”Lagerfeld och Laurent sågs aldrig igen”

När Karl Lagerfeld och Yves Saint Laurent möttes i fotografen Irving Penns studio blev det knappast ett kärt återseende. Det berättar modedesignern Lars Nilsson i ett utdrag ur nya boken Modeminne.

Det här är ett utdrag ur boken Modeminne av Philip Warkander och Hanna Wittrock. Boken ges ut av Hoc Press.

Fotografiet spelar en mycket betydelsefull roll i skapandet och bevarandet av minnen. Porträtt och avbildningar i olja och akvarell, teckningar och skulpturer är alltid i någon grad konstnärliga tolkningar, och inte (som fotografiet utger sig för att vara) sanna återgivningar av verkligheten; av ansiktsdrag, mimik och gestik. Visst kan fotografiet ljuga och manipulera, genom redigering och rena trickeffekter. Men fotografiet låter oss också komma nära motivet, nära ögonblicket, som få andra tekniker.

Det är inte konstigt att många bär med sig fotografier av nära och kära, i plånboken och som digitala bilder i sin smarta telefon. Att vila blicken på i ensamma stunder. Eller att visa för varandra. Bilderna hjälper minnet på traven och visar på relationens närhet.

Fotografiet som medium har också haft stor betydelse för modets utveckling. Tekniken möjliggör exakt återgivning av plaggen, vilket historiskt innebar att design kunde spridas än mer effektivt över världen. Avstånden krympte, både geografiskt och estetiskt. Avbildandet av mode genom fotografi resulterade snart i en egen genre – modefotografi – där betoningen inte ligger på den dokumentära skildringen, utan modet tolkas konstnärligt. Det är till exempel inte ovanligt att själva kläderna knappt är synliga, vilket förstärker intrycket att fotografen är delaktig i den kreativa processen; att ett lager av konstnärlig tolkning har adderats. Genom fotografiet har mode frigjort sig från plaggets materialitet.

Modedesignern Lars Nilsson har arbetat hela sitt yrkesliv i modebranschen, och har dessutom gjort betydande avtryck internationellt. Hans modeminnen handlar lika mycket om de egna plaggen som om branschens historia:

– Jag har jobbat för olika designer och det är olika på olika hus. Lagerfeld på Chanel kunde göra 80 looks för en kollektion, men veckan innan visning ta bort 20 för att han inte tyckte de var riktigt rätt för visningen. Han jobbade som en kombination av designer och stylist, men också som redaktör kan man säga. Och han var väldigt hård mot sig själv. Lacroix gjorde 50 looks från början och sedan jobbade vi helt enkelt med dem. Ibland tänkte jag att något inte blev så bra, men han gav sig inte. På nästan varje visning var det en klänning som inte riktigt höll, men det var hans sätt att jobba. Lacroix var ett inspirationskollage som började om varje säsong med att vi samlade färger, tyger, material och broderier. Allt man tyckte om, så att säga, och med en vag idé om vilken riktning man skulle gå. Sedan kom teckningarna.

– Det var helt annorlunda mot hur John Galliano arbetade på Dior. Han utgick från ett speciellt tema och en stage setting – vi hyrde till exempel en tågstation en gång och en opera en annan gång – och kläderna kom in först på slutet. Det var en helt annan värld att jobba i. Det var bakvänt, men resultatet är remarkable. Han hade en helt otrolig vision om vem som skulle ha plagget på sig, hur hår och make-up skulle se ut, men lika viktigt var förstås var vi höll visningarna och vem som gjorde musiken och liknande. Det var lika viktigt för Susanne, som var husmannekäng, att hon hade en peruk på sig, att hon hade hair and makeup – vi spelade en viss musik, vi kunde till och med ha parfymerade ljus i studion för att få rätt feeling. Inför vissa kollektioner av Galliano spelade vi samma cd-skiva i tre månader! Inför Casati-kollektionen på operan hade vi gigantiska, lifesize Boldinitavlor för att det skulle kännas precis som om Boldini och Casati var där.

Nilssons förflutna är befolkat av namn inskrivna i det allmänna medvetandet. Ikoner som vi känner till det yttre, men som genom Nilssons vittnesbörd också får personlighet. Hans minnesbilder ger inblickar i modehistorien som hittills inte har nedtecknats utan enbart existerat i de personliga minnenas flyktiga arkiv. Inför intervjun med Lars Nilsson har jag bett honom att välja ett specifikt minne att berätta om från tiden i den internationella modebranschen. Nilsson väljer att beskriva en dag tillsammans med mästerfotografen Irving Penn:

– Varför jag valde en bild från den fotografering som Irving Penn gjorde då, 1995, var för att den är väldigt unik. Han hade inte fotograferat i Paris sedan 1950-talet. Han fotade bara mode i Paris två gånger i sitt liv. Bilderna från 1950-talet – med Lisa Fonssagrives – är ikoniska. 1995 bad amerikanska Vogue honom att komma till Paris för att fota. Det han ville var att fotografera på samma plats [den här gången], men den studion fanns inte kvar. Det blev väldigt mycket letande för att hitta en plats där bilderna kunde tas. Det blev en studio som skulle renoveras eller rivas, den hade använts för att filma Camille Claudel-filmen några år tidigare och hade rätt patina. Penn gick med på det. Han skulle ta några still lifes, några porträtt och några modebilder. Penn var skeptisk inför att fotografera Shalom Harlow för de här bilderna, han tyckte inte att hon var rätt, men när de väl träffades visade det sig att hon var perfekt. Min del av processen handlade om brudklänningen, som var väldigt spektakulär. De gjorde en hel serie med bilder om den couture-kollektionen, fotograferad av Penn och andra fotografer. Men brudklänningen som är fotad är inte från 1995 utan från 1994, för brudklänningarna från Lacroix var väldigt voluminösa, med släp och underkjolar, så för att leverera till en kund byggde vi stora lådor på bakgården. Två meter höga och två meter breda och fyra, fem meter långa. Där stod brudklänningen på en provdocka. Så satte vi upp en metallstång på slutet där man lade över släpet. Sedan skickas lådan till kunden. Detta hände ganska ofta. Vogue tyckte att det skulle vara perfekt för Penn att fotografera det här. Jag blev utskickad för att klä den här lådan med silkespapper inuti och placera brudklänningen där. Jag anlände tidigt på morgonen, slightly starstruck. Lite nervös, och installerade allt. När Penn hörde att jag var från Sverige, precis som hans fru Lisa [Fonssagrives], bad han mig stanna, och sedan berättade han historier om deras hem i Sverige, som han inte besökt sedan hon gick bort. Han berättade om allt från fotograferingar med Lisa till tvister med Byggnadsnämnden, om en brygga de tvingades riva.

– Klänningen består av en korsett i sidensatäng och har en kjol med sju olika nyanser av vitt. Penn körde storbildsnegativ, nästan lika stort som en A4. Men var inte riktigt redo, så han visade mig bilder från dagen innan. På lådans vänstra sida är det en flygplanslogotyp med två pilar och en text, ”This side up”. Så han frågade om vi skickar lådorna med flyg, och bad därefter oss att ringa till Charles de Gaulle-flygplatsen för att få någon att komma och spraya en sådan symbol på lådan. Flygplatsen skickade en person som kunde göra det. Sedan väntade han på ljuset. Vid tretiden klickade han bilden, en bild. That was it. Det tog hela dagen, för en bild.

Lars Nilsson beskriver en tid när modemagasinen ännu var maktfaktorer för att förmedla och sprida trender. Och en tid när mode, liksom fotografi, producerades långsammare och mer omsorgsfullt. Att Penn kunde ägna en hel dag åt ett enda fotografi, avsett för den redaktionella delen av ett tryckt magasin, visar förutom på den rigorösa produktionsprocessen också på en djupare förståelse för hantverket som sådant. I slutet av vårt samtal berättar Nilsson även om en serie porträtt som Irving Penn fotograferade samtidigt i Paris, men som aldrig publicerades:

– Karl [Lagerfeld] skulle fotograferas på förmiddagen och [Yves] Saint Laurent på eftermiddagen, eller tvärtom. Tidningen hade ordnat så att de två personligheterna inte skulle träffas. Men den ena var tidig och den andra var sen, så de sågs av en slump i studion. De hade då inte setts på många år. Saint Laurent föreslog för Karl att de kanske skulle ses, men Karl svarade: ”Det är kanske bättre i ett senare liv.” De sågs aldrig igen.

Den vemodiga scen Nilsson beskriver handlar inte så mycket om Minnet som om dess nära släkting Glömskan. I det korta mötet ger Lagerfeld uttryck för önskan att släppa taget om en person och låta en tidigare nära relation upplösas i det förflutnas dimma.

Fotnot: Modeminne bygger på intervjuer och samtal med bland andra Åsa Linderborg, Lill Lindfors, Anders Mellbourn, Marina Schiptjenko, Bodil Schrewelius, Alexandra von Schwerin, Pia Staël von Holstein och Camilla Thulin.