen blev tvångsmatade av patriarkatet, Karen Blixen som var så tunn, så tunn och till slut dog av att kroppen inte orkade hålla sig uppe längre, Sigrid Hjertén som klädde sig i kostym som en garçonne och vägrade erkänna sin kropp och den för evigt ångestfyllda Sylvia Plath.

– När jag hittade dem fann jag också en slags tröst. De har fått mig att känna mig mindre som ett freak. Jag är ingen ensam galning, andra har använt samma lösning på livet som jag. Nu när jag sällar mig till dem skriver jag väl in mig i en tradition av kulturkvinnor som drabbats, säger Sara Meidell.

I modern tid hittar vi författaren Karolina Ramqvist, kulturjournalisten och författaren Lina Kalmteg och dramatikern, författaren och samhällsdebattören Stina Oscarson bland dem. Alla med egna böcker om sin version av sjukdomen bakom sig. Sara Meidell förklarar att hon tror att anorexia är så pass vanlig i kulturvärlden för att den är enkel, ren och logisk. ”Det är en klassiker. Alla kan göra sin egen variant av den för att skapa kontroll.”

En guide till hur man döljer att man inget äter finns också nedplitad i Ut ur min kropp. Det är en bok som är så välformulerad och krass att jag vågar ställa frågan jag funderat fram och tillbaka på när vi ses:

– Om jag har ätit idag?

Hon ler överraskat.

– Jag har ätit lite godis för att ha bra energi i samtalet. Men vanligtvis börjar inte mina matdagar förrän klockan fem. Numera finns det inte någon ångest kring ätandet, men mina system är inställda på det här sättet och om jag äter upplever jag att jag slutar vara alert. Jag vet ju att jag kan leva jättelänge på ingenting!

En anledning till att du skrivit boken hade ju annars kunnat vara att du ville slippa frågor kring mat?

– Ja, fast maten och de timmarna jag tillåter mig att äta är också min bästa stund på dagen. Det är en myt att anorektiker inte kan njuta av mat.

– Jag har skrivit boken framför allt för att jag vill göra anorexia mer begripligt. Att få alla att förstå att det är ett missbrukarbeteende mer än något annat. Men det kanske ligger något i det du säger – att jag också skrivit för att undvika missförstånd.

Det blev en bok för att Sara Meidell postade ett inlägg på Instagram den 13 februari 2021 om en tid för länge sedan när hon vägde 27 kilo och nästan dog. Då blev hon inlagd, tvångsmatad och skapade ett livslångt trauma för oroliga föräldrar.

”Det finns tusen sorger att berätta om och tusen saker jag fortfarande inte förstår med anorexin” står det i inlägget. ”Kanske skriver jag mer om detta någon gång, kanske raderar jag det här.”

Hon lät det uppenbarligen stå kvar och snart hörde en förläggare av sig och undrade om ämnet var känsligt för henne… Men hur skulle det kunna vara det när man väljer att berätta om sitt innersta för hela sitt nätverk?

– Jag tycker inte ens att jag är modig, som vissa envisas att kalla mig, för att jag nu berättar. Jag är varken modig eller tycker att det finns någon skam över det hela. Borde jag skämmas över något? Förutom det jag utsatt mina anhöriga för naturligtvis, frågar hon retoriskt.

Hon tänker på barnen när hon säger det där sista. Barnen som är medberoende och när de var små hjälpte henne att avsluta maten när de var bortbjudna på middagar, och som lever med en ständig oro. Svarar hon inte direkt på mobilen blir det dödsskräck och telefonkedja.

– Men jag hävdar ändå att de har haft ett väldigt bra liv. De har visserligen inte fått middag på bestämda tider, men genom mitt på många sätt vis gränslösa sätt att se på världen, har de fått se och höra mer än andra barn.

Så Sara började skriva en hel bok. Under fem månader skrev hon intensivt ner varenda tanke hon kunde tänka.

– Det där inlägget kom till för att jag bar på en längtan om att berätta om det vackra i mitt liv. Efter responsen på det jag skrev förstod jag också att fenomenet med att leva ett helt liv med ätstörning var mindre känt än vad jag trodde. Och att det fanns något fascinerande med komplexiteten med sjukdomen.

– Att jag började skriva om det just då beror förmodligen på att jag kommit fram till att jag nog aldrig kommer bli frisk och att ätstörningen är en del av min identitet. Men att folk kallar mitt liv tragiskt, det kan jag inte skriva under på. Jag har ju valt det här, det är mitt sätt att leva. Jag är heller inget offer för några yttre krafter utan helt rationellt har jag sett tillräckligt många fördelar av sjukdomen för att hela tiden välja den.

Vad är det för fördelar?

– Svälttillvaron ger mig en känsla av enorm styrka, självständighet, individualism och frihet. Den har också hjälpt mig att stå utanför alla andra och bli en bra betraktare, en roll som hjälpt mig jättemycket för att bli bra på mitt jobb.

– Men det är klart att ett enormt lidande också finns där. Och det finns en sorg i att ständigt tacka nej till en gemenskap som skulle vara fin men som jag väljer bort för att jag tycker att priset är för högt.

Sara säger också att hon kan se hur hon använt sjukdomen som ett sätt att göra uppror mot världen. När andra (läs patriarkatet) krävt att hon ska vara en kropp med allt vad det innebär, så har hon ställt sig utanför och vägrat gå med på att behöva det andra människor behöver. Hon väljer själv när hon ska bli lite friskare och kunna föda barn och när hon ska orka delta i relationer. Men hon kan också välja att gå in i sin egen bubbla och fly in i sin egen katedral. Där är allt vackert och tryggt, för där styr ju hon. För en utomstående låter det så provocerande: att hon går in och ut i sitt tillstånd när det passar henne. Så otroligt egoistiskt och dumt.

– Jag vet att det är otroligt provocerande! Och jag vet att sjukdomen väcker djävligt starka känslor. Det är ytterligare en anledning till varför det var så lätt att skriva boken. Jag ville ta ordet och prata till punkt. Men också berätta om det jag förstått om hur ätstörningen används som ett svar på världen och hur den blivit ett sätt att positionera sig mot allt jag tycker är skevt.

Men frågan är fortfarande vad du har att förlora på att bli frisk?

– Jag tror det är en rädsla för att förlora mitt eget rum. Om jag slutar med självsvält går jag ut i världen på samma villkor som alla andra och då är jag rädd att jag skulle glömma bort platsen som jag skapat i min egen bubbla och med min egen logik. Allt som jag har laddat med jättemycket betydelse skulle gå förlorat och jag skulle mista allt som är vackert.

– Jag tror faktiskt inte heller att mitt liv skulle bli bättre om jag började äta lunch med dig…

Fler utvalda artiklar